Vårt betyg denna match

by Ola

Vaknade upp till en mulen morgon, men vad kunde bli fel en dag som denna: matchdag och även Saint Patrick’s Day som ju brukar leda till bra drag på våra resor. Nåväl, tre snabba taxibilar ut till arenaområdet en bit utanför Las Palmas. Solen gassade på nytt och vi började genast spana efter vätskekontroller där vi kunde hänga med de lokala supportrarna. Ganska omgående fann vi en bar med det för oss bekanta namnet Willis.

Våra upparbetade swishrutiner fungerade mycket bra och snart fann sig alla med en kall öl i handen.

Vi fick känslan av att de unga grabbarna med gula tröjor som hängde vid puben gärna såg sig själva som supportrar i kategori C. Vi blev inte så rädda då vi haft lite andra erfarenheter under våra år på läktarna. Vi berättade för dem om Hammarby och då var det helt plötsligt vi som blev betraktade som ett gäng old school-huliganer. Sådana är vi förstås inte men ryktet om Hammarby och dess gedigna och nyskapande ultraskultur hade tydligen nått Las Palmas. Det var en trevlig stund med killarna och strax därpå begav vi oss in i fans zone bredvid arenan.

Ett härligt varmt hav av gula tröjor och massa familjer mötte oss. Det var en skön avslappnad stämning och ett självförtroende lyste i folks ögon då det var bottenlaget Almeria utan några segrar i bagaget som skulle avhandlas.

Inne på arenan kom båda lagen in i regnbågsfärgade tröjor och det gjordes en gemensam manifestation mot rasism. Ett stort problem inom spansk fotboll som vi lyckligtvis är förskonade från här hemma.

Det var en småtrevlig spansk teknisk match. Dock tog Almeria sin första seger för säsongen vilket nog dämpade stämningen en del.

Efter matchen tog alla taxi tillbaka till Las Palmas utom Fredrik som gick (!) hem. Fredrik ser våra resor som rena hälsoresor.

Vi hade haft trevliga erfarenheter av de två irländska pubarna där vi bodde så vi såg fram emot lite partajande den här kvällen den 17 mars och då helige Patrik skulle firas. Vi blev lite besvikna då inget av ställena tyvärr lyckades leverera av någon högre klass.

Det gjorde däremot en lokal karaoke-bar en bakgata bort som vi slank in på. Glada par och sällskap levererade trevliga spanska klassiker (tror jag…). Flera höjdpunkter skulle snart infinna sig. Ett större sällskap som vid första anblick såg ut som en vanlig större familj började utmärka sig. Det tisslades och tasslades vid bordet och plötsligt ropade en ung man med viss rondör till sig mikrofonen. Vi förstod inte så mycket men plötsligt ljöd en stark och mycket vacker tenorstämma i lokalen. Lasse blev djupt berörd och tackade mannen.

Upprymda av föreställningen tog vi beslutet att slå oss ned vid ett bord nära sällskapet som vi nu förstod var något slags kulturgrupp och dess medlemmar väldigt professionella. Mycket roligare än två sunkiga irländska pubar. Kulturmännen och kvinnorna avlöste varandra i eldiga och känslosamma uttryck. Och då, helt utan förvarning: en av kvinnorna kommer fram till vårt bord och i vad som verkar vara en smäktande spansk kärleksballad vänder hon sig till Patrik. Energin i rummet stegras under 40 sekunder till otroliga nivåer. Det var som i en film! Och det var ju Saint Patrick’s Day.