Patrik

Efter varje resa betygsätter vi hotellet som vi bott på. Skalan är 0 till 5, där 5 är det högsta/bästa betyget. Här nedanför ser du hur Patrik har betygsatt sina vistelser.

Måndag... Dag efter match... Dag efter St Patricks day... Årsmöte... Mycket talar för att det blir en tung dag idag.

Det är i alla fall min första tanke när jag vaknar upp i vår väl tilltagna svit med den vidunderliga havsutsikten. Fortfarande ringer smäktande toner i mitt huvud och jag tror visst att jag fortfarande rodnar lite efter gårdagens heta sång på karaokebaren. Har inte en susning av vad hon sjöng, men tror inte det var något elakt.

Kanske blir det en ok dag ändå det här.

Min rumskamrat, Kenneth, verkar ha smitit i väg tidigt. Jag letar runt i vår enorma svit. Jag kollar även ute på den gigantiska terrassen med utsikten och konstgräset, men ingen Kenneth. Kanske är vår svit helt enkelt för stor? Vid en snabb koll i vår Whatsapp-grupp, kan dock jag konstatera att han smitit i väg på morgonpromenad med seniorerna för flera timmar sedan. Kanske Kenneths St Patricks day-firande var lite lugnare?

Ok, snart har halva dagen har gått, fortfarande tungt.

Går till stamstället Paparazzi vid strandpromenaden. Kaffe, juice och toast. Lasse och Claes är redan där. Det är hopp och lek fram till årsmötet i em. Andra med lemmar är redan igång. Ola har irrat iväg till andra sidan stan och Vengueta för besök på Columbusmuséet. Han har redan skickat flera förvirrade meddelanden och någon bild på en skabbig papegoja. Undrar hur Ola mår egentligen? Seniorligan är på fortsatt morgonpromenad. Vi bestämmer oss för att gå mot Plaza España, kanske blir det en öl på vägen.

Framme vid Plaza de España. Nix, fortfarande tungt.

Avstår öl och tar en Cola istället. Lasse, som också var med igår, beställer in en liten öl, medan Claes verkar oberörd och tar en vanlig.

Tydligt är att vi nu hamnat mitt i ett shoppingstråk. Vi möter Bryggarmästarna som är orimligt upphetsade över att ha sett krabbor längs strandpromenaden. Ett kvarter bort skymtar en spännande byggnad. Vid en närmare inspektion visar det sig vara en inomhusmarknad. Kött, bröd och blommor överallt, men märkligt nog på denna ö, ingen fisk. Nåväl, vi hoppar över impulsen att shoppa loss på korv inför årsmötet och drar vidare på vår stilla promenad. Ola messar från andra sidan stan att det är medhavd dricka som gäller på årsmötet... Efter smärre inköp av presenter på El Corte Inglés är det nu dags för ett nytt försök på ölen.

Jupp, mår faktiskt lite bättre.

På en bakgata hittar vi en lokal variant av KFC som erbjuder en passande uteservering och ölen går ned. Vi avstår vänligt men bestämt kycklingmackorna. (Tur var väl det, då den öppna kylen där den färska kycklingen förvarades, var placerad mellan dörrarna till dam- och herr-toan)

Blir istället lunch på Burger King på strandpromenaden. Från uteserveringen blir vi nu vittnen till en märklig dans. På tryggt avstånd kan vi se hur Bryggarmästare Dan är i full färd med att antingen para sig med eller döda ett parasoll. Efter en god stund och lite glada tillrop verkar det som att Danne nu är klar med vad han hade för sig, då han istället beställer in en ordentlig bira.

Vi ansluter och allt känns bra igen!

Nu närmar sig årsmötet, men först en liten lur på rummet. Väcks med ett ryck av att ordförande Ola messar att han är sen men på ingång och att vi ska hålla mötet i 10 minuter ...det är en timme kvar till utsatt mötestid. Som sagt, hur mår han egentligen?

Nu är det rusning till livsmedelsbutikerna i kvarteret. Bi:s med lemmar dammsuger ölkylar och det inhandlas Gin, tonic, frukt och tilltugg. Även en ordentlig säck med is köps in, då platsen för årsmötet nu avslöjats. Den mäktiga terrassen, med den vidunderliga utsikten, på rum 601! Ordförande Ola har hittat hem och verkar må ok.

Som vanligt blir årsmötet en förvirrad och lång affär. Särskilt värt att notera är Danne lyckas få igenom en rad motioner och att ordförandevalet är extra dramatiskt eftersom resultatet även innebär att arrangörerna av jubileumsresa 20 är klara. Grattis ordförande Lasse och Kinkan som nu satsar på att bränna hela kassan på resa 19!

