Claes

Efter varje resa betygsätter vi hotellet som vi bott på. Skalan är 0 till 5, där 5 är det högsta/bästa betyget. Här nedanför ser du hur Claes har betygsatt sina vistelser.

Lördag i Dublin, vaknade utvilad. Det måste ha varit min nakenkebab innan jag gick och lade mig föregående kväll som gjorde att jag vaknade fräsch och nyponrosig om kinderna. Kinkan, snarkkungen även kallad, hävdar att han vaknade jag när slafsade i mig godbiten men det känns som en efterhandskonstruktion. Jag satt där naken i den mysiga, röda fåtöljen och studerade timmerstockssågande Kinkan. Det enda som rörde sig i rummet var hans voluminösa mage som guppade upp och ned mellan snarkningarna.

Efter morgontvagning begav jag mig ned till frukosten. För andra morgonen i rad tog jag en Kickstart Breakfast, en riktigt bra start på dagen faktiskt. De pocherade äggen var utmärkta och guacamoleröran excellent. Vet inte om hotellets frukost alltid består av rätter som beställs istället för traditionell frukostbuffé eller om det var ett resultat av covid-19. Oavsett vad så tycker jag frukosten höll riktigt bra standard. Och då alla av oss åt frukost varje dag verkar det som de andra håller med.

Dagens agenda hade bara en punkt, årsmöte. Då det var ett antal timmar kvar tills samling för mötet beslöt vi oss för att sysselsätta oss på lite olika håll. Några i gänget begav sig bort mot området där Guinnessbryggeriet ligger. De visste redan innan att det inte gick att besöka det mörkgyllene dryckens domäner pga coronan men de gick ditåt ändå. Jag Var inte med det gänget så vad de avhandlade under den tiden får stå för dem, det enda jag vet är att de inmundigade ett antal Guinness (Kenneths nya nationaldryck) och även ett par gyllene whiskeydroppar hann nog slinka ned i deras strupar också.

Undertecknad och Patrik tog en härlig vårpromenad istället. Först tog vi oss upp till Dublins slott som låg strax söder om vårt hotell. Området i sig var öppet men inte själva byggnaderna. På slottsgården var det jag, Patrik samt två fotograferande turister som 'trängdes'. Normalt hade nog slottsgården varit packad med folk så det kändes lite vemodigt att stå där och insupa atmosfären från slottet med anor från 1200-talet. När vi gick därifrån så mötte vi faktiskt ett gäng turistande spanjorer (ca åtta stycken) som var på väg mot slottet, det värmde våra hjärtan lite grann.

Vi tog oss ned på Dame Street och gick österut mot shoppinggatan Grafton Street (typ vår Drottninggatan). Precis i början av Grafton Street finns ett whiskeymuseum. Tyvärr var det stängt men shopen bredvid var öppen. Där botaniserade vi lite grann bland den imponerande samlingen av alkoholhaltiga drycker. Det som imponerade mest var vissa prislappar. En flaska kostade bara 70000 kronor. Som hittat tänkte jag och gick vidare. Jag shoppade lite hoodies till mina kids i en av affärerna. Och givetvis en kylskåpsmagnet föreställandes en Guinnesspint, som dessutom var en ölöppnare. Jag var nöjd. Själva shoppinggatan var inte så lång. I dess förlängning låg den gröna oasen St Stephens Green. En park med mycket historiska anor. Bland annat så var det ett klassiskt slag 1916 under det så kallade påskupproret mellan irländska motståndsmän och den brittiska armén. Vi strosade in i parken och fick oss också lite dramatik. När vi passerade en vacker stenbro satt där en riktigt fet måsunge. När Patrik poserade bredvid denna för en 'photoshoot' hade måsmamman synpunkter på vår närvaro. Vi kom undan måsskit och annat men fick höra en härlig utskällning på klassisk måsiska av mamman. Vi gick vidare.

Undertecknad ville gå till statyn av Phil Lynott som finns på Harry Street, en korsande gata till Grafton Street. Vi begav oss dit. Statyn var inte svår att hitta. Lämpligt nog var Phil beklädd med ett munskydd som någon vitsig person satt dit. Vi tog några pliktskyldiga bilder och samtidigt började det suga lite i öltarmen. Precis bredvid Phil fanns det en stor pub. Ägaren var där men ingen annan. Han beklagade sig över att han inte kunde servera oss något. Han visste inte ens om skulle kunna öppna för dagen, hans personal hade ringt in sig sjuka och rådande coronapandemi drabbade hans etablissemang hårt. Vi gav honom våra sympatier och vandrade vidare. Nu begav vi oss norrut, lagom i höjd med bron över floden Liffey började det regna. Inte jättemycket men lagom för oss att hitta en öppen pub. Vi tog oss över till norra sidan av Dublin och in på Abbey Street. Där hittade vi Madigan's som var öppen. In tog vi oss och välkomnades av en mycket charmig bartender.

Vi tog oss några lager och Jamesons. Telefonen ringde och Lillmyran undrade var vi var någonstans. Vi gav honom instruktioner och tio minuter senare dök han upp. Vi drack vidare och kom till insikt att denna pub mycket väl kunde få vara värd till vårt stundande årsmöte. Patrik i mandat av att vara ordförande för Bajen International tog beslutet att Madigan's på Abbey Street skulle bli officiell årsmötespub. När han frågade bartendern om det var möjligt att boka två fyrasektioner till klockan 14:00 för vårt årsmöte möttes han av ett hjärtligt skratt. Självklart fick vi boka, speciellt för att hålla 'ett möte' som bartendern mycket road citerade med citatvippande fingrar. I vår WhatsApp grupp gick ordern ut till övriga att mötet skulle ske på detta hak, och en uppmaning om att folk lämpligtvis skulle äta lunch innan. Vissa nivåsänkta i gruppen förstår tydligen inte svenska så de hade inte ätit lunch innan mötet startade. Själv tog jag en underbar god kyckling med mos med en kryddstark whiskeysås på puben (innan mötet), en riktig höjdare. Det var fortfarande en timme kvar till möte. Patrik var lite rastlös så han tog en promenad bort mot Sheriff Street. Där finns en fantastiskt ful staty av legenden Luke Kelly (The Dubliners sångare). Patrik knatade dit och tog lite vackra bilder. Jag och Lillmyran satt kvar på puben och fortsatte marinera oss i god dryck.

Efter ett tag kom Patrik tillbaka och övriga i gruppen dök upp efter deras förmiddag i Guinness tecken. Alla verkade nöjda med val av årsmötespub och således kunde mötet kicka igång. Patrik var mötesordförande, Fredrik mötessekreterare (till hans stora glädje). Patrik kläckte tidigt de berömda orden '-Jag tror detta kommer bli ett kort möte.', fyra timmar och ca femtio minuter senare insåg Patrik att han hade aningens fel. Kassören drog en ekonomisk rapport, de ordinarie punkterna på årsmötet betades av snabbt. Sedan var det dags för motioner och övriga frågor. Som vanligt gick diskussionerna varma och idel 'bra' idéer kläcktes. Exakt vad som avhandlades kommer att framgå av mötesprotokollet (förhoppningsvis) som Fredrik med nyinköpt penna och block ivrigt antecknade. När det var dags för lottdragning var det först ansvariga för Årets Prestation som skulle lottas. Vår charmiga bartender fick äran att dra två av våra medlemskort. Det blev Kinkan och Danne som ansvarar för Årets Prestation 2020. När det var dags för dragning av ordförandeposten för 2020/2021 var det den blonda, kvinnliga bartendern som fick kliva in. Hon drog Kenneth och Anders. Stort grattis till dem båda.

Klockan 18:47 avslutades mötet och vi avslutade även vår sejour på Madigan's. Vi avrundade med en vacker gruppbild. Vi gick vidare. Nu var det lämpligt att bege oss tillbaka till hotellet för att lämna shoppingpåsar m.m. Givetvis blev det ett dryckesstopp på vägen. Vi tog oss över en bro till Dublins södra sida och släntrade in på Merchant's Arch. En pub som var full med glada människor. Givetvis var det två trubadurer som underhöll och stämingen var på topp. Undertecknad gick fram och försökte önska en låt för att få ner stämningen lite men trubaduren höll med om låtvalets nedsidor och vägrade spela den. Surt sa räven. Efter detta stopp tog vi oss till hotellet.

Vis av tidigare kvällar så var vi några som lämnade jackor på hotellet. Detta för att smälta in bättre bland lokalbefolkningen som var betydligt mer lättklädda än oss. Och framför allt att det var väldigt varmt och omöjligt att bli av med jackan på pubarna. Denna kväll spenderade vi mest tid på Oliver St. John Gogartys, stämningen var fantastisk och det som imponerade mest var sällskapet bredvid som roade sig med att balansera ölglas på huvudet. Vi kan lätt säga att de kvinnliga deltagarna var betydligt bättre än de manliga. Det verkade som att en av bartendrarna hade en dålig kväll. Jag blev nekad att handla (självklart var jag inte för onykter.) och Lillmyran blev lurad på en massa pengar av samma individ. Senare på kvällen var Patrik inblandad i nån konstig dispyt med en vakt som motade bort honom när han stod utanför och rökte. Det hade troligtvis nåt att göra med polisen som kom för att räkna antalet gäster på stället. Kvällen fortsatte i härlig anda och vår lördag i Dublin gick mot sitt slut.

