Lillmyran

Efter varje resa betygsätter vi hotellet som vi bott på. Skalan är 0 till 5, där 5 är det högsta/bästa betyget. Här nedanför ser du hur Lillmyran har betygsatt sina vistelser.

Lillmyran sitter hemma på kammaren i skrivande stund och författar dagboken för fullt...

Kära dagbok

Ny dag och efter heldagsresan till Alkmaar i går är det med lite sega vader man släpar sig ur sängen. Idag stod årsmöte på agendan och som vanligt hade hela gänget laddat upp för resans stora begivenhet. Att sitta i timtal och dricka öl och tjafsa om väsentligheter har blivit en favoritsysselsättning genom åren. Dagen inleddes dock med frukost för många, vilket av någon lustig anledning blivit färskpressad juice. Själv håller jag med till kaffe, det räcker så.

Årsmötet var lagt på eftermiddagen så förmiddagen ägnades åt individuell sightseeing. Många gick längs de vindlande kanalerna och de märkliga husen och hittade sedan bort till den legendariska Sailor Pub.

Det är ju andra gången vi besöker Amsterdam och vid förra besöket så var vi på en pub där den klassiska kommentaren 'det här är faan katastrof' yttrades. Kinkan var då lite grinig över det tidiga manfallet av medlemmar under kvällen. Claes och jag lyckades efter visst besvär hitta dit men blev aningen besvikna då det visades sig att puben gått och blivit (halv)finrestaurang. Om vårt förra besök hade nånting med beslutet att göra framgick inte.

Sedan var det dags för årsmöte hos våra favoritargentinare. Som vanligt började allt i god ordning men av känd anledning upplöstes ordningen med tiden...

Kinkan och undertecknad hamnade som vanligt i någon form av animerad diskussion om någonting som ingen av oss hade riktigt koll på efteråt men som båda hade mer eller mindre ångest av dagen efter. Inte heller senare efterforskningar har kunnat utröna orsaken till diskussionen.

Mötet innehöll många goda synpunkter och beslut (hoppas jag) och avslutades med att restaurangens personal, under stoj och glam, lottade fram Ola och Freddan till nya ordförande.

Efter mötet skulle besluten sköljas ner och begrundas på en ny pub. Gänget var lite 'rulligt' som man säger på travspråk och det var lite oklar gångart. Personligen lyckades jag dra på mig nån sorts magåkomma och drog mig tillbaka hemåt. Andra gjorde dock Amsterdams inre kvarter osäkra längre in på kvällen.

På väg tillbaka gick jag in i en av Amsterdams många godisbutiker. Jag blev dock mycket besviken över utbudet och försökte förklara för personalen att 'in Sweden we have huge barns in the countryside with thousands of sorter in them. This is nothing'. Jag förstod först efteråt att deras chockade miner berodde på att orsaken till att Amsterdam har så många godisbutiker är att sötsuget blir stort efter att man rökt cannabis vilket ju är den lokala hobbyn. Så nu går förmodligen personalen i en alldeles för liten godisbutik i Amsterdam omkring och är övertygade om att den svenska landsbygden är fylld av zombieliknande storknarkare.

Sista dagen och tidig väckning för samtliga. Gårdagens årsmöte satte sina spår i gruppen och inte minst hos de som gick vidare och försökte barhoppa runt i en flermiljonersstad efter en 200-öls middag. Tydligen var det problem med hur mark, euro och kronor fungerar på pubarna också...

Nåväl, samtliga lyckades släpa sig upp samtidigt som bagarna tog sig till jobbet. Resa till flygplatsen och hemfärd var allt som stod på agendan. Vad som inte stod var 'vänta i flera timmar på flygplatsen'. Vilket det blev. Med åldern verkar vi bli allt mera i tid och med tanke på hur tidiga vi var till flygplatsen där här gången verkar vi vara drygt pensionärer. Den stigande åldern hindrar dock inte de flesta från att prioritera pub och taxfree medan man väntar på avgången. Som vanligt hördes gänget komma klirrande på hundra meters avstånd längs flygplatsens charmiga korridorer.