Dags för middag. Varför gå över ån efter vatten? Framför allt med ett tre-fyra timmars årsmöte i benen. Vi går i samlad tropp till köttrestaurangen i kvarteret. La Brasa Burger Y Mas, visar sig inte bara ha kött och burgare. Till nyvalde ordföranden Lasses stora lycka serveras Wagyu-kött .... och det bara till en bråkdel av priset hemma. Och även om wagyu-kossorna i det här fallet visar sig var lokala förmågor och köttet bara serveras som burgare, är Ordförande Lars i sjunde himlen.

Kvällen avslutas på stamlokuset Casa Roja på strandpromenaden. I sedvanlig ordning fixas snabbt fram ett bord för hela reseklubben men en utsikt som möjligen är bättre än från min enorma svit. För att kompensera att alla drack rödvin till maten, bjuder också med lem Sippa på en ordentlig drinkrunda för att rensa systemet. Nu känns allt bra. Skål Sippa!

Faaaaaaan! Att man aldrig lär sig. Första kvällen varje resa: Ut i något industriområde, hitta mysko klubb och drick billig öl och GT tills du kryper hem.

Dessutom efter att ha varit uppe i svinottan, suttit ihopvikt i ett flygplan och livnärt dig på salta pinnar. Resten av resan genomförs därmed garanterat med ett konstant lätt illamående...för att inte tala om hur man mår denna morgon... Hur dum i huvudet får man vara!? Nåväl, vi fick i alla fall se födelsen av konstprojektet Claus!

Som om nattens utsvävningar med yngre ligan inte var nog... Tidig samling. Det är ju: MATCHDAG!

De mer omdömesgilla med lemmarna har redan mumsat i sig av 200 kronors-frukosten och sitter förväntasfulla och väntar i de märkliga fotöljerna i foajen. Själv försöker jag också plåga i mig något. Detta eftersom jag vid hemkomsten inatt var så övertygad om att jag skulle vara hungrig som ett troll när jag vaknade, att jag glatt köpte frukost till både Lillmyran och mig.

Lillmyran som sen deklarerade att han inte äter frukost snarkar fortfarande som just ett troll där uppe...

Väl ute i foajen är det lätt att identifiera vilka gick 'all in' igår. Bara att kolla ansiktsfärgen.

Efter att trollet väl vaknat bär det av, med inte så raska steg, mot paradgatan Unter den Linden. Trots klarblå himmel och skinande sol är det svinkallt och i skuggan närmast outhärdligt. Tillslut hittar vi ett café med det passande namnet Einstein. Som tur är, ligger det på solsidan och uteserveringen rymmer gott och väl hela BI, även om några av oss tvingas huttra i skuggan. Ölen hålls ordentligt kall i alla fall...

Efter vätskepausen fortsätter, den inte så raska, promenaden längs boulevarden. Förbi den monumentala ryska ambassaden, med mängder av plakat som protesterar mot invasionen av Ukraina. BI fokuserar istället på andra sidan gatan, där det berömda Bud Spencer Museum ligger. Legenden bakom storfilmer som Storfräsarna, Supersnutarna och Vi håller på flodhästarna. Få vet att han dessutom var olympisk simmare och den första italienaren att simma 100 m under en minut. Inte ett öga torrt, men vi motstår frestelsen att gå in. Vi har ju ändå ett mål i dag.

Promenaden, den inte så raska, fortsätter genom nationalsymbolen Brandenburger Tor där förberedelserna för kvällens stora Ukrainamanifestation är i full gång och vi stannar till en stund vid det enorma och tankeväckande förintelsemonumentet.

Vi börjar nu närma oss tunnelbanestationen, men strupar börjar knarra och magar börjar kurra, så ännu ett depåstopp är oundvikligt. Valet faller på Amrit, den indiska pärlan vid Potzdamer platz. Den visar sig vara perfekt för att väcka liv i de något stela med lemmarna och när lunchen är avklarad är stegen betydligt piggare. Mot Olympiastadion!!

....fast det gäller ju att hitta rätt tunnelbanestation förstås....

...efter lite kartproblem hittar vi dock rätt. Maskerna på och ner i tunnelbanan, där färden ut till arenan blir ganska odramatisk.

Då ölen från Amrit och Einstein nu börjar göra sig påmind omgärdas Olympiastadion i Berlin passande nog av skog, eller vad som skulle kunna beskrivas som världens största pissoar. Inte direkt ett ställe jag skulle välja för en picnic i det gröna, men funkar utmärkt för att lätta på trycket. Uppe på arenaområdet kantas den mäktiga uppfarten mot arenan av öl, korv och souvernirstånd. Några av med lemmarna har ju precis gjort plats för mer öl och fyller på, andra botaniserar bland det ganska trista sourvernirutbudet.