Dags för premiärfrukost. Trots en ganska tidig revelj kom alla medlemmar förutom Lillmyran upp till hotellets mycket trevliga restaurang. Då denna lördag hade ett späckat program var det lämpligt att börja dagen med att fylla på energidepåerna. Mycket kaffe gick åt, den märkliga glassmaskinen (eller yoghurtmaskinen) utnyttjades nog bara av Ola. Det är fortfarande lite oklart om vad det egentligen var i den där manicken. Den frukoststrejkande Lillmyran blev bortskämd genom att bli serverad kaffe på rummet av hans mycket sympatiske rumskamrat. Vi behöver inte avslöja vem denne samarit är men ryktet säger att det är en riktigt hyvens kille.

Klockan 08:15 var det samling i receptionen. Av respekt för researrangörernas pondus var samtliga medlemmar i tid. Mycket imponerande.

Det bidde en liten promenad, en av väldigt många promenader under denna resa som det skulle visa sig... Målet för denna prommis var tågstationen Porta Nolana. Smart drag av reseledarna att välja startstationen för lokaltågen. Vi bodde ju precis vid Piazza Garibaldi där centralstationen ligger men på den stationen klev det på en massa människor som blev utan sittplats på tåget. Något vi glatt kunde konstatera sittandes på de sköna plaststolarna i tågkupén.

Tillbaks till Porto Nolana. Ingången till tågstationen bevakades av skjutklara militärer med feta vapen. Uppenbarligen har Neapel en hög grad av beredskap för terrordåd. På gator och torg syntes militärer och poliser överallt.

De rutinerade reseledarna Danne och Ola passade på att köpa tågbiljetter för hela dagen. Det innebar tre olika biljetter för samtliga medlemmar.
1. Neapel -> Pompeji
2. Pompeji -> Sorrento
3. Sorrento -> Neapel
Inköpet av dessa biljetter tog lite tid. Bakom Danne och Ola stod några inhemska individer i kö. Italienare är ju inte kända för sitt tålamod så låt oss säga att deras kroppsspråk en aning tydde på att de inte var helt nöjda med tempot på vårt biljettinköp. Samtliga napolitanare i denna kö bytte såsmåningom till annan kassa...

Nåväl. Med biljetterna i hamn en tid senare släntrade vi ned till perrongerna. Där var det en hel del resenärer. En hel del personal. Och vi. Och tvskärmar som visar vilket spår tågen avgår ifrån. I bästa fall alltså. Alla skärmar var tomma på information. Vårt tåg till Pompeji skulle avgå 08:39. Några minuter efter avgångstiden poppade vårt tåg upp skärmarna. Pigga och nytra tog vi oss till rätt perrong och äntrade tåget. Ett helt ok tåg trots sin spartanska design. Vi slog oss ned på de hårdplastiga stolarna och tåget tuffade iväg. Det kan ha hänt att en BI-klibba åkte upp på väggen. Det är dock inget vi kan vidimera eller dementera.

Trettio minuter senare kom vi fram till Pompeji. Tydligen hade vi en bokad guide till klockan 10:00 som skulle ta oss runt ruinstaden Pompeji som ödelades av vulkanen Vesuvius utbrott år 79 efter Kristus. Då tåget stannade väldigt nära själva entrén och vi var lite tidiga bestämde vi oss för att ta en liten öl. Sagt och gjort satte vi oss på närmaste servering. Trots att klockan bara var cirka halv tio var det inga problem att beställa in bira. Och trots turistfällevarning på haket kostade en flaskbira endast tre euro. Sjukt dålig planering av prisansvarig italienare. En bira senare var det dags att gå och möta upp guiden.

Tack vare lågsäsong gällande turister var det överkomligt med just sådana vid entrén till Pompeji. Här var det avtalat att vi skulle möta vår svensktalande guide som reseledarna hade bokat. Klockrent i tid så dyker hon upp. Tarja. En riktigt skön dam i 70+ ålder, född i Rovaniemi, talandes en massa språk och boendes i Italien sedan en hejdundrande massa år. Efter att artighetsfraserna var avklarade delade Tarja ut varsin walkie-talkie med öronsnäcka. De som vi hade gick inte att tala i men man hörde ju Tarja klockrent en bra bit ifrån. En mycket bra attiralj att ha under en guidad vandring.

Tarja körde igång direkt. Tyvärr hade hon gjort något med munnen som gjorde att hon sluddrade en anings ibland men det var inget som påverkade henne eller oss nämnvärt. Besöker man Pompeji ska man absolut göra det med guide. Staden är riktigt omfattande trots att hela inte är utgräven och det finns oerhört mycket att berätta om den vilket vi blev varse. Vår vandring varade i tre timmar med Tarja som en alldeles utmärkt guide. Hon var överhört charmig och lite lagom kinky. Hon berömde Daedalus rumpa och menade att en sådan vacker sak var det länge sedan hon själva fick uppleva. Daedalus är en staty gjord av polacken Igor Mitoraj och den är belägen i Pompejis södra del.

Som sagt. Tarja guidade oss runt i Pompeji i tre timmar. En fantastiskt fascinerande och fasansfull historia poppar fram om vad som hände här. Inte bara år 79 e.k. då allt ödelades utan också från att staden grundades ca 500 år före kristus och fram till ödeåret. På en av våra medlemmars begäran (ingen nämnd, ingen glömd, men hen är lång) besökte vi även bordellen i Pompeji. Det enda ställe det var ordentlig kö till trots lågsäsong. Typiskt.

När det började närma sig avrundning undrade Tarja stilla om vi var hungriga. En bra fråga. Vi var nog alla hungriga, aningens trötta och sjukt stumma i benen. Kanske inte alla men undertecknad var sjukt trasig efter de tre timmarna på Pompejis kullerstenar. Tarja rekommenderade en lunchrestaurang i närheten, en lunch bestående av sallad, varmrätt, dessert samt vin utlovades till det sjangdobla priset 15 euro. Vi anade att Tarja hade en viss provsion av ditstyrda turister till denna restaurang men det spelade ingen roll. Vi var mycket nöjda med hennes guidning och vi kunde alla tänka oss att chilla lite på en lunchrestaurang efter dagens strapats. Dock grymtade Danne lite grann. Han var väl sugen på att gå på nåt yogapass eller nåt istället för att käka lunch... Tji fick han.

Lunchen inmundigades i lagom takt. Kinkan vägrade vin och beställde öl istället. Lillmyran vägrade sallad men beställde inget annat i dess ställe. Svagt. Som varmrätt kunde man välja pizza eller pasta. Vilken högoddsare... Undertecknad tog en pasta med chiliflakes. Helt ok. Desserten var någon slags kaka. Den var god. Kommer inte ihåg vad den hette eller smakade men den var ok. Vi blev inte jättelångrandiga på detta ställe utan begav oss till tågstationen ganska omgående efter att alla var färdigdinerade.

Då vi var i Italien kände vi att det bara var att gå till tågstationen oavsett när det var tänkt att vårt tåg skulle komma. Så gjorde vi. Vi behövde inte vänta jättelänge på tåget till staden Sorrento. Tåget till Sorrento tog cirka tjugo minuter. En fantastisk vy var det när vi började närma oss. Fantastiska höjdskillnader med citrusodlingar m.m. poppade upp lite här och var.

Framme i Sorrento kunde vi snabbt konstatera att denna stad skiljer sig markant från Neapel, här var det rent och snyggt. Medlem Ola visade sina gangstergener och pallade en apelsinliknande frukt från en högt hängande gren (Ola är lång). Efter avskalning och en första tugga konstaterade han att det inte var värt besväret, stöldgodset spottades ut i närmsta soptunna. Vi började strosa omkring och riktningen var ner mot havet. Givetvis blir man törstig av att strosa så vi tog ett depåstopp på en restaurang. Här märkte vi också att det var skillnad mot Neapel. Pris på sponken var aningens högre här. Då vi insåg att vi var i hjärtat av Limoncelloland var vi givetvis tvungna att avnjuta denna ädla dryck. Några av oss beställde Limon Spritzer (Limoncello, Prosecco samt clubsoda) och andra tog en straight Limoncello i frostigt snapsglas. Gott är det i alla fall. Säkert var det någon bakåtsträvare hos oss som bara beställde en öl eller kaffe men av detta har jag inget minne.

Efter avslutade förfriskningar gick ned till View-point Sorrento. Det är ett litet torg där man har utsikt över hela Neapelbukten. Det är en ordentlig höjdskillnad från detta utkiksställe och ned till havsnivån. Det fanns trappor ned men ingen av oss hade minsta tillstymmelse av att vara intresserad av att gå dessa ned till havet. Det fanns hissar men dessa dissades också. Vi höll oss på samma höjdnivå och strosade vidare i staden. Det fanns ett antal riktigt schyssta takserveringar runtomkring i staden men tyvärr pga lågsäsong så var de givetvis stängda. Surt sa räven (eller Limoncellon...).