Lång väntan innebär också doseringsproblem för flygrädda. Inte blir det bättre av att flygresan är så kort att det är så små flygplan det går att få tag i. Långskånkarna fick ducka för att komma in i kabinen.

Väl hemma var alla oerhört nöjda med dagarna, undertecknad dessutom för att ha överlevt flyget, och hälsade varandra med ett piggt vi ses! Det kan man väl kosta på sig när man varit på Olympiastadion, åkt Trabantlimousin och slagit ölrekord på ett Brauhaus!

Dagbok Tisdag,

Så var det dags för det sista dagen i den här fantastiska staden. Fantastisk på så många sätt, att den är så stökig, så full av liv och att den överhuvudtaget finns kvar. Ibland när man går igenom Neapel känner man att det nästan är bättre standard i Pompeii. Nåväl, relativt tidig morgon igen, vilket i mångt och mycket beror på att vi gått och lagt oss alldeles för tidigt vilket i sin tur kan bero på bristande form samt det faktum att vi genomfört närmast ett träningsläger under helgen. Vi har gått miltals och istället för att folk, likt tidigare resor, försöker räkna ihop hur många öl man drack dagen innan är det allmänna samtalsämnet siffrorna i telefonens Hälsoapp. Detta är naturligtvis en märklig utveckling av klubben där hälsoaspekterna genom åren varit aningens försummade om man ska uttrycka det försiktigt. Så här kan det naturligtvis inte fortgå och krafttag måste snarast tas till för att vända denna utveckling.

Det är som ni förstår med ömmande vader och nästan kramp i både kända och okända muskler jag med knarrande steg går trapporna upp för att äta frukost. Hårdkörningen har visserligen gjort att jag sovit hyggligt trots att min rumskamrat (inga namn) tränar på sitt extraknäckande som mänsklig motorsåg men jag unnade mig sedan en halv tupplur på hotellets fantastiska takterrass. Jag var inte ensam i detta ärende och därefter bestämmer sig gänget för lite olika saker. Några vill utforska mer aktivt ännu mer av Neapel (de fysiskt starka, som tränar inför sommarens maratonlopp, fjällmarscher och Ironman + 50), några tar sig ner i Neapels underjord (de äventyrliga med lite halvknackigt omdöme) medan jag och Claes bestämmer oss för att granska mode- och kaffeutbudet.

Det blir en lång modejakt efter ingenting och istället blev vi alltmer inriktade på att caféhoppa. Detta är en fascinerande sysselsättning då staden har ett enastående folkmyller, bilar och vespor om vartannat. Och kombinerar man det med en avsevärd brist på regler blir det naturligtvis väldigt spännande.

Efter ett flertal stopp med drickande av kaffe (och kanske någon öl slank ner) tar vi oss med viss möda tillbaka till hotellet. Det är ju gubevars inte lätt att navigera igenom Neapels smala gränder.

Tillbaka på hotellet berättar underjord-människorna om hur de fick krypa ihop i mörka gångar samtidigt som de spänstiga mäter Hälsoappssiffror. Vi skryter inte, vi är bara glada att vi hittade tillbaka.

Taxifärden till flygplatsen var lugn och behaglig vilket man inte kan säga om alla flygningar som sedan skulle genomföras. Men med lite hjälp av receptbelagda tabletter kunde även detta överlevas och vi kunde slutligen landa på Arlanda sent på kvällen. En synnerligen välplanerad resa till en fantastisk stad var över och visst har upplevelserna satt sina spår. Nu är man exempelvis helt enkelt tvungen att radera Hälsoappen på telefonen. För tänk om nån får reda på att man fyra dar i sträck gått över 17 000 steg och tio trappor...

Lillmyran

Det var så dags för den fjärde dagen i den historiska staden Aten. De senaste dagarnas flödiga intag av mat och (kanske framför allt dryck) började få effekt på kroppens reaktionstid. Därav en något segare morgon än vanligt. Min rumskamrat Fredrik verkade dock fortfarande förvånansvärt pigg i steget. Jag börjar misstänka att det är hans val av vin och Gin o Tonic snarare än glutendryck som gör det. Ja, ja, han drar väl en baksida eller en ljumske snart...