Det är sista helgen med restriktioner i Berlin och Olympiastadion är bara fylld till en tredjedel. Men 25000 tappra håller igång ganska bra och 3-0 till Hertha mot Hoffenheim gör inte stämingen sämre. Resultatet kom efter en längre radda förluster och lättnaden bland Hertha-Supportrarna var påtaglig. Möjligen var det deras protest i början av matchen som gav resultat, eller kanske den sprillans nye coachen. ( som inte blev särskilt långvarig.) Men frågan här om med lemmarna var helt med på noterna där på Olympiastadion då huvudnumret för BI snarare var semifinalen i Svenska Cupen mot Elferna där hemma som gick samtidigt. Med hjälp av modern teknik och god uppkoppling kunde vi se hur våra grönvita hjältar lätt städade av pannbandsgänget, samtidigt som vi blev utfösta av tysk polis som snabbt ville tömma arenan.

Firandet av segern mot postordermeckat inleddes på en pub där vi inte bara kunde kappdricka mot de andra borden på stället utan även bland annat systerhaket i Prag. Ställningen liverapporterades på stora tv-apparater över hela stället. Självklart kunde varken Prag eller de andra borden hänga med i BIs tempo och när det inte längre kändes som en utmaning fortsatte några mot den proppfulla irländska puben där Rugby Six Nations mellan Frankrike och England visades. Till irländarnas glädje vann Frankrike. Kvällen avslutades med fantastisk Döner och färden mot en fortsatt baksmälla var inledd.

This i not ok! var förmodligen med lem Kinkans första ord där han låg och mös under tyngdtäcket i trivsamma Tyresö denna svinkalla marsfredag och väckarklockan ringde. Det kan mycket väl ha varit den tidigaste samlingen i Bajen internationals historia och av döma av ansiktsuttrycken på resten av med lemmarna var han inte den ende som, med ålderns rätt, var rejält butter under färden ut till Arlanda. För den som någonsin funderar på att spela in en svensk variant av 'Grumpy Old Men', tror jag att en morgonsamling med BI vid 04:30 är ett bra ställe att börja på.

Två av med lemmarna var dock misstänkt pigga och glada. Ordförandeparet Ola och Danne sken äppelkindat ikapp när de avslöjade resmålet. Undertecknad var den ende med tillräcklig sinnesnärvaro att tippa rätt denna morgon, även om misstänksamt många gissade på vår mellanstation Wien. Kan ana att det googlats en hel del på 'pisstidiga avgångar Arlanda 15/3'. Trots den enorma mängden av ledtrådar kan jag ärligt säga att de, som vanligt, inte hjälpte ett dugg. Lågvattenmärket var nog ändå bilden på tjejen på båten. Mar-a-donna var tydligen svaret och syftade på stadens helgon. Diego Armando Maradona. Den borde man ju fattat. Klart är i alla fall att alldeles för många av med lemmarna lägger allt för mycket tid framför ' På Spåret'

Efter sedvanlig frukost till fyndpris på Arlanda bar det av mot Wien där tre timmar i transit enkelt avklarades med hjälp av det lokala ölutbudet. Tänk vad mycket lättare tillvaron blir när man är på väg mot solen och en iskall dyker upp framför en på bordet. Betydligt gladare miner nu bland med lemmarna kan jag lova.

Väl framme i Neapel möttes vi upp av transferchauffören som snabbt och smidigt tog oss genom de slingrande gatorna till det trivasmma hotellet vid det lilla torget. Väl installerade på rummen var det dags för jakten på den första pilsnern. Vid en annan piazza bara ett stenkast bort föll serveringen, som mer liknade ett röktält, inte riktigt alla med lemmar i smaken. Men ett rådigt ingripande från personalen gjorde att vi fick ett eget långbord alldeles intill vesp-parkeringen. Alla nöjda och glada.

Nu var det dags för även lite mer fast födanoch eftersom vi befannn oss i det som påstås vara pizzans hemstad vad var väl mer lämpligt än att leta rätt på själva orginalrestaurangen. Våra ordförande hade dessutom gjort sin hemläxa väl och tajmat allt så vi anlände vid den tid det var kortast kö. Nu är det i princip aldrig köfritt på världens första pizzaställe så det blev ändå en tids väntan på vår tur, något som hanterdes med hjälp av några Birra Moretti.

Väl inne på pizzerian, var valet enkelt: med eller utan ost. Och trots att några bi-näsor rynkades på åt det skrala utbudet av pålägg (ffa. Efterlystes Banan och Curry) tror jag de flesta var rörande överens om att pizzorna var helt gudomliga.