Då vi gick bet på takterasshak nöjde vi oss med lyxhotellet Hotel Bellevue Syrene och dess uteservering. Denna var läckert belägen precis utmed klippan som gick ned till havet. Lillmyran med viss höjdrädsla valde att sätta sig lite längre bak/in på uterserveringen. Ola som showman han är utförde en galant pantomim och låtsades att uteserveringen var inglasad. Tror nästan han fick en och annan spontanapplåd för uppträdandet. Vi roade oss med att kolla vad en övernattning skulle kosta på detta hotell. Lite dyrare än vårt hotell i Neapel kunde vi lugnt konstatera. Har för mig att en svit kostade ca 17000 per natt. Som hittat. Medans vi avnjöt vår dyröl och de obligatoriska snacksen uppmärksammade vi ett sällskap på hotellet. Ett mycket välklätt sällskap. Dock hade vi problem. Vi kunde inte avgöra om det var gäster på ett bröllop eller deltagare på en begravning. Vad jag minns kom vi inte fram till något svar på den frågan. Ölen kostade lite mer än vanligt. För att kompensera detta gick flera av oss in på deras flotta spa och kissade. Undertecknad gjorde ej detta och jag hoppas innerligt att de kissade i toaletten och inte på spa:ets golv.

Strosandet i Sorrento stad fortsatte. Danne hade scoutat en riktigt bra ölpub men väl framme vid den kunde vi konstatera att vi var för tidiga. Den skulle först öppna om någon timme eller så. Aningens modstulna gick vi vidare. Vi kom upp på stora gå/shoppinggatan i Sorrento och hittade Chaplin Bar. Äntligen kunde vi ta en ny drickapaus, vi hade trots allt strosat minst i en kvart. Denna pub var av irländsk kvalité. Givetvis var det främst rugby på tv-apparaterna, några få visade lite fotboll. Vi såg bl.a. Kristoffer Nordfeldt och hans Swansea ta en 2-0 ledning på Manchester City. Detta innebar tyvärr att Nordfeldt kommer bli dyr för Bajen att lösa. Matchen slutade 2-3 till City. Nordfeldt sedemera billig. Vi som försökte titta på tv:n hade jämnt sjå med att försöka sjasa iväg Fredrik. Hans omfångsrika huvud har alltid en förmåga att skymma tvskärmen. Trist historia tycker jag. Jag tror att samtliga otränade medlemmar var lagom möra i benen vid detta laget. Det blev rast, vila på denna pub ett tag och några öl hann dessutom slinka ned innan det var dags att ta sig mot tågcentralen för återfärd mot Neapel.

Vi lämnade Chaplins bar och vandrade längs med huvudgatan, Corso Italia, mot centralstationen. Vi gick i god tid så det var ingen stress att hinna med tåget. Väl framme på centralen var det fyra medlemmar som hade ett trängande behov att uppsöka herrummet. Givetvis var det en spärr med myntinkast till muggen. Oklart varför men dessa fyra kissnödiga herrar tog sig alla in via spärren på ett mynt. Sjukt snabbt och hetsigt trängde de sig in tillsammans och ingen fastnade som tur var. Att ta sig ut från muggen var som tur var inget problem. Det gick lugnt och städat till.

Vi var som sagt i god tid innan vårt tåg till Neapel skulle avgå. Färden skulle ta cirka femtio minuter och detta tåg skulle vara ett snabbtåg?!? Vi äntrade tåget i vagnen längst fram och alla gamlingar fick sittplats. D.v.s. vi. Sedan kom lokföraren och en till. Nu hade vi behövt ha med oss vår motortekniker Sippa för tåget hade ingen ambition att starta. Föraren och den andra slirade på startmotorn och tågets motor vägrade hoppa igång (allt detta tekniska snack uppsnappade jag bland de andra i klubben, som sagt, Sippa var inte med så troligtvis var detta bullshit...). Vi började se fram emot att spendera ytterligare några timmar i Sorrento. Varför inte, det var ju en trevlig stad. Dock som genom ett mirakel började tåget rulla medans motorn sakteliga började puttra. Hemfärden gick hyfsat snabbt trots att lokförarens kompis manuellt fick stänga vagnsdörrarna på varje station. Och tåget stannade inte på alla stationer vilket faktiskt gjorde det till ett snabbtåg som utlovat. En annan anledning till att tågfärden gick snabbare var att vi försökte följa semifinalen i Svenska cupen mellan diffen och BK Häcken. Ola och Anders försökte följa sändningen på deras respektive telefon. Ute på den italienska landsbygden är radiovågorna aningens svajiga och det laggades friskt i telefonerna. Dock fick vi till slut avnjuta att skansenöns cupäventyr var över, trist historia...

Tillbaks i Neapel var det dags för att dinera middag. Reseledarna hade fått tips om en lysande restaurang som hette Da Donato (Antica Trattoria e Pizzeria da Donato är dess fulla namn). Vi begav oss dit med höga förväntningar. Väl där insåg vi att vi inte var ensamma om att vilja käka middag där denna afton. Det var tvärfullt. Att få ett bord för nio personer var en utopi. Danne som snackade med personalen fick lite andra tips på ställen som vi kunde gå till. Dock skulle vi absolut inte gå till restaurangen som låg bredvid då maten där var urusel. Bra tips ändå...

Sagt å gjort. Nobbade på Da Donato gick vi gatan Via Silvio Spaventa tillbaka mot Garibalditorget. Strax innan torget såg vi restaurang La Brace (och de såg oss). De lovade att det fanns plats. Gött tänkte vi. Nu började blodsockret sjunka på vissa i gänget. Vi gick in på restaurangen och personalen började ratta med bord och stolar till oss. Vi fick ett långbord mitt i lokalen så där härligt trångt. Kinkan var tyvärr sist in i restaurangen (pga av lågt blodsocker?) och fick tyvärr ingen plats. Han muttrade och gick utanför för att invänta en stolsplats i restaurangen. THIS WAS NOT OK. Som tur var så lämnade ett större sällskap med asiatiska turister restaurangen vid denna tidpunkt. Nu fanns det gott om plats och även Kinkan fick sitta med oss vid bordet. Denna restaurang bjöd på standardutbud av dryck och mat. Jag tror de flesta körde på pizza. Ola som alltid ska avvika i matbeställningarna festade loss och tog en Pizza Fritta (hans uttal av denna rätt var något oklar...). Undertecknad (och Patrik) tog en kryddig pizza som var helt ok. Lagom spicy. Vad Ola tyckte om sin friterade pizza är något diffust, tror inte den fick några högre poäng. Alla blev i alla fall mätta. Jag var belåten, hur det var med alla andra vet jag inte. När det var dags att betala kom ett skönt handskrivet kvitto in. Inget en revisor från Pricewaterhouse Zürich skulle göra vågen för. Dock påverkade detta inte oss nämnvärt så vi betalade och lämnade restaurangen vid gott mod.

Klockan var nu en bit efter tio på kvällen. De flesta av oss var slut efter denna långa dag så det blev hemgång till hotellet. Några tappra individer gjorde ett ryck och tog tunnelbanan upp till Vomero området för lite nattsudd. Dock blev nattsuddet endast kvällssudd. De drack typ en öl på ett ställe innan de tog en taxi tillbaks till hotellet.

En mycket lång och oerhört givande dag var till ända. Over and out.

En första hotellfrukost i Aten. Vårt hotell, Arethusa, bjöd på ett helt okej utbud av ätbara tingestar. De flesta av oss inmundigade denna arla måltid, med lem Danne kom till matsalen men vände. Han tillhörde ju gänget som sen fredags kväll/natt spenderade tid i nattklubbsområdet Gas. Av naturliga skäl var dessa inte så sugna på att käka tidigt.

Hälften av klubben drog till Akropolis på förmiddagen. Är man i Aten så ingår det faktiskt att man sett detta mirakel. De som inte drog dit har förmodligen/förhoppningsvis sett detta vid tidigare tillfälle. Uppdraget för de som inte besökte Akropolis var att scouta en lokal för klubbens årsmöte som var utsatt till klockan 15:00 denna dag.

Redan under fredagen hade någon observerat en pub enbart 75 meter från hotellet. Vi gick dit, de hade en perfekt övervåning (som man var tvungen att åka hiss till). Researrangör Kinkan pratade med personalen och bokade nämnda övervåning till klockan 15:00. Dock tänkte vi att flera alternativ borde undersökas. Då det var 17:e mars denna dag och tillika Irlands nationaldag S:t Patricks Day gick snacket om att vi borde kolla om vi kunde hitta någon schysst irländsk pub. Snacket hade tidigare gått om ett ställe som hette James Joyce. Sagt och gjort, vi styrde kosan söderut från hotellet för att hitta detta ställe.

Då vi gått ca 270 meter kände vi att vi behövde en drickpaus. Bredvid Metropolis katedralen där vi stod fanns ett mysigt café, Piazza Duomo Athina. Vi frågade om platstillgång, den trevliga servitrisen hälsade oss välkomna och log. Sedan tittade hon på Lillmyran och undrade snällt, -How are you, really, how are you? Kan hon ha känt av att just han var en av nattsuddarna kvällen innan? En kort stund efter släntrade en sliten uteliggare förbi, han fick inte samma fråga...