Grekland är ju ett land som består till stor del av en massa öar. Och eftersom vi redan utforskat en del av huvudstadens rejonger var det nu dags att ge oss ut på äventyr i den grekiska ö-världen. Förväntningarna var stora när vi tog oss ut till hamnen för att hoppa på båten till Aegina. Som jag förstår det hade några medlemmar gedigna erfarenheter från allt som kan hända på klippiga, spritindränkta grekiska öar medan andra, inklusive jag själv, mest kunde luta mina förväntningar mot minnesbilder av filmer som Mamma Mia och Kanonerna på Navarone.

Färden ut till hamnen tog längre tid än beräknat och eftersom det var så hiskeligt tidigt på morgonen dröjde det innan vi fick till ett depåstopp. Först vid själva kajkanten kunde vi, med något skakande händer, lösa detta. Väl på plats lyckades några ur vår grupp skrämma iväg några individer ur Atens a-lag för att få sitta. Det är visserligen tveksamt om de övriga besökarna såg någon större skillnad.

Det var allt för väl att vi fick till en liten stänkare för båten vi skulle åka med ut till ön visade sig vara någon märklig bärplanskonstruktion. Alltså att när båten får fart ställer den sig upp på fyra ben, typ. Det var allt annat en bekvämt på vägen ut och hade ett flygplan skakat omkring på liknande sätt hade jag dött av hjärtslag. Eller möjligtvis av en överdos ångestdämpande.

Nåväl, vi tog oss helskinnade i land i en liten, liten stad och hade naturligtvis genast stora ambitioner kring expeditionen för att utforska Aeginas hemligheter. Det vill säga tills vi kom på att vi var lite lätt oense vilken väg som var den rätta och enades om att vi skulle ta igen oss på en krog och mentalt rekognoscera den lilla staden.

Vis (nåja) av tidigare erfarenheter från resan och imponerad av Freddans vägvinnande kliv och friska uppsyn valde jag bort glutenprodukten till förmån för det lokala vinet. Fler följde mitt exempel och efter ett tag såg det nästan ut som om den vanligtvis ölfryntliga skaran BI-folk hade förvandlats till snobbig vinklubb. Visserligen fortfarande med rufsigt skägg och ölmagar.

Efter en stunds dividerande om vad ö-äventyret nu skulle innebära drog vi iväg på en tur i stans ringlande gränder. Det var en fascinerande upplevelse både för oss och för lokalbefolkningen när vi smög fram längs gatorna. Vi är ju inte riktigt de där professionella storshopparna utan vi har andra kvaliteter och efter en stund i en allt starkare värme bestämde vi oss för att äta lunch. Vi tog in på en trevlig restaurang under solskyddet och smaskade i oss härlig grekisk mat och som vanligt en massa bröd och tzatziki. Å så slank det väl ner några glas öl också. Vad vet jag?

Nu kanske vän av ordning tycker att vi skulle tagit på oss hikingskorna och klätterutrustning och dragit iväg på en rejäl bergsbestigning när vi ändå besökte den grekiska ö-världen. Å det kanske vi hade gjort om det inte varit så att vi insåg att vi snarare var i behov av en lite lugnare period efter dagar av technoklubbande, sex timmar långa årsmöten som ingen minns och division tre-matcher på betongläktare. Vi tyckte helt enkelt att vi kunde slappna av tillsammans med restaurangens lata katt och dricka vårt vin i lugn och ro.

Men även en helt lugn och sansad miljö har sina faror. Framför allt för män i mogen ålder vars hårsvall avtagit. Solen brände och det fräsande ljudet av svedd huvudsvål bidrog till att vi ganska kvickt förstod att även denna dag innebar skadeskjutna medlemmar.

Färden tillbaka var faktiskt ännu värre än den ut. Skak, slammer och dån ackompanjerade resan och själv kontrollerade jag var livbälten och utrymningsvägar fanns och undrade lite lätt var de hade gömt njurbältena. Bärplansbåt är säkert effektivt men ingenting för mig ska erkännas.