Nu bar det av ut i Neapels natt och jag tror flera av oss var överraskade över hur stora avstånden var. Vi hittade efter mycket om och men till slut det som flera pekat ut som nöjeskvarter. Och mycket riktigt, visst var det många som roade sig där. På den första cocktailbaren vi besökte pågick födelsedagskalas. Damen ifråga firade sin 60- eller 70-årsdag, vilket i och för sig kanske inte är så främmande för med lemmarna, men kanske inte ringa vad vi tänkt oss. Nu var födelsedagsgänget ett gäng glada typer och bi-med lemmarnas humör steg itakt med att gt-glasen avverkades. Här delades dock styrkan upp sig och några av oss fortsatte ut i Napolinatten. Området, som vi först var lite skeptiska till, hade nu vaknat till liv ordentlgt och i rask takt avverkades bar efter bar. När Kinkans rumskamrat ramlade in på rummet långt efter midnatt, ska en röst från under duntäcket i Napoli ha mumlat. This is not ok!

Tänka fritt är stort men tänka rätt är större, skrev 1700-tals-författaren Thomas Thorhild och ända sedan de stansades in i ovanför ingången till universitetsaulan i Uppsala har orden varit föremål för vilda debatter. Men för den som mötte med lemmarna längs Bilbao-floden i morgondimman den här måndagen var det nog inga problem att se vilka som tänkt rätt och vilka som tänkt fritt kvällen innan. Den äldre falangens nattliga aktiviteter fullkomligt osade ur varje por medan de yngre glatt trippade fram längs flodbanken.

Vårt mål var ett lämpligt ställe för det sedvanliga årsmötet. Eftersom vi alla är rutinerade årsmötesdeltagare vet vi också att möteslokalen är helt avgörande för hur framgångsrikt och framför allt, hur långt mötet kommer att bli. Stegen styrdes mot Mount Artxanda ett berg med vidunderlig utsikt över staden och, enligt kartan, ett gott utbud av utskänkningsställen. Mount Artxanda går enklast att nå med hjälp av bergbanan från Funikularreko Plaza (bergbanetorget). Sagt och gjort anslöt vi oss till morgonpendlarna mot toppen.

Nu är det inte helt enkelt att hitta något ställe som faktiskt har öppet och serverar lämplig årsmötesförtäring tidigt på morgonen. Restaurang Miramar med mäktiga panoramafönster såg lovande ut med full bemanning i baren, men efter lite språkakrobatik lyckades vi förstå att det inte var där det historiska årsmötet skulle kunna hållas. I stället styrdes kosan mot Txakoli. En märklig blandning av alpstuga och café. Lämpligt nog hade övervåningen stora runda bord med vita dukar, som gjorda för ett årsmöte av den här digniteten. Mindre lämpligt var att övervåningen var stängd. Men efter att den första beställningen trillat in insåg även Txakolis personal det nog var bäst att låta oss hållas där uppe, lite på avstånd från de övriga gästerna.

Nu var det inte särskilt mycket joddlande i alpstugan men skålarna desto fler:

11:16, 11:20, 11:23, 11:27, 11:31, 11:37, paus, 11:52, 11:54, 11:56, 12:05, 12:07, 12.10, 12:16, 12:27, 12:32, paus, 12:43, 12:51, 12:54, 13:01, 13.06, 13:15, paus, 13:26, 13:46, 14:04, paus, 14:22, 14:36, 14:37, 14:42, 14:47, 14:50, 14:56, 15:02, paus, 15:23, 15:24, 15:33, 15:39, 15:41 och slut.

Nästan fem timmar senare och många viktiga beslut rikare ramlade BI:s med lemmar ut från Txakoli. Eftersom Avesta stod för protokollet så finns, med all säkerhet, allt noga nedtecknat och de som mot förmodan inte riktigt har koll på vad som faktiskt bestämdes kan kolla här.

Efter bergsutflykten var den samlade åsikten att vi behövde andas avgaser igen. Bergbanan tog oss tillbaka till Bergbanetorget där också gemensam lunch intogs. Här börjar mina anteckningar från dagen spåra något.enda anteckningen från lunchen är:

Sur gubbe - härlig spanjorska.

Efter lunchen splittras BI, några av oss gick till den närliggande baren Bar el Funi. Det visade sig vara ett ställe för cykelfanatiker och, skulle de visa sig, spelgalna kineser. Bar el Funi-ligan bestämde sig för att prova den lokala cidern samtidigt som vi beundrade samlingen av cykeltröjor på väggarna. Bar El Funi visar sig vara nära sammankopplad med ett gäng cykelentusiaster som reser runt landet för att delta i diverse lopp. Lite som ett något mer atletiskt BI. Men baren hade även en mörk sida. I ett hörn stod en spelautomat och vid den stod en kinesisk man som bara under den korta tid vi var där brände ett antal tusen kronor på att dra i en spak.

Framåt kvällen återförenades stora delar av föreningen i lite mer fashionabla kvarter. Spriten lite dyrare men människorna desto vackrare men kvällen som avslutades på Ledesma no5 lyckades ändå inte släcka vår nyväckta aptit på GT även om några av oss försökte.