Vi tog varsin öl och njöt av tillvaron innan vi skulle gå vidare för att hitta lämplig möteslokal. Då vädret var underbart, ölen var mycket god, och visst tyckte vi att första stället vi var på var alldeles utmärkt bestämde vi oss för att ta ytterligare en öl. Efter öl två och härlig tillvaro bestämde vi oss för att ta öl nummer tre. Sedan kom vi fram till att vi inte alls behövde leta vidare efter någon lokal. Vi bestämde oss för att stanna kvar och njuta och välja alternativ ett som plats för årsmötet.

Strax innan klockan 15:00 var det samling vid hotellet. Vi tog oss i samlad trupp till Athens Beer Restaurant som stället heter vi valde för årsmötet. Personalen tog glatt emot oss och ledde upp oss via hissen till vår dedikerade möteslokal. Öl beställdes in, vår vackra flagga breddes ut mitt på bordet. Klockan slog 15:30 när årsmötet öppnades med en skål. Många skålar blev det under detta möte. Extremt många skålar, öl och Gin Tonics. Innan mötet var generella känslan bland flera att det skulle bli ett ganska kort och koncist möte som maximalt skulle hålla på nån dryg timme. Sex timmar och tjugofyra minuter senare avslutades mötet... i och för sig ska 57 minuter räknas bort då vi efter nitton minuter in i mötet hade matpaus.

Årsmötet höll alltså på i fem timmar och tjugosju minuter. Känslan efteråt är bland många att det var det mest dynamiska och stökigaste mötet i klubbens historia. Det är svårt att hävda motsatsen. Under våra många timmar på restaurangen hann det bytas ut flertalet matgäster på nedervåningen. När vi börja förbereda vår avfärd från stället kom vi i slang med ett gäng basketspelare som var på plats. Intressant att träffa människor som gör att medlem Ola ser kortväxt ut. Speciellt en snubbe var sjukt lång, en bra bit över två meter. Han sade till undertecknad hur lång han var men minnet är lite vacklande från denna sköna stökiga lördag. Medlem Avesta blev tyvärr bestulen på sin svarta Bajen International WCT-jacka på restaurangen. Han och en kypare var på övervåningen och kröp på alla fyra för att hitta den, trist nog utan resultat. Att Anders hade tagit jackan i sin ryggsäck och meddelat Kenneth att han skulle hälsa Avesta detta framkom inte riktigt när det var dags att gå. Detta kan vara ett litet bevis på att promillehalten för samtliga medlemmar var relativt hög efter detta episka årsmöte.

Då det var S:t Patricks Day beslöt vi oss för att ta oss till den irländska puben James Joyce i hopp om att få uppleva lite schysst stämning. En promenad i hyfsat nyktert tillstånd tar väl ca 15 minuter till denna pub. Nu blev vår grupp lite upphackad i några smågrupper. Vissa telefonsamtal ringdes fram och tillbaka med frågor/skrik om vägen dit. Till slut var de flesta av oss på plats på puben James Joyce. En riktigt skön trubadur lirade oavbrutet ute på gatan i flera timmar. Vi var inte ensamma där. Väldigt många människor hade tagit sig dit och stämningen var mycket hög. De medlemmar som hade sina vita wct-jackor på sig förstod dagen efter att det var ett dåligt val. De var hyfsat marinerade av troligtvist en massa olika ölsorter. Ja ja, allt går att tvätta bort. Medlem Patrik snackade med en kanadensiska. Hon undrade först om han var irländare. Hon blev lite besviken av Patriks svenska ursprung, hon hade försökt hitta irländare att prata med under deras högtidsdag för att höra lite mer om just denna. Hon hade bara stött på en irländare på plats, han var dock alldeles för stökig och onykter så att hon inte förstod vad han sade. Det skulle givetvis visa sig vara en Bajen International medlem då Patrik pekade ut en av oss och frågade henne om det var den fulla, stökiga irländaren...

En fantastiskt skön lördag i promillens tecken avslutades sedan under småtimmarna. Det verkar som om alla kom på hem olika sätt. Undertecknad tog en grekbulle till hotellet, många tog en promenad. Lillmyran bestämde sig för att käka på donken innan hemgång, av nån anledning var han inte riktigt nöjd med besätllningen där utan tog sig även till KFC där han krävde att få en hamburgare. Han blev missnöjd då han fick en kycklingburgare, när han klagade så försökte personalen förklara att alla deras produkter består av kyckling på olika sätt. Dock verkar Lillmyran fått med sig donkenkäket till hotellet, hans rumspolare Fredrik berättade morgonen efter att han fick kryssa mellan pommes frites och hamburgare när han försökte ta sig in på rummets toalett.

Väckarklockan ringde som planerat 04:00. Trots den arla timmen var det inga som helst problem att studsa upp. Äntligen var det åter dags för en Bajen International resa. Chaufför Danne och undertecknad tog en sväng runt innerstaden och plockade upp Patrik och Anders på vägen. På Essingeön hade vi förmånen att bevittna en transvestits försök att komma in i en port. Hur det gick vet vi inte, vi stannade inte kvar och följde utvecklingen av detta morgondrama.

Efter den traditionella parkeringen på Måby Park kom vi till avgångshallen på Arlanda i god tid. Officiell samling var 06:00 och med lemmarna från den andra bilen kom nästan på utsatt tid.

Då alla fått sitt morgonkaffe och macka så körde jag i egenskap av arrangör (tillsammans med Anders) det sedvanliga välkomstsnacket. Alla fick skriva ned på papper vart man trodde att vi skulle. Endast en person, Kinkan, gissade på Nice. Medlem Patrik var nära med Cannes men i övrigt var det spridda skurar. Efter att Nice annonserats som resmål delades resedokumentet samt årets accessoarer ut . Det bidde en matchtröja och ett skärp. Vi tror och hoppas att med lemmarna uppskattade detta (trots att Danne som vanligt muttrade).

Incheckningen gick smärtfritt utom för Ola som trodde det var ok att ta med sig en Swiss Army Knife på flyget. Han undvek häktning och fick hjälp av flygplatspersonalen att posta vapnet hem till sig.

Tiden innan boarding på planet spenderades på en av pubarna, inget är så gott som en bira klockan 07:00 på morgonen...

När vi kom in i planet så hälsades vi välkomna av framför allt SAS pursern Anki. Hon visade sig ha hjärtat på rätt ställe och älskade de grönvita färgerna lika mycket som vi. Vi kände direkt att det här blir en bra flygning. Flyget avgick på tid 08:30. Vi satt lite utspridda i planet. Vi som hamnade nästan längst bak i planet hade god service av en Steward som visade sig vara en Östersunds FK supporter. Mot löfte om att Bajen ska vara snälla med ÖFK i hemmapremiären fick vi gratis cashewnötter till ölen. Mycket bra service. På denna flygning kan vi konstatera att vi har ett problem i klubben. Olas ben. De är alldeles för långa för ekonomiklass. Kanske vi i framtiden måste belasta klubbkassan med en flygstol anpassad för långa ben (dvs Olas), detta åligger kommande researrangörer att tänka på. Flygningen tog tre timmar och vi landade på tid. Purser Anki visade världsklass och önskade via högtalarna alla en trevlig vistelse i Nice och i synnerhet hammarbyarna.

Vid bagagebandet gick det snabbt och utanför tullen stod Airport Transfer Service redo med våra två förbeställda bilar som tog oss till hotellet. Färden till hotellet gick snabbt, trots att den ena bilen tydligen var lite på lite irrvägar.

Incheckning på vårt hotell, Hotel Univers som låg väldigt centralt, gick väldigt smärtfritt. Fyra dubbelrum samt ett singeldito hade vi bokat, undertecknad drog nitlotten och fick singelrummet, verkligen trist...

Då klockan började ticka mot lunch så blev det en kort sejour på hotellrummet. Vi samlades i lobby och begav oss på promenad norrut i stan. I samma område som hotellet hittade vi kvarterskrogen 'Villa Paradis'. På uteplatsen var det smockfullt med äldre, tokbolmande, fransoser och -syskor. Dock var hungern så svår att vi valde att sätta oss inne och hamnade en trappa upp.

Kyparn var en lång, smal yngling som till utseendet påminde om Håkan Hellström. Hans engelska var av inspector Clousseau och vi hade lite svårt att hänga med om vad som fanns på menyn. De av oss som inte är glutenintoleranta tog pepparstek, Freddan tog fisk. Plötsligt börjar Ola prata franska med kyparn och alla i klubben blir chockade/förvånade. I efterhand anar vi att Olas franska konversation renderade i att han avbeställde en portion pepparstek.
När maten efter en stund väl kom in så högg alla varsin beställning. GammelKinkan var inte så rapp, troligtvis pga av hans låga blodsocker, och plötsligt satt alla och slafsade i sig sin mat och Kinkan tittade glosögd på. Den stackars kvinnliga personalen som hade oturen att vara den som leverera maten beklagade fadäsen och möttes av den numera klassiska franska fraseringen
THIS IS NOT OK...
Inte helt otippat kom den från Kinkans mun. Hon försökte släta över misstaget men möttes åter igen av
THIS IS NOT OK...
Övriga reseklubbsmedlemmar började ana vad som väntade och stämningen/ljudnivån sjönk drastiskt. Kyparen försökte åter igen be om ursäkt men möttes av
THIS IS NOT OK...