Väl hemma så tog jag, Claes och Dan en tur på stan för att se om den där takbaren vi hade hört talas om i närheten av hotellet verkligen existerade. Efter en stunds letande hamnade vi rätt och efter en lång hissfärd så kunde vi sätta oss ner och beskåda en fantastisk utsikt över delar av Aten. Visserligen var vi helt själva och det blåste rejält men vi slapp ju myggen...

Kvällens middag intogs på en restaurang i närheten och kött i massor stod på menyn. Å bröd och tzatziki förstås, det är möjligt att jag luktar vitlök i månader efter resan.

Efter en mättande måltid var vi några stycken som drog vidare till det som blivit något av vårt favoritställe i stan. Den charmiga baren i gatuhörnet med parisisk bohemstämning och smyckad med konstiga lampor och snirkliga stålstolar. Dessutom med goda drinkar, gott vin och charmig personal. Den här kvällen var det lite kallt och regnigt och det innebar att personalen bar ut fantastiska, lyxiga plädar till oss. Och trots kylan och rusket hade vi det alldeles fantastiskt bra som avslutning. Vi satt ute i Atenkvällen under tjocka mönstrade filtar, drack konstiga färgglada drinkar och i Atensk anda filosoferade vi över livets viktigare saker. Som till exempel hur vi skulle fira det kommande svenska mästerskapet i fotboll...

Så vaknar vi då till lördagen. Lite sliten får erkännas efter gårdagens sena rundvandring i stan. Och rundvandring stod på agendan på morgonen.

Det var varmt som en svensk högsommardag när vi tog oss ner till de centrala delarna av Lissabon för att ta en av de berömda spårvagnarna upp till den gamla borgen på kullen. Spårvagnsresan var mycket spännande, själva vagnen såg ut att vara hämtad från veteranbilarna på Gröna Lund och det slingriga spåret gjorde att man fick lite yrselkänslor. Men, men, det fanns inga alternativ till att åka spårvagn upp till borgen, Lissabon är nämligen en stad med mycket kullar och backar och gruppen skulle näppeligen orkat släpa sig upp utan maskinkraft. Nåväl, vi anlände helskinnade och tog en kort paus för dagens första öl. En ljus lagom kall lager. 'Ahhh', 'äntligen', 'nu försvinner skakningarna'. Det blev fyra Kenta av fem.

Borgen var häftig. Jag kunde konstatera att jag inte hade varit en speciellt duglig soldat förr i tiden heller. Allting låg ju så in i baljan högt upp och eftersom jag är sjukligt höjdrädd hade jag förmodligen dött av skräck eller bara fått svindel och ramlat ner och slagit ihjäl mig. Jag klamrade mig krampaktigt fast i stenmurarna för att slippa titta ner. Men utsikten var tydligen fantastisk, sa de modiga...

Utsikten fick vi alla oss till livs när vi kunde gå runt borgen och titta ner över den fantastiska staden Lissabon. Dagens stora klo var dock naturligtvis årsmötet. Platsen bestämdes till ett ställe med gudomlig utsikt från en stor men förrädiskt oskyddad terrass. Vi bleka nordbor med ett allt mindre naturligt solskydd i form av avtagande hårsvall var kanske inte helt förberedda på den grillning som inleddes. Vissa kloka drog huvtröjorna över hjässan medan andra ganska snart sportade en lagom sexig vit solglasögonrand i det rödkokta huvudet.

Årsmötet förlöpte i sedvanligt omständligt fantastiskt rolig mak. Allvarliga världsfrågor avhandlades med skärpa och smak. Smaken av restaurangens minimala minutbiff kanske inte föll alla hungriga i smaken dock. Våra reseledare hade bestämt att vi skulle se Benfica på Estadio de Luz på söndagen Arenan tar omkring 60000 människor och det borde naturligtvis inte vara ett problem att få biljetter. Men under årsmötets gång blev vi varse att söndagens match var slutsåld. Vi hade inte räknat med publikinvasionen som sker varje år på den Internationella Kvinnodagen! Ett intensivt ringande tog sin början och ganska snart gjordes det klart att vi istället skulle ta oss till den närliggande staden Setubal för att se Sporting Lissabon istället. Och lika bra var nog det, grönvita Sporting hade varit reseledarnas förstaval och vi såg alla fram emot att göra en bortaresa för första gången.