Det känns alltid lite dagen efter när huvudevenemanget på resan är avklarat. Nu skedde det redan första kvällen och vad hade vi nu att se fram emot egentligen? Mer baguette, mer billigt rödvin och mer medelhavsluft? You bet! Men också den, numera, traditionsenliga Segwayturen.

Efter en lika tradtionsenlig sovmorgon samlades de något matta Med lemmarna i repan på vårt behändigt belägna hotell. Den finska receptionisten vägrade fortfarande att prata svenska och vi begav oss ut mot äventyren på Nice gator. Strålande solsken lovade en fantastisk dag.

Bara några kvarter bort från hotellet mötte vi vår guide Thibault. Den obligatoriska kunskapskontrollen gick som en dans. Med lemmarna är numera erfarna och självsäkra Segwayförare och det krävdes inte många sekunder för vår guide att märka det. Det bar genast av mot gamla stan. I full fart genom trånga gränder kryssade vi mellan turister och marknadsstånd utan missöden. Vi lyckades också motstå frestelsen att ta en sväng in i katedralen vars portar inbjudande nog stod på vid gavel. Enda problemet för undertecknad som låg ganska långt bak i kön var att Thibault hade en tendens att dra sin guidning för dem längst fram i ledet. När väl jag kom fram hade han redan berättat om platsen och vi åkte vidare. Mina kunskaper om Nice är därför fortfarande högst begränsade.

Efter gamla stan bar det av längs promenade Angalis där förberedelserna för målgången av cykelloppet Paris-Nice var i full gång. Pustande cyklister, åskådare och flanörer kastade lystna blickar på riddarna från Söder och våra fartvidunder.

Det var dags för den branta vägen mot Kastellet och Thibault beordrade avstigning. Med hjälp av en gedigen nyckelknippa såg han till att hastighetsspärren på våra Segways togs bort. Det var tydligt att våra Segway-konster imponerat på vår guide. Nu blev det åka av. I alla fall för dom flesta. Freddans Segway sackade efter i uppförsbacken om det berodde på taskigt batteri eller att tyngden helt enkelt blev för mycket låter vi vara osagt... Efter en kort paus uppe på toppen bar det av utför igen. Ola imponerade mest under utförsåkningen, dödsföraktande med en hand på styret och mobiltelefonen i högsta hugg, filmade han hela racet ner tillbaka till målet.

Efter två timmars fartäventyr var det nu dags för lunch. Vi sökte upp det urfranska Scottish Teahouse. Ola, hög på adrenalin, fortsatte sina dödsföraktande konster. Med fingerfärdighet som en treåring som precis fått en trollerilåda, försökte han blanda in 20 kronorssedlar bland eurosedlarna. Bedrägeriförsöket upptäcktes dock i tid och kunde avstyras utan större våldsamheter.

Nu var det läge att söka upp någon av stadens berömda takterrasser. Valet föll på Boscolo Hotel Plaza. Med vidunderlig utsikt över Medelhavet i gassande sol blev det några öl och glas vin på taket. Priserna på 100 spänn biran kylde dock entusiasmen något och ett enigt BI beslutade att det kommande årsmötet nog skulle hållas någon annanstans. Även här försökte vår magiker sig på det gamla 20-kronors tricket men även denna gång avfärdades bluffen milt.

Tillbaka på hotellet, på rum 407, samlades nu whiskeyklubben, medan andra med lemmar hade fri lek i form av promenader och tupplurar.

Kvällen tänkte vi avnjuta i sällskap med Nicesupportrar för att se lagets bortamatch mot Montpellier. Vi hade fått tips om en restaurang där det sas att många skulle mötas upp. Vägen dit blev dock inte helt enkel då inkastare från konkurrerande etablissemang gjorde sitt bästa för att skicka oss på villovägar, men tillslut lyckades vid hitta Les Ponchettes. Definitionen av många verkar vara lite annorlunda på rivieran än hemma på söder. Visserligen var det en handfull Nicesupportrar där men Chelseamatchen som också visades på skärmarna drog minst lika mycket uppmärksamhet.

Kvällen avslutades på klassiska Waynes i Gamla Stan. Det tog ett tag att ta sig dit eftersom BIs gps-utrustning inte visade sig vara helt med på noterna men väl framme tankade vi på med GT och BIs bryggerisektion hoppade genast upp på borden för att rocka loss till det eminenta livebandet. På det hela taget blev det ännu en strålande dag för BIs med lemmar.