Nu är det knäpptyst i vårt våningsplan. Även de två borden med franska lunchgäster är tysta och följer dramat med skräckblandad nyfikenhet. Kyparn försöker öppna mun men möts av
THIS IS NOT OK...
Patrik försöker få kontakt med Kinkan och meddela att hans poäng är levererad till kyparn men utan framgång. Den klassiska frasen
THIS IS NOT OK...
hinner myntas minst fem gånger till innan den kvinnliga kyparn lommar nedför trapporna.
Dock så är detta ett riktigt bra hak och tur för allt och alla så levereras Kinkans pepparbiff inom en hyfsad tid. Alla pustar ut när Kinkan tagit sin första tugga och han ser nöjd ut. Resten av lunchen löper väl och stämningen/ljudnivån höjs i takt med att Kinkans blodsockernivå även den skjuter i höjden. När vi lämnar restaurangen så hälsar alla vänligt på personalen och i synnerhet på den kvinnliga kyparn som också får några styrkekramar. Kinkan lämnar också restaurangen värdigt och förlikar sig med kvinnan. Slutet gott, allting gott denna första matupplevelse i Nice. Maten var för övrigt mycket god, men den hamnade ju lite i ofokus...

Då vi denna ankomstdag tillika matchdag var tvungna att ta oss till Monaco så styrde vi apostlahästarna ännu mer norrut mot tågstationen Ville Nice (de har flera tågstationer i Nice). Efter en cirka tio minuter var vi framme. Undertecknad och Anders gick och köpte biljetter till tåget som skulle avgå om tio minuter. Vi tar en rask marsch in bland tågspåren och letar okulärt efter perrong D. Jag närmar mig en riktigt skön stationsanställd för att fråga efter hjälp och han brister ut -Hammarby, I love Hammarby. I love Ronnie Hellström. Vi lyckas alltså få tag på ett riktigt fotbollsfan. Problemet är att vi nu har ca fem minuter kvar till avfärd med tåget och hans svada väller ut om hur mycket han älskar Ronnie och Hammarby. När han även börjar proklamera sin aktning för Glenn Strömberg och IFK Göteborg så blir vi tvungna att tysta honom och be om vägen. Till slut får vi ut informationen vi ville ha och lyckas på ca en minut ta oss till perrong D. Tåget är precis inkommet och det väller ut folk. Artiga som vi är väntar vi med att stiga på. Det är ett riktigt skabbigt tåg (lite otippat med tanke på Nice profil och dessutom destinationen Monaco som man inte riktigt förknippar med skabbighet).

Tåget går snabbt och smärtfritt. Dock var det en kvinna av modell uteliggare som gled förbi oss i kupén och alla hulkade pga odören som följde efter hennes lekamen när hon passerade. Vi kunde lätt konstatera att senast hon duschade pågick nog fortfarande den franska revolutionen. Efter att vårt luktsinne kommit tillbaka och sex stationer senare glider vi in på stationen i Monaco. Vi följer med strömmen av människor i tågets riktning. Efter några hissar och rulltrappor uppåt kan vi konstatera att vi uppenbart har gått åt fel håll. Vi är nu flera hundra meter över havsnivån och kan blicka ut över hamnen där vi skulle vara. Höjdnivån i denna stad är fascinerande. Efter en stunds dividerande går vi tillbaka samma väg vi kom. Kinkan hinner med att skrämma några ungdomar som troligtvis förolämpat oss på franska då de uppenbarligen insåg att vi inte var AS Monaco supportrar i våra grönvita utstyrslar. De små grodynglen var kaxiga på avstånd men på närmare håll såg de livrädda ut. Kinkan nöjde sig med att ge dem onda ögat.
Tillbaks nere på perrongen så inser vi att pianomusiken som hördes på stationen kommer från en flygel. Det sitter alltså en monegask och spelar klassisk musik live på perrongen, det är hyfsad klass får man säga. Lite annat än de musiker man brukar uppleva på stationerna i Stockholm.

Till slut hamnade vi på rätt nivå i Monaco. Flera motorintresserade i klubben kände igen vissa gator där det klassiska Formel 1 racet Monte Carlo körs. Coolt.

Vi knatar på. Vårt mål är att hamna på fanspuben där vi förhoppningsvis ska träffa lite AS Monaco fans innan match. Innan dess är vi dock sugna på att släcka törsten i våra strupar. Monaco är ju inte världens pubtätaste område så jag kliver fram till en ung finansvalp som kommer gåendes. Han förklarar vägen till fanspuben men avslöjar också att femtio meter från där vi står så finns det faktiskt en pub som serverar öl. Puben The Explorer ligger alltså på kajen där alla småbåtar ligger förtöjda. Med småbåtar menar jag att de är Yachter mindre än Titanic åtminstone. Vi glider till puben och slår oss ned utomhus och får in ett antal grumliga, egenbryggda lager som puben har i sitt sortiment. Freddan kör givetvis på ett glas rött. Ölen smakar fantastiskt gott i solskenet i hamnen i Monaco. Vi sitter och fascineras av området, båtarna, vädret och varandras trevliga sällskap. En brittisk West Ham supporter bemödar sig att hjälpa till med fotografering av oss på detta hak. De båtar som ligger i hamnen är imponerande. En har t.o.m. en egen helikopter på däck. Vi undrar stilla om vi ska försöka bli inbjudna på någon efterfest på en av båtarna efter kvällens match men den tanken kändes aningen utopisk.

Då vi njutit klart av tiden i denna hamn (Port Hercule) var det dags för oss att styra kosan till nästa hamn (Port de Fontvieille) där fanspuben Ship & Castle ligger. Då området är hyfsat kuperat tyckte Freddan att vi skulle hålla oss på samma nivå och gå tunt udden emellan de två hamnarna. I efterhand kunde vi konstatera att Freddan ska man inte lyssna på. Hade vi gått den vägen skulle vi behövt simma sista biten. Vi gick således åt andra hållet. Lite fascinerande är att de har rulltrappor utomhus lite här och där i staden. Trippen till andra hamnen gick snabbare än väntat, eller så är det bara så att vi är oerhört vältränade, eller så var det så att vi bara var törstiga...

Efter att gått utmed hamnen Port de Fontvieille och beundrat båtarna där kom vi till slut fram till fanspuben längst ut i hamnen. Några fans fanns det inte där men tur hade vi ändå. Det fanns öl. Vi beställde dricka och satte oss längst ut på uteplatsen. Där observerade vi tre AS Monaco ultras som stod på en viadukt ovanför och drack medhavd dryck. Efter ett tag kom de ned och började med att gå till återvinningen för att slänga sina flaskor i rätt binge. Det är ordning och reda på ultras i Monaco. De hade uppenbarligen observerat vår närvaro och sakta, sakta närmade de sig oss där vi satt på uteserveringen. De undrade lite försynt vilka vi var. Vi förklarade snabbt vår närvaro och att vi mer än gärna skulle umgås med Monacofansen. De blev intresserade, dock gick de först till den andra puben, Gerhards Inn, där det fanns några enstaka Monacofans. Antagligen gick de dit för att analysera situationen och avgöra vad vi var för ett slags gäng som satt där på deras pub. Efter ett kort tag kom ett mindre antal supportrar bort till oss och matchuppladdningen började nu riktigt. Tyvärr var deras engelska inte riktigt av toppklass men det var inget större problem. Dock var de väldigt restriktiva med att blanda lagfärger. Ingen ville byta halsdukar, i alla fall inte innan match, det kunde vi dock gärna göra efter matchen. Detsamma gällde då vi ville bjuda dem på dricka. De svarade bestämt Nej hela tiden med motiveringen att vi kunde få bjuda dem på dricka efter matchen. Dock så efter ett tag så bjöd de oss på dricka då de förmedlade att vi var ett schysst gäng gamla gubbar som bara var där för att umgås och inte mucka gräl.
Det blev en hel del dricka på puben innan vi begav oss av mot arenan Stade Louis II, AS Monacos hemmaarena. Vi hade inte köpt matchbiljetter innan då vi helt korrekt misstänkte att det inte skulle bli slutsålt. Den officiella publiksiffran på denna match blev 5,738 personer (arenan tar 18,500) så det var långt ifrån slutsålt.

Inne på arenan tog vi plats på kortsidan där vi köpt biljetter och där AS Monaco fansen stod. Vi insåg nu ultrasfansen orsak till att inte vilja byta halsdukar. Fram kommer en silverhårfärgad säkerhetsvakt och meddelar att vi inte får sitta på denna sektion då vi uppenbarligen inte var Monacofans. Trots att en av de ledande ultraskillarna är i närheten och säger att vi visst borde få vara där menar säkerhetssnubben att vi inte är önskvärda på denna avdelning. Vi eskorteras av silverryggen till den ena kurvan av arenan. Det var dessutom tydligen familjesektionen så det kryllade av småbarn längst ned mot räcket som förde ett jävla liv. Dock hade två av oss, Ola och Patrik, redan från början gömt sina halsdukar och infiltrerat Monacoklacken. Så de var kvar på kortsidan och stod högst upp i den (ca) trettio man starka hemmaklacken. I slutet av första halvlek så släntrade undertecknad och Kinkan tillbaks till kortsidan och smög in i hemmaklacken. Kinkan hade lyckats byta till sig en Monacohalsduk och var således rätt ekiperad. Jag själv hade numera stoppat in min bajenhalsduk i rockärmen och lyckades smälta in i omgivningen. Silverryggen strök omkring på sektionen men han kom aldrig fram för att köra bort oss. Tack och lov.