Balansen hade naggats något i kanten när vi började vår färd ner från berget. Detta gjorde att det tog något längre tid än planerat. Några hade solbränt sig till den milda grad att de var tvungna att ta en tupplur innan kvällen. Detta kan nog anses vara klokt så här i efterhand.

Lissabon är ju en fantastisk stad och i den värmen som var så var vi några som bestämde oss för att göra gränderna osäkra även denna kväll. Gränder har egentligen två kännetecken: det är väldigt mysigt och i det närmaste omöjligt att orientera sig. Lyckligtvis har Lissabons gränder även ett tredje: barer med Mojitos överallt. Mindre lyckligt var kanske det faktum att Lissaboanerna hinkar Mojitos i samma storlek som andra dricker öl vilket kan vara lite lurigt för ovana Mojitosdrickare som oss. Nåväl, vi märkte åtminstone av alla tre kännetecken vilket innebar en mysig, lite lätt förvirrad, rundvandring i en underbar stad innan vi trötta och utmattade tog oss tillbaka till hotellet. Å kanske är vi lite slitna i morgon igen...

/Lillmyran

Kära dagbok

Idag var det äntligen dags för match. Vi skulle för första gången bevista ett möte som inte utspelades i värdlandets högsta division. Det klassiska jojo-laget Bohemians 1905 ligger tyvärr i Tjeckiens andra division. Nåväl, som luttrad Hammarbyare vet man ju att divisionen inte spelar någon större roll, man vet ju att man är bäst ändå...

Prag är en fantastiskt trevlig stad att promenera i, och tur är väl det för nog har vi promenerat under dessa dagar. Den här gången styrdes kosan mot en pub (nähä...?!) där vi skulle luncha och möta upp vår värd Dan Upsetter. Dagen till ära hade Kinkan Den Gula Mössan på sig. Den Gula Mössan delas ut till den som trampat lite extra djupt i klaveret under den föregående resan.

Delade meningar är vanligt förekommande när man har med elva viljor att göra, så även denna resa. Detta förtydligades under gårdagens allt rörigare årsmöte där de genomtänkta och välgrundade åsikterna fick stryka på foten ju längre mötet pågick (vad det nu kunde bero på vet jag inte men jag har mina aningar). Bland annat klubbades igenom ett förslag där vi skulle lägga det eventuella överskottet av tipspengarna på en middag första dagen. Undertecknad och ett par andra påpekade det faktum att det skulle kunna bli mycket pengar som skickades på en middag istället för något annat och benämnde (aningen spydigt ska medges) beslutet för 'Ostronparagrafen'. Vi kunde inte låta bli att ironisera över hur detta skulle kunna te sig nästa år. Inte minst fick Kinkan, som i nykterhetens vaknande ljus vacklade lite i sin övertygelse om att beslutet var särdeles klokt, en del gladlynt kritik. Men det är klart, om man får Halstrad Panda med Sillkungsmousse kanske det kan vara värt det...

Varken Panda eller Sillkung stod på pubens meny. Däremot kött, tyvärr hade inte köket tillräckligt med kött för vår gourmetklubb så några fick byta inriktning. Maten var bättre än tidigare men det är nåt som saknas. Tycker jag alltså, de andra glufsade i sig som om de inte sett mat på åratal. Under lunchen avhandlades mängder av viktiga spörsmål, exempelvis vem den mustaschprydde mannen i grönvit tröja på bilden som hängde mitt på väggen var? Wikipedia svepte som vanligt bort okunskapen och vi vet nu alla hur strafflegendaren Panenka ser ut.