Det tog mig exakt ett år att skriva den här dagboken, och ytterligare några veckor att lämna in den... Delvis beror det på att jag till naturen är en lat människa och gärna skjuter upp allt som innebär en ansträngning, men också för att dagen i sig är lite av ett töcken. Det till hör i och för sig nästan till rutinen på dom här resorna att det är lite svårt att komma ihåg vad som utspelat sig, men dagböcker har det på något sätt blivit ändå. Personligen har jag tidigare löst det med hyfsat noggranna anteckningar som blivit allt mindre noggranna och oläsliga i takt med ölintaget, men från den 11 mars 2014 har jag inga anteckningar överhuvudtaget.

Det har nog aldrig hänt tidigare att jag, efter en festkväll, känt behovet av att gå upp tidigt. Men just den här morgonen vaknade jag i ottan. Om det berodde på Avestas snarkningar eller att Rock me like a Hurricane fortfarande ringde i öronen vet jag inte, men hur som helst bestämde jag mig för att ta en avskedspromenad i Lissabon.

Det är svårt att skaka av sig bilden av en Bi-med lem med tårarna rullandes ner för kinden under Winds of Change. Men för att på något sätt bearbeta detta styrde jag stegen mot Parque Eduardo VII, som låg runt hörnet från hotellet. Det var faktisk okaratäristiskt kallt ute. Lite som en sån där sensommarmorgon då daggen nästan är frost och man helt plötsligt inser att; fan hösten är inte långt borta...

Efter en timmes promenad i parken som egentligen mer känns som ett stort fält med lite monument här och där, styr jag kosan tillbaka till hotellet där resten av BI så sakta börjar vakna upp. Utanför en liten tobaksaffär med fantastiska pipor i skyltfönstret får jag telefonsamtalet från en av mina vänner där hemma. I samma ögonblick jag plockar upp luren ser jag att ett antal mess och mejl gått mig förbi under morgonen. Samtalet är kort och krasst.

Jag och Nils var aldrig särskilt nära vänner men hyfsat nära kollegor, om det nu blir begripligt när man beskriver det på det sättet. Vi umgicks aldrig utanför jobbet egentligen. Första gången jag träffade honom var i New York 2002 där han hade en lägenhet och vi åt middag med gemensamma vänner. Sen dess träffades vi i tjänsten för det mesta och nån gång över en öl eller två. Och trots att han for som en skottspole över världen, från den ena brandhärden till den andra, lyckades han på något sätt alltid ta sig tid för den som ville snacka eller be om hjälp. Nils var en oerhört ödmjuk och lågmäld person, förvånande kanske med tanke på hans jobb, men han drevs av en genuin nyfikenhet och vilja att berätta historier snarare än att synas.

Det var ungefär dom omedelbara tankarna som flög genom mitt huvud direkt när samtalet om mordet på honom kom.

Det är smått absurt att få ett sånt besked på det sättet. På nöjesresa i en ganska bekymmersfri stad.

In i Kylan Igen

Dom två förlorade sönerna dök upp igen vid frukosten, rosenkindade och med något drömskt i blick. Även om gårdagens strapatser i och efter Dortmund, med BI-mått mätt, låg ganska långt ner på Richter-skalan, var det tydligt att det var ett ganska taget och knappt upptinat gäng som samlade sig för den historiska dagen. Enligt den här skribenten är och förblir fotboll en sommarsport. Allt bollsparkande i temperaturer under 10 plusgrader borde förbjudas. (Undantaget är höstmatcher under elljusen på Söderstadion och möjligtvis en engelsk fajt med tipsextrastämning).

Historiskt var det ja. För första gången i BIs historia skulle även en andra match nu avnjutas på resan. Tidig avgång igen. Strax efter frukost begav sig med lemmarna till Düsseldorf Hauptbanhof för att hinna med en ordentlig genomgång av Kölns berömda ölstugor innan kvällens huvudnummer FC Köln - Hamburger SV. Dessutom var tanken att hinna med lite annan kultur också, men den noga uttänkta planen riskerades redan tidigt av en förvirrad stackare i gruppen vars plånbok var mystiskt försvunnen.

Trots mankemanget i Düsseldorf anlände vi till Köln i tid och med alla planböcker i behåll. Vi styrde stegen mot den berömda Kölnerdomen, den stora katedralen i staden med anor från 300-talet. Promenaden från tågstationen var väl ungefär 50 meter och trapporna upp till Domen var ett perfekt ställe för det traditionella gruppfotot. Som fotograf anlitades en inte helt stadig kölnbo och ny fotograf headhuntades snabbt när vi fick se resultatet. Lite gudstjänst hanns också med, men när den unga, friska och lätta falangen av BI föreslog en tur uppför dom 509 trappstegen i tornet, splittrades gruppen. Promenaden från stationen hade tagit ut sin rätt och resten av Bajeninternational letade upp den första av ett tiotal ölkällare vi skulle hinna med innan matchen, Früh am Dom.