Matchen då? För motståndet stod Stade de Reims och matchen slutade 2-2. Hemmalagets båda mål gjordes av den 31-årige brassen Love Vagner, har man nummer 9 på ryggen så brukar det borga för kvalitet och det gjorde det ju verkligen i detta fall. Det var god kvalitet på matchen, spelet det vill säga. Tyvärr dras ju intrycket ned med den undermåliga publiksiffran. Hemmaklacken kämpade och försökte låta men något större intryck gav det inte. Bortaföljet fanns inte. Det såg ut som det satt mellan tre och fem personer på andra kortsidan men det var svårt att avgöra om det var personal eller supportrar. Arenan i sig var ingen höjdare. Serverar man bara alkoholfri bira och tråkiga baguetter blir betyget sisådär.

Efter matchens slut hade vi beställt två transferbilar för hemtransport till Nice. Vi hade ungefär en halvtimme på oss innan avfärd. Området runt arenan var helt dött. Inget var öppet utan vi fick roa oss med att gå omkring och kolla på hyfsade bilar som fanns lite här och där (Bugattis, Ferraris m.m.).

I bilarna tillbaks till Nice började det märkas att vi varit vakna sedan 04:00 och druckit sportdryck sedan 07:00. De flesta gjorde bokslut vid återkomsten till hotellet. Ola och Patrik gjorde en räd i jakt på nattamat. Efter lite irrande lyckades de hitta en excellent kebab innan de släntrade tillbaks till hotell Univers för nattasömn.

Trots den relativt tidiga avslutningen av första dagen på franska rivieran så tror jag de flesta var ganska nöjda med starten av resan. Imorrn är det lördag. Ny dag, nya tag.

Samtliga med lemmar vaknar upp i ett nytt land och en ny stad. Pga av hotellets höga klass sluter samtliga upp till frukosten som är ett imponerande smörgåsbord av allting. Efter uppfräschning och frukostintag är det samling i hotellobbyn kvart i tio.

I gemensam trupp tar vi en promenad på en kvart till hamnkvarteret. Bredvid slottet Stein står tio Segways uppradade och bara väntar på våra ståtliga lekamen. Firman som arrangerar Segwayturer är belägen i Bryssel, de har alltså kört med Segwaysarna ända från Bryssel för att vi ska roa och oroa innevånarna i Antwerpen. Vi får som brukligt en fem minuter på oss att fräscha upp åktekniken som legat vilande sedan Pragresan då vi också tog en guidad tur på dessa fantastiskt roliga åkdon. När vi känner oss mogna att bege oss är det lokala Antwerpenguiden Marie som tar över. Nu missade vi hennes efternamn men snabbt anade vi att hon måste heta Clouseau i efternamn. Hennes engelska var lite sisådär, uttalet påminde starkt om en viss fransk kommissarie vid namn Chief Inspector Jacques Clouseau. Dock så hjälpte hennes charm upp betyget för upplevelsen av denna guidade tripp. Vi hade lite problem när hon pratade om The Bötcher (slaktaren) innan polletten trillade ner hos de flesta. Segway är ett utmärkt fortskaffningsmedel, under drygt två timmar hinner vi med att besöka oerhört många historiska platser i denna vackra, coola stad. Och som vanligt är vår uppenbarelse på detta fordon en källa till glädja bland övriga individer som kommer över vår väg. Vi möts av leenden och hejarop, inte helt otippat är det också som vanligt med lem Sippa som får mest uppmärksamhet. Hans lejonman, ansiktsbehåring och guldlänkar är alltid uppskattade.

Efter avslutad Segway tur är det bråda dagar. Klockan har hunnit en bit efter 12. Klockan 13:00 är det ju avspark på en viss kalkonarena i Mordor. Storfavoriterna AIK ska möta ett visst grönvitt lag i Svenska Cupen på hemmaplan. Det här avsnittet är uppenbart det mest nervösa för researrangörerna. De har scoutat en sportbar nära hotellet där vi hyser förhoppning om att kunna koppla upp oss så att vi ska kunna se matchen där. Vi kommer dit, puben är stängd. Ridå. En snabb räd in på närmaste supermarket för inköp av sportdryck genomförs. Alla tar sig sedan snabbt tillbaka till hotellet. Som tur är har vi nätverksgeniet Fredrik i klubben. Han konstaterar snabbt att gratis-wifi i hotellobbyn inte tillnärmelsevis räcker för att streama matchen på datorn eller surfplattan. Sista chansen är att vi kör en betal-wifi lösning på ett av våra rum. Det blir rum 335 som Fredrik och Avesta bor i. Som tur är bränns det lite bengaler m.m. i Mordor som gör att matchen blir aningens försenad, det gör att Fredrik får lite andrum för att kunna trolla fram en sändning som fungerar. Det börjar illa, bilden börjar rulla men fryser och visar en stillbild på en gnagare. Vi dricker sportdryck för att lugna nerverna och adrenalinet börjar pumpa lite här och var. Men så händer det. Fredrik får styr på spakarna och bilden tillika matchen rullar igång. Vi får faktiskt se hela matchen utan lagg eller avbrott. Och vilken match det blir. Tidigt gör råttorna mål och stämningen på rum 335 är sisådär. Mycket sportdryck hälls upp och nerverna ligger utanpå tröjorna. Men så börjar dramat på riktigt, en gnagare räddar öppet mål med handen och får bara gult kort (solklar utvisning ska det vara...), känslor uttrycks och upprördheten är ett faktum. En viss nervositet hänger också i luften när kung Kennedy stegar fram mot straffpunkten. Glädjen är total när mästaren av stormatcher enkelt smeker in straffen till 1-1. Bajen imponerar på plan och stämningen på rum 335 är hög. Låtom oss säga att euforin är på topp när Johan Persson kliver fram och trycker in segermålet. Mycket sportdryck far åt alla håll i detta ögonblick och heltäckningsmattan blir hyfsat marinerad. Vi ber om ursäkt för det. Man kan också konstatera att tidpunkten för matchen är bra, höga rop och glädjeyttringar vrålas titt och tätt så om matchen inte spelats mitt på dagen hade det nog varit läge för hotellets störningsjour att rycka in.

Lagom segerrusiga efter matchen inser vi att ingen lunch har inmundigats. Vi tar oss till Pizzeria Restorante Da Giovanni som ligger mitt emellan Bar Absinth och Vårfrukatedralen. Sällan har väl en pizza smakat så gott som denna. Nu är det alltså uppladdning inför denna dags andra fotbollsmatch. Vi har ju i detta läge svårt att se vad som skulle kunna toppa matchen i Mordor tidigare. Efter inmundigad pizza och en och annan öl beger vi oss tillbaka till torget vid hotellet (Groenplaats) där spårvagnen mot arenan avgår ifrån. Vi börjar med att ställa oss på fel perrong, någon vaken individ inser faktum och vi förflyttar oss till rätt sida. Spårvagn 5 hoppar vi på och beger oss mot arenan där kvällens match (och resans obligatoriska match) ska spelas klockan 20:00.

Spårvagnstrippen till arena går snabbt. När vi kliver av är det bara några meter till den lokala fanspuben Café Great Old. När vi glider in där så är det inte speciellt befolkat med lokala fans. Vi börjar dock direkt att mingla med Royal Antwerp FC (RAFC) fansen som är på plats. Ganska snabbt fylls dock puben på med flera lokala fans och stämningen är på topp. Något annat som också är på topp (eller hög) är medelåldern på närvarande fans. Den ligger i paritet med vår egen medelålder i Bajen International. Ganska snabbt inser vi också att kategorin lite hårdare supportrar är på plats. Någonstans på vägen kommer vi på den briljanta idén att hänga upp vår Bajen International banderoll på puben. Givetvis frågar vi några hardcoresnubbar om det är OK och vi får klartecken. Bilder tas tillsammans med RAFC fans framför banderollen. Efter några stycken öl på puben är det dags för promenad till Bosuilstadion. Arenan tar drygt 23000 åskådare men på denna match är det endast 4816 betalande personer på plats.

Innan matchstart blev det en gripande inramning. Den dödssjuke Royal Antwerpen supportern Wim De Clerck (40 år) fick stående ovationer och den klassiska inmarschsången You Never Walk Alone sjungen och dedikerad till sig när han i sin rullstol äntrade mittplan. Hans familj meddelade på måndagen (9/3-2015) att han avlidit av sin sjukdom.