Efter ett tag dök Dan Upsetter (jag misstänker artistnamn...) och hans polare upp. De var våra ledsagare för dagen och de förde oss tryggt och säkert via spårvagn mot arenan. Vi landade på en pub en spottloska utanför stadion. I skön vårsol inmundigades inför-matchen-stärkelse. Den Gula Mössan väckte stor munterhet, tjeckerna tyckte till viss förvåning att mössan var snygg och Kinkan lyckades byta bort hederskepsen till en intet ont anande Bohemians-supporter. Det var inte speciellt mycket folk i omlopp men det verkar som om Tjeckien ibland har problem med stökig publik. När vi lämnade puben och skulle gå de femtio metrarna till insläppet möttes vi av halva Prags poliskår utrustad i pansardräkter (eller nåt sånt). Nu var det inte oss de var oroliga för utan bortasupportrarna. De hade visst rykte om sig att vara riktigt bråkiga. Mycket riktigt, bortahuliganerna föstes in och placerades i en utbrottssäker bur.

Vi klarade oss mycket bättre, Sippa skrämde slag på visitatörerna och vi gled in utan problem. Arenan var en upplevelse i sig, som ett slitet Söderstadion ungefär. Små stånd utplacerade här och var och läktare där betongen släppt. Att Tjeckien är ett ölland bevisades ännu en gång då ölen såldes i plastmugg med hängare...! Du hängde helt enkelt muggen i jackfickan så att du kunde ha med den under hela matchen, när du sedan behövde gick du bort och fyllde på.

Självklart placerade vi oss på ståplatsen på kortsidan. Det var inga problem att hitta våra nyfunna kompisar, mannen med Den Gula Mössan syntes nämligen mycket tydligt i publikhavet.

Matchen var som matcher ofta är i andra-divisionen: usel. Den grönvita publiken var som den grönvita publiken ofta är i andra divisionen: passionerad. Vana vid bägge ovanstående tillstånd finner vi oss mycket väl tillrätta. Bohemians gör mål och läktaren exploderar i vild lycka. Ölen stänks, allmänt virrvarr och okända människor i yviga mustascher kramar om varandra.

Ett antal snedsparkar senare har motståndarna också gjort mål, hemmalagets utsedda hackkyckling hånats, publiken upprörts av vindögda linjemän, märkliga byten gjorts och mörkret hunnit falla. Då på övertid får hemmalaget straff! Det nervösa suset går inte att ta miste på och när hemmalaget slår in bollen och domaren blåser av är euforin total. Unga och gamla klänger på varandra och allt är huller om buller. Det enda som är tydligt är lyckan och glädjen och mannen i Den Gula Mössan. Han studsar upp och ner några rader nedanför oss.

Det är idrottsupplevelse på högsta nivå. Det är passion och glädje. Och det är inte utan att man faktiskt blir lite avundsjuk på den där totala lyckan. För oss är det ju trots allt några månader kvar innan vi upplever samma ångest under matchen och samma glädje vid en avgörande övertidsstraff. Nåväl, drömmande tänker jag på känslorna då vi får vråla bort vår frustration då vårt eget kära grönvita lag går upp i allsvenskan...Då jävlar...

Efter matchen blev det naturligtvis ett besök på samma pub som innan. Stämningen var av naturliga skäl väldigt hög. Några i vår illustra sammanslutning snabbade sig iväg för att se ytterligare en match under kvällen. Vi andra softade i lugn och ro med rusiga grönvita tjecker.

Efter en spårvagnsresa genom ett mörkt och kyligt Prag gick vi in på den mest lyxigt inredda restaurang vi sett i stan. En pizzeria. Märkligt tyckte vi, pizzerian var nästan tom och maten osannolikt dyr för att vara i Prag. Men jag var nöjd, äntligen hittade jag någonting som jag tyckte var gott. För huuuur svårt kan det vara? Det räcker med vanlig, enkel, hederlig svensk husmanskost - Calzone. Såja!

Efter maten var vi trötta, det får återigen erkännas att åldern (eller nåt) börjar ta ut sin rätt, att underhållas i flera dagar i sträck sliter. Vi hasade tillbaka till hotellet och gick och la oss, utan att få veta hur det gick för våra vänner i deras äventyr på den andra matchen. Eller för all del vart Den Gula Mössan egentligen tog vägen.