Återigen visade guiden Helmut sin fingertoppskänsla i val av ställe. Früh am Dom visade sig vara en fantastisk ölkällare med eget bryggeri. Förbokat stort runt bord och en gulasch som var som balsam för en redan schnitzeltrött mage. Riddarna kring runda bordet diskuterade än en gång förtjänsterna med över-, under- och spontanjäst öl. Man kunde se hur Danne satt lugnt tillbakalutad och njöt av att äntligen få höra en bildad diskussion och samtidigt myste över sina lärjungars första trevande försök att flyga fritt... Mycket avhandlades kring rundabordet. Förutom ölkunskaper dryftades elvor genom tiderna, nya Söderstadion och kvällens match. Men det var något märkligt med Früh am dom. här och var bland sällskapen på stället satt clowner och andra underligt utsmyckade individer. Tydligen hade Cirkusen kommit till stan. Om det var känslan av att helt plötsligt befinna sig på puben i diagongränden i Harry Potter eller om det bara var behovet av att fortsätta kulturvandringen i Altstadt som fick oss att ge oss ut i kylan igen spelar egentligen ingen roll. Nästa anhalt blev Keule på Heumarkt. Äntligen fick vi möta lite fotbollssupportrar - inte en clown så långt ögat nådde. Kölnsupportrarna bytte gladeligen halsdukar och lärde sig bajensånger och efter Keule avvekrades rask takt avverkades flera kulturinstitutioner som Pfaffen, Wahlfish och Zimm, ett ställe med högst suspekt förflutet. Dessutom en ölhall helt klädd i Grönt och vitt, men trots det ville dom inte ta emot Kinkans bajentröja och hänga upp på väggen. På väg till spårvagnen mot stadion korsade vi återigen Heumarkt och passerade Keule, genom fönstren kunde vi fortfarande höra 'Hammarby, Hammarby'... Väl ute i området kring stadion var urvalet av ställen betydligt mer begränsat. Vi kunde välja på vad, lokalbefolkningen beskrev som 'huliganstället' eller 'Taco-stället'. Det blev till en början Taco Loco, men några av oss korsade senare gatan för att inspektera 'huliganstället'. Kan rapportera därifrån att det var ungefär samma blandning av barnfamiljer och vanliga trevliga fotbollssupportrar som på Taco Loco...

Ännu en svinkall fotbollsmatch skulle nu avverkas. En av med lemmarna lyckades med bedriften förväxla sin biljett med ett kvitto och var nära att missa själva huvudnumret. Men efter rådigt ingripande av Helmut, räddades situationen. FC Köln-Hamburg slutade med bortaseger 0-1, och 46 500 åskådare hade letat sig ut till Rheinenergiestadion, trots kylan. Efter matchen blev det ytterligere besök på Taco Loco innan vi styrde kosan hem till Düsseldorf. Vi var många som sov väldigt gott på tåget tillbaka.

Vädret i Liverpool sviker inte. Grådaskigt, lätt regn och tio grader. Men ändå tillräkligt för att ge lite vårkänslor.' Skrev jag på facebook vid tiotiden på morgonen. Då hade veterangänget varit uppe sedan länge och diskussionerna på rum 513 hade redan spårat ur. Av bilderna att döma var det Bompa som drog det kortaste strået när Sippa och Bullen ville fira in våren. Eller var det han som vann lotteriet?

Matchdagen skulle inledas med sedvanligt pubbesök. Vi skulle möta vår Evertonkontakt Heidi vid 'half twelve' på vad som sas vara en Evertonpub några kvarter från arenan. Direkt uppstod förvirring då half twelve tydligen tolkas olika i den norra respektive södra delen av den brittiska ö-världen. Liverpool ligger ju någonstans i mitten...

Efter rådslag med några Liverpodlianer kom vi fram till att 12.30 var den tolkning som gällde, vilket innebar att vi avbrutit festligheterna på rum 513 en timme för tidigt, helt i onödan. Men en eftersom gänget redan var samlat hoppade vi in i ett par taxibilar mot Everton-land för att fortsätta festen där.

Det grådaskiga vädret var som bortblåst när vi anlände till puben The Selwyn på Selwyn street. I strålande solsken och perfekt matchväder bultade vi på dörren till puben. The Selwyn såg väl inte ut att vara den mest blomstrande afffärsrörelsen i Liverpoolområdet och skylten 'for sale' på ett av fönstren skvallrade om att krisen slagit hårt mot puben. BI:s egen pub-, öl- och cigg-expert förklarade för den som ville lyssna, att hela pub-branschen i Storbritannien befinner sig i kris, då alkoholskatterna höjts kraftigt. BI:s räddningsaktion för den brittiska pubnäringen fick däremot vänta ett tag då en yrvaken pub-värdinna förklarade att man inte öppnade än på någon timme. Istället hänvisade hon till en konkurrent längre ner på gatan. Kanske fick vi där en av förklaringarna till The Selwyns knackiga ekonomi.