Vi tar plats på långsidan tillsammans med RAFC fansen, längs ned på staket mot gräsplanen hänger vi (efter lite tekniska problem) upp vår banderoll. Matchen blir en klang och jubelfest. Noterbart i matchen var att den ena linjedomaren efter tjugo spelade minuter sträckte sig så svårt i ryggen att han inte kunde fortsätta. En Royal Antwerpen supporter som har domarlicens men endast dömt ungdomslag i två år tar över stinsflaggan och hoppar in som linjedomare. Hade vi märkt vad som hände kunde vi ju anmält med lem Sippa som aspirant på linjedomarplatsen, eller varför inte Lillmyran som älskar att älska just linjedomare och brukar komma med uppmuntrande hejarop på just denna yrkesgrupp. Hemmalaget vinner med 4-1 efter ett antal vackra mål. Vi umgås och gläds med lokalfansen under matchen och vi sprids ut lite grann på läktaren. Det framgår att vi inte är enda utlänningar på plats, läktaren är full av holländare och engelsmän också. Efter matchen bär det av tillbaka till Café Great Old för vidare festande med lokalfansen. Nu är det några hardcorefans som ifrågasätter vår upphängning av banderollen på puben innan match, vi förklarar dock att andra hardcorefans gett tummen upp för den manövern så det ebbar ut. Efter ett tag känner vi att det är dags att bege sig tillbaka till stadskärnan och vi tackar för oss.

Väl tillbaka i stadskärna blir det nån öl eller så innan vi går och nannar.

En mycket späckad, lyckad dag med många glädjeämnen. Jag tror nog att alla somnade med ett leende på läpparna.

/Claes

Söndag i Istanbul, äntligen matchdag.

Efter gårdagens fadderullan på en bakgata med livemusik och klackarna i taket/himlen är det något segt att vakna. Dock ska man veta att sedan klockan 05:00 har det traditionsenligt druckits whiskey i rum 106, vi andra (de flesta) nöjer oss med en vanlig frukost i hotellets matsal.

För att kroppen ska få lite healing är vi fyra som bestämmer oss för att ta ett bad i hotellets pool, en bra idé. Poolen är väldigt behagligt tempererad och att det dessutom finns bubbelpool samt en lagom tempererad bastu gör inte saken sämre.

På årsmötet bestämdes det ju att vi skulle ta en lagbild på varje resa och försöka skicka in den till Hammarby Fotbolls hemsida (Bajare i Världen). Vi bestämmer oss för att ta en gruppbild framför den blå moskén. Efter en gemensam promenad upp till moskén så blir det ett antal foton, undertecknad var tydligen darrig på handen eftersom kameran var inställd på video istället för foto...detta upptäcktes långt efter att jag avtackat gubben som snällt ställde upp som fotograf. Ingen fara skedd dock, filmer blev korta men skoj eftersom det mitt under inspelandet brölades för fullt med böneutrop från minareterna. Dessa filmer ligger givetvis nu till beskådning på YouTube (inte RedTube).

Efter fotograferingen var det dags att bege sig bort mot området kring Besiktas hemmaarena. Vi tog spårvagnen till ändstationen Kabatas och påbörjade promenaden, längs med vägen fanns det sedvanliga försäljare av diverse Besiktas produkter, ett antal mössor inhandlades så vitt jag vet. Roligast var turken som 'pratade' svenska (hata AIK kommer jag ihåg att han kunde) och sålde vändbara äkta Lacoste jackor. Han var aningens påstridig och följde oss en bra bit med löften om jackornas autencitet och bra pris. Han lovade t.o.m. att Kenneth kunde få köpa en specialjacka i Rambo-size.

Jag tror att Nori på The North Shield hade tipsat om det fanspuben som var vårt mål, efter ca en tjugo minuters promenad kom vi fram till ett torg som var svart och vitt. Vi gick in på puben i hörnet på vinst och förlust (vinst skulle det visa sig). Till en början var det en hel del som tittade snett på våra grönvita färger, undertecknad fick det klart för sig då fyra trevliga turkar förklarade att de hatade grönvitt och undrade vad det var som vi hade på oss. Efter att ha förklarat att det var Hammarby och Bajen International det gällde var det inga problem, en minut senare hade jag bytt min BI-halsduk mot en Besiktasdito (som senare, när jag läste vad som stod på den, visade sig vara en 'Hooligan Boys från Ankara' halsduk. Spela roll, mot mig var de trevliga i alla fall. Puben visade sig bli en riktig hit, alla var supertrevliga och stämningen på topp, vi pratade med allt och alla, många byten av tröjor/halsdukar blev det. Extra roligt var att Svenne (som var livrädd innan och försökte skrämma upp alla med att vi skulle bli rånade på allt) var den som trivdes allra bäst. Man hörde turkarna ropa 'Svenne, Svenne, come here...' hela tiden. Ett annat pittorekst inslag var att vi träffade fem svenska hockeyspelare på puben, de var alla i tjugoårs åldern och spelade hockey för Ankara University. Ett trevligt gäng med hockeyfrillor och med ungdomen i behåll (till skillnad från BI...). Efter ett antal öl och svenskturkiska lovsånger blev det avmarsch mot arenan. Själva BI-gruppen blev ganska splittrad, jag och Dan slog följe och påbörjade den aningens mödosamma övningen att komma in på arenan. Innan hette det att vi hade långsidebiljetter, om det var så vet jag inte men vi stod alla på ena kortsidan. Stod ja, arenan består av ca 32000 sittplatser, några ståplatser finns inte. De enda som satt ner under matchen var folk på avbytarbänkarna och de som var rullstolsbundna, övriga stod upp, verkligen överallt dessutom. Det var inte helt lätt att försöka gå upp i gångarna på läktaren eftersom varje trappsteg innehöll 2-3 personer. Vi har alla försökt i efterhand ta reda på den officiella åskådarsiffran men den existerar inte, det är lätt att förstå när man var där eftersom ingen kan ha haft koll på denna siffra.

Själva matchen i sig var väl helt ok, dock tror jag att vi inom BI har lite olika uppfattning om helhetsintrycket av evenemanget. Personligen tyckte jag det var lite tråkigt att Besiktasfansen riktade in sig på att mestadels vissla ut Galatasarayklacken istället för att promovera sina egna med sånger och ramsor. Några stämmor fick vi smakprov på men ryktet om den fantastiska ljudbilden som skulle vara där tyckte jag lyste med sin frånvaro. Lyste ja, fick höra av Patrik att någon eller några Besiktasfans hade med sig gröna lasrar och försökte pricka motståndarkeepern i ansiktet med dessa, vilka jävla idioter milt sagt, en jävla tur att det inte hände något med detta. Ett annat 'skojigt' fenomen var de vanvettiga kanonaderna av vattenflaskor, mynt m.m. som haglade över Galatasarayspelare som hade äran att lägga hörnor, det coolaste var att spelarna som var utsatta inte brydde sig utan bara spelade på. En annan intressant händelse var vid en inspark för bortakeepern, han blir träffad av en flaska, blir förbannad och plockar upp flaskan, kastar demonstrativt flaskan bakåt mot en reklamskylt. Vad händer, jo han blir totalt utvisslad och domaren kommer löpandes som en gasell och skäller på målvakten att han inte ska maska... snacka om finkänslighet hos domarkåren.

Efter matchen var det ju spännande att se hur kaotiskt det skulle vara att ta sig därifrån. BI-gruppen var ju som sagt ganska splittrad, jag vet att några inte hade några som helst problem att hitta en taxi att åka med. Jag och Dan påbörjade en vandring för att insupa atmosfären. Efter ett tag kom vi fram till spårvagnen där det fanns gott om plats så vi tog den tillbaka till Gülhane och vår officiella BI-pub The North Shield. Imponerande att det var så lätt att ta sig från arenan, man har ju ett antal mindre angenäma minnen med hemfärder från tattararenan Råsunda...

Väl tillbaks på The North Shield var det biradags. Det gick ta mig fan inte att trycka ner den (jo till slut gick det faktiskt). Efter den första ölen fick det bli ett antal gamla hederliga GT's, de rinner lättare, snacka om att man hade en viss ölmättnad vid det laget. Vi satt där på puben ett antal BI-are, exakt vilka får ni fråga övriga BI-are om) när Svenne kommer indragandes med en psykotisk tysk. Dennis (det är något visst med det namnet) hette tysken och med sig hade han en tvåmetersblondin och en skäggmurvel. Det visade sig att de var arkeologstudenter (varför var man inte förvånad?). Blondinen och murveln var riktigt trevliga men Dennis var en bräkig jävel (Nori var inte helt imponerad av honom). Efter lite mer sportdryck var det dags att göra bokslut, det blev en relativt tidig kväll (exakt klockslag vet jag inte men jämfört med andra kvällar kändes det tidigt).

09.00 Samling i receptionen

Av någon anledning kändes det lite trögt att komma igång på morgonen. Undertecknad samt 'roomien' Myran släntrade ner till receptionen exakt kl nio. Förutom en morgontrött receptionist så var receptionen tom på folk ungefär som Stockholms Stadion en dålig säsong för gårdarna. Till slut börja klubbmedlemmarna droppa in så att vi kunde styra mot kanalbåten. På vägen kom några som vanligt på att de var hungriga. Passande så passerade vi en McDolnads, tyvärr så jobbade en tjej som uppenbarligen var närbesläktad med sengångararten. För mig personligen tog det 10 minuter att få en kopp kaffe, de som beställde mer matlika ordrar fick nog bara med sig hälften innan vi var tvungna att jäkta till kanalbåten.

10.00 Sightseeing med Kanalbåt

Reseledarna hade ju förbokat denna kanaltur, ett lysande initiativ eftersom turen var klart åkvärd. Under en timmes tid så beskådade vi många bajenvrak efter vägen...tydligen var det flera klubbmedlemmar som lätt kunde identifiera sin dagsform med flera av de mindre läckra båtar som kantade kanalerna...och om jag inte missminner mig så tror jag att alla under turen blev föremål för överinlärning, i Amsterdam bor det ca 750.000 personer... Mest minnesvärt från kanalturen är nog alla lutande byggnader, möbelvinschar, plumsande bilar och bullens idoga babblande om invånare.

12.00 Lunch, årsmöte på Puben O'Reillys

Eftersom det klassiska uttrycket 'Sjön suger' stämmer bra så tog vi oss direkt efter kanalbåten till den eminenta, irländska puben O'Reillys. Där blev det först en GI-lunch med diverse hamburgare och haggisliknande grytor för vissa och efter matintaget var det dags för det traditionella årsmötet. Mötet i sig fortlöpte utan större missöden, diverse nya stadgar samt påhitt presenteras på klubbens hemsida för stadgarna. Lagom när mötet avslutatdes så kunde vi avnjuta Arsenals defilering mot Svennekopian Svennis City. Det som man främst kommer ihåg från puben har dock inget med vår klubb att göra...det var givetvis den diskreta svensexa som Walesarna hade, alla såg ut som mupparnas svenske kocken...givetvis var de kvar på puben även på söndagen.

Innan nästa punkt på agendan så tog vissa en välbehövlig siesta, jag själv, Myran och Danne var tvunga att inmundiga några öl på den mycket trevliga puben The Old Bell som låg på Rembrandtsplats.

18.00 Middag på mexikanska resaurangen Los Pilones

Vid det här laget har vi vant oss att allt serveras på silverbricka under resan. Sedvanlig samling i hotellreceptionen och sedan en lagom promenix till den Mexikanska restaurangen Los Pilones. Där verkade det vara lite si å så med bordsbeställningen men efter ett litet tag fick vi plats. Jag vet inte vem som charmade ägaren (kan det ha varit Kinkan?!?) och övertalade honom att ge oss ett bord. Uppenbarligen var interiören på denna restaurant aningens diffus, undertecknad samt några till lyckades ta sig in i köket för att urinera istället för på herrtoaletten, trots dessa missöden var vistelsen där mycket trevlig med god mat och god stämning. Efter detta restaurangbesök var det dags för avfärd mot Leidseplan och konserthaket The Melkweg.

20.00 Konsert på Melkweg med banden 'My American Heart' och 'The Blackouts'

Efter ett antal minutrar i kön så kom vi äntligen in i konserthuset, jag undrar om vi inte höjde medelåldern några decennier...De båda grupperna gjorde varsin mycket bra spelning (personlig reflektion) och jag tror att de flesta håller med mig. T.o.m. klubbens gamla garde var kvar och njöt av musiken. Någongång under konserten skedde tydligen ett missförstånd, eftersom jag själv inte var inblandad så vet jag inte riktigt vad som hände, det jag hörde var att någon gav någon ett punggrepp och att någon nr två inte var BI-medlem utan förvirrande lik Mr Sevven.

Efter att konserten var slut begav sig klubben till Red Light District för sightseeing, en udda upplevelse då man inte är helt van att beskåda gods på detta (o)naturliga sätt. Efter några pints på diverse pubar i området styrdes kosan hemåt hotellet. Eftersom söndagens samling var 07:00 i receptionen blev inte klockan alltför sent, jag tror att det var godnatt runt 01:30 tiden.

Klockan är väl ca 03:00 eller nåt, Dan och Lasse kommer insläntrande till hotellet. Undertecknad hade ju äran att dela rum med Lasse, ca två minuter efter han lagt sig börjar han snarka så in i helvete. Genom de 'tjocka' väggarna hör jag Danne gå igång med sågverket också. En annan får slå på TV:n och kolla italienska kanaler, ingen höjdare kan jag intyga. Efter ca 7-8 sparkar lyckas jag få tyst på den snarkande roomien och sömn kan infinnas.

Vi checka ut från hotellet, runt hörnet tar vi en god frukost (den enda på hela resan) på Caféet vägg i vägg med hotellet. En speciell njutning är deras färskpressade juice, den smakar underbart. Danne mår pyrt, undertecknad får hämta hans väska efter frukosten, Dan promenerar.

Tunnelbana till Centralstation, där sprids sällskapet lite grann, gamfolket tjoar på så att vi ska hinna med bussen till Bergamo. Vissa yngre förmågor i klubben håller på att äntra fel buss. Framme på flygplatsen lämnar vi väskorna för förvaring och tar lokalbuss till Bergamo stad.

Regn och åter regn, vi går, går, går och går omkring. Pizza intages, några dricker bärs, andra läsk.

Late shopping, Myran köper handväska (han hävdar att det är till Vivan men vi andra undrar om det är till hans lördagsutstyrsel). The Gucci Boys sniffar parfym, de står med varsin remsa och sniffar så att näsvingarna glöder, vi andra smiter diskret iväg för att inte bli beblandade med denna utbrytarfalang..

Efter några timmar i Bergamo, när det börjat skymma och blivit mörkt, tar vi bussen tillbaka till flygplatsen. Rykten börjar uppstå om strul med hemflyget. Vi hämtar ut väskorna och beger oss till incheckningen, där står det 1 timmes försening.

Vi märker att andra resenärer inte checkar in sina väskor utan börjar gå iväg, snart poppar 'Cancelled' upp på skärmarna. Den information som ges är att man ska få hjälp i lucka 5 (där alla andra resenärer för övrigt också är). Ryanairpersonalen försvinner spårlöst. Vi delar upp oss, några i lucka 5, några börjar ringa hem samt några börja kolla på nätet.

Ett tips som Pajas får från Gittan hemma i Sverige är att SAS flyger från Linate morgonen efter klockan 06:35. Vi hör från andra resenärer att de bokats in till Stansted - England samma kväll (grattis till dem som troligtvis fick stanna i Stansted, eller Stannsted he he). Vid denna tidpunkt visste vi inget om den lätt nivåsänkta grävmaskinist som gjort vår hemresa något strulig.

Efter många turer så bokar vi 9 platser på SAS-planet. Tack vare IL Pollo Grosso (Ankan), som hade en husförsäljning på sitt VISA-kortskonto, så kunde vi boka dessa biljetter Online. Flyget ska gå via Köpenhamn till Arlanda.

Efter ytterligare dividerande så bestämmer vi oss för att ta två taxibilar till Linateflygplatsen (för övrigt den enda flygplats som SAS har kraschat ett plan på). Uppenbarligen trodde båda taxichaufförerna att vi var i Monte Carlo för snitthastigheten stannade nog på 160 km/h. Då ska man veta att det var kolsvart, regnigt och vägarna var inte helt raka, dessutom blev det en genväg genom något slags obskyrt industriområde. T.o.m. Bullen erkände att han inte var helt kaxig när taxifärden pågick.

Väl på flygplatsen startar nästa diskussion, var ska vi övernatta!?! Klockan är ca 22:00 och tydligen är det någon slags modevecka i Milano så antalet hotellrum är något begränsat. Vi får napp hos två rumänska pundare som gärna kör ut oss i skogen för 45 Euro per bil, de vet ett 'jättebra' hotell, de ska bara ringa och kolla tillgänglighet (d.v.s. om deras bröder har vässat sina yxor, polerat sina strap-ons osv). Vi känner oss inte helt bekväma med situationen så vi tackar Nej till deras erbjudande. Ytterligare försök görs med 'normala' taxichaufförer om att bli körda till något hotell men åter igen blir vi påminda om att Italienare får en gyllene stör uppkörd i arslet så fort någon försöker prata engelska med dem.

Nu börjar tankarna hos de flesta bli att en natt på flygplatsen får vi nog uthärda. Gammelsmurf Kinkan har ju diverse ålderssymtom så han blir den ende som tar in på hotell, han åker iväg med någon slags transferminibuss till något hotell (detaljer om detta vet inte undertecknad eftersom undertecknad var inte avundsjuk på en mjuk säng...). När Kinkan försvunnit och vi andra avnjutit en kvällsmacka så tar vi oss upp en trappa till avgångshallen. Vi intar en sektion med härligt, stålramsstoppade soffor. Trots att de flesta resedeltagarna har ordentligt med underhudsfett är det oerhört obekvämt att kampera i dessa soffor. Bullen kommer på en briljant idé, vi mordhotar Kinkans hotell, en bra idé förutom att ingen visste hur man mordhotar en byggnad. Att ringa och terrorisera Kinkan var det ingen som vågade, att väcka en björn som sover kan ju vara förenat med livsfara.

IL Pollo Grosso går så långt att han lägger sig raklång på golvet, ta mig fan om jag inte faktiskt hörde några snarkljud från honom senare. Danne som har minst underhudsfett var klok och försökte sova sittandes. Efter några timmar var det dags att förbereda hemfärd. När vi väl stod i incheckningskön så kom en rosenkindad Kinkan, ingen frågade hur han haft det...