Kära Dagbok,

Idag var sista dagen på vår traintrip i Tyskland. Gårdagen var kall, fruktansvärt kall, igen. Vädret var dock något mindre iskallt idag. Det innebar att vi faktiskt kunde gå ute utan att få rimfrost i skäggen. Idag var det ingen fotbollsmatch inplanerad men på agendan fanns resans kanske viktigaste punkt - årsmötet.

Tidigare år har ju årsmötena haft en tendens att bli utdragna och, i takt med att ordsvadan sköljts ner, blivit livligare och livligare. Så blev det dock icke i år. Det har nog två enkla skäl: ett är att det var sista dagen och att många skulle till arbetet dagen efter och det andra skälet är nog det faktum att vi dissekerat samtliga stadgepunkter ingående på de tidigare resorna. Detta hindrar inte vissa att komma med de mest märkliga förslag. Den skäggige korrespondenten med Cockney-brytning föreslog exempelvis något så underligt som att vi skulle utöka klubben till elva personer. Han mumlade något om att 'vi då kunde utmana traktens halvgamla, halvbra, halvnyktra människor på en riktig match'. Gud vad naivt! Jag menar, att vi för det första skulle få ihop ett lag där inte hälften viker ner sig med någon ny krämpa och för det andra skulle hitta motståndare som skulle finna det mödan värt att möta oss i fotboll känns... naivt... Och förresten, elva i klubben skulle göra allting svårare och krångligare och, ja, allt möjligt konstigt. Nej, det går inte helt enkelt och förslaget röstades egentligen aldrig ner eftersom det befanns så orimligt att vi inte ens voterade om det.

Annars är årsmötets viktigaste punkt numera lottningen av nästa års arrangörer. Glädjande är att så många verkligen vill arrangera. Personligen hade jag hoppats på att det skulle blir mitt namn som drogs fram ur den något svettiga mössan. Men, tyvärr, miss igen, namnen som drogs var LångRygg och Berben. Det börjar bli länge sen jag arrangerade nu eftersom jag var med i debutresan för många år sen. Om två år är det tioårs-jubileum och jag hoppas kanske att jag skulle få arrangera en resa innan dess eftersom pressen blir tung på tioårs-arrangörerna.

Efter mötet var vi flera som drog ut på stan för att härja... i närmaste leksaksbutik. I jakten på nya uppfinningsrika leksaker hamnade vi på ett varuhus som var jättestort och märkligt nog fyllt med karnevalskostymer. Det är tydligen nån sorts tradition att tyskarna klär ut sig och partajar under den här perioden. Ärligt talat är det ibland svårt att se om vissa tyskar är utklädda eller inte. Tur att man inte är så vass på tyska eller att tyskarna är vassa på engelska för risken är att man ställer en fråga som man inte borde. Typ, 'what are you dressed up as - Dracula?, a Monkey? Shrek...?' Nu har jag förstått att Stor-Myran och Bullen drog runt sent i Altstadt häromdagen men inte tror jag att någon av dem ställde frågan heller.

Nåväl, jakten på 'den nya uppfinningsrika leksaken' slutade med ett legopaket. Igen, jag drömmer snart lego-klossar.

Efter detta var vi några stycken som pustade ut på en lokal köttkedja och döm om vår förvåning när bordet inte dignade av mat. Helt normalt stora portioner kom in och vi lyckades äta upp maten allihopa utan att stöna självklarheter som 'gud, vad jag är mätt'. Men tre dagars tysk magsäcksträning gjorde att vi nog var lite besviket småhungriga. Detta förde i alla fall det goda med sig att det fanns plats för en lite tradition som jag skapat. Jag brukar nämligen avsluta resan med traktens kaka. Det gjorde jag nu med, och som på så många andra ställen var den alldeles för söt och torr. Grädde nån...?