Längre ned på gatan låg mycket riktigt ytterligare en igenbommad pub. Men på The County hade man för säkerhets skull också skrivit 'A warm welcome' på skylten ovanför dörren. Och när värdinnan såg nio, vid det här laget törstiga Bi:are komma, öppnades dörrarna på vid gavel. Bi-falangen 'Längre' hjälpte gladeligen till med öppnandet.

Efter några malt på puben på hörnet återvände vi till The Selwyn där Heidi och Nick väntade på oss med biljetterna i högsta hugg. Det som först slog undertecknad var bristen på halsdukar eller övrig Everton-symbolik. När puben så småningom började fyllas på och klientelet fyllna till, förstod man att Everton supportrarna hellre har sin lagtillhörighet närmare skinnet. Det var ingen ände på förevisandet av gaddningar och Bi stod sig väl i konkurrensen. Men faktum kvarstår. Everton-supportrarna hör inte till de mest högljudda anhängarna i fotbollsvärlden. När BI stämde in i 'Skål för Bajen' var det en hel del roade och några oroade ansikten runt om i lokalen. De två ynglingar som faktiskt försökte stämma upp i någon scouser-sång såg mest rädda ut när de tog i.

Matchen mot Sunderland ansågs vara viktig för hemmalaget eftersom man släpade i tabellen och en seger skulle flytta upp Everton på säkrare mark. Sunderland är något av en drömmotståndare för 'the Blues'. - Vi slog dom med 7-1 för några år sen och sen dess vinner vi alltid, sa en av grabbarna på The Selwyn.

Utifrån är Goodison Park är en märklig blandning av verktygsskjul i korrugerad plåt och ett stridsvagnshinder i betong. Inne på arenan vindlar smala gångar, som i kombination med trästolarna på läktaren väcker en del frågor om brandsäkerhet och utrymningsvägar. Söderstadion är ett under av modernitet i jämförelse.

När BI väl passerat spärrarna spred sig en känsla av saknad i gänget. Alla började nervöst känna på fickorna för att se om plånböcker, nycklar och telefoner låg där dom skulle. När alla konstaterat att allt var i sin ordning utbrast någon.

- Var är Sippa?

Sippa var försvunnen och det var först efter ett rådigt ingripande från en av stadiumvakterna och Kinkan som vi hittade den förlorade sonen på hittegodsavdelningen utanför arenan.

Matchen är det inte mycket att orda om. Everton lunkade hem det hela och vann med bekväma 2-0. Det som jag däremot tror slog alla i BI, var bristen på stämning. Nästan fullsatt och en viktig match i en av världens bästa ligor borde inneburit bättre tryck. I stället var det i princip tyst hela matchen. Det var först i matchminut 57 som de tillresta sunderlandsupportrarna lyckades hetsa hemmapubliken tillräkligt för att få fram en läktarsång. Under de 30 sekunderna fick man i alla fall en liten förnimmelse om hur det skulle kunna vara på Goodison Park när det är lite drag. Som vi konstaterat tidigare: Söderstadion är unik när det gäller stämning och tryck på läktarna.

Annat minnesvärt från själva matchen var de meterlånga varmkorvarna, everton-kaklet på muggen och bytandet av halsdukar efter matchen. Själv minns jag pappan till de två smågrabbar som fick var sin Bi-halsduk, som snabbt tömde sin Everton-ryggsäck för att erbjuda i utbyte. Familjen såg ut att ha ett större behov av ryggsäcken själva och Bi:s med lemmar avböjde generös gåvan.

Efter matchen bar det av till puben igen, men först efter en fotosession på den beryktade 'Bullens Road'.

Puben The Abbey låg några kvarter från arenan och var packad till bristningsgränsen. Stämningen var på topp och BI minglade friskt bland segerrusiga Evertonsupportrar. Kvällen fortsatte senare på en annan pub med namnet The Abbey inne i Liverpool där också Hedis pojkvän, liverpoolsupportern Iain anslöt. Man kan väl säga att han hyste blandade känslor kring Heidis tatuering: Nil Satis Nisi Optimum - Evertons valspråk som betyder, inget förutom det bästa.

Efter middag fortsatte nästan hela gänget vidare till det nya favoritstället Re:volution där drinklistan gicks igenom. Ett antal pitcher i glada färger provades och BI-favoriten denna kväll blev Directors pitcher en blandning av vodka och champagne. BI fortsatte ut i natten och Liverpool visade sig vara en riktig feststad. I kvarteren runt Re:volution var det packat med folk och nattklubbarna låg vägg i vägg.

Kvällen avslutades med en traditionell barrunda och först tidigt på morgonen lunkade ett slitet gäng tillbaka till Jurys inn.