Våra eminenta reseledare Dan och Patrik såg naturligtvis till att vi var i god tid till flygplatsen. Resan gick utan xanor-hjälp alldeles utmärkt till inflygningen till Arlanda inleddes. Den som kom på det här med 'grön inflygning' skulle jag vilja tala allvar med. Det är fruktansvärt, som att sitta i en tombola och skaka fram och tillbaka. Väl nere är man slut som efter ett dubbelt maratonlopp (nåja, nätt överdrift men ändå).

Hemma i Sverige var vädret nästa lika kallt som i Tyskland. Enda skillnaden var väl att det var väntat. En tacksamhetens tanke vill jag sända till Dan som körde flera av oss ut i obygden ända till dörren, trots att han bor i civilisationens Södermalm. Avslutningsvis vill jag också tacka alla som åkte med och framför allt arrangörer för en fantastisk resa. Jag ser redan fram emot nästa år!

Kära Dagbok,

Just idag var jag stark. Och orsaken var naturligtvis att vi äntligen skulle åka iväg med vår famösa reseklubb 'Bajen International'. Just idag mådde jag bra, så pass att jag inte ens kände mig flygrädd.

Det var bagarväckning i morse, redan klockan halvfem ringde klockan. Alltför tidigt för den morgontrötte. Vi dök upp nästan samtidigt på Arlanda, alla nio som skulle åka den här gången. Tyvärr var vi tvungna att lämna vår kära berb hemma. Vi saknade honom redan vid incheckningsdisken.

Bullen och Sven är årets reseledare och allting var välorganiserat. Vi fick ganska tidigt reda på att vi skulle flyga till Manchester. Visserligen är arrangörsparet anglofiler men spekulationerna som varit vilda de sista dagarna har inte kretsat kring den gamla textilstaden alls. Flygbyte misstänktes tidigt.

Nåväl, utan någon som helst självmedicinering fördes vi framåt över nordsjön av kraftiga vindar och vi landade innan tidtabell. Tack någon ickevärldslig kraft för det. Vi landade i Manchester och jag kände mig förvånansvärt stark och jag mådde fortfarande överraskande bra. Trots att jag nånstans insåg att det var osannolikt att vi skulle fortsätta till mitt destinationstips London så hade jag nog fortfarande tron på mig själv på min sida. Men icke.

Arrangörerna ledde oss vänligt men bestämt till tågstationen och då gick det upp för oss. Liverpool. Just det, Sven har kontakter där. Det blev självklart för oss alla. Manchester och Liverpool är grannstäder och det tog inte lång tid innan vi var framme. Därefter avverkades 25 meter (varför så långt?)innan Bajen International kunde göra sitt första officiella pubbesök. Vi pustade ut och eftersom det var ett helt år sen senast vi satt tillsammans och smuttade på varsin öl hade jag väntat så länge på just den här dan. Och det var en otroligt skön känsla att den äntligen var här. Just den här dan gav mig dessutom en oemotståndlig lust att ta en öl till.

Efter en hamburgare och ytterligare en öl (för fem pund tutti, billigt!) var det ett muntert gäng som drog vidare ner mot hotellet. Det enda som lite grann grumlade glädjen var kolonin av skränande vitfjädrande djur. Vi såg måsarnas flykt på alldeles för nära håll.

Hotellet låg precis vid floden Mersey och vi såg hur solglittrets dans speglades i vattnet och såg verkligen framåt mot härliga tider. En sak som slog oss tidigt var att folk inte verkar ha någon som helst uppfattning om kyla i stan. Visserligen åtta grader varmt men när vi gick omkring med halsduk och mössa hade de brittiska männen t-shirt och vi såg allihopa kvinnornas ben.

Jag klarade mig hyfsat i lottningen kring rumsfördelningen och jag och Danne bor ihop. Vi hängde upp kläderna prydligt på galgar och funderade på om vi skulle ta en tupplur. Men jag föreslog att vi skulle gå ut och se vad Liverpools så kallade Docklands hade att erbjuda. Danne var tveksam men när jag kryddade erbjudandet med 'och kanske kolla in om pubarna har Spendrups' såg jag ögonens glans hos Danne. (Det var väl egentligen ganska naivt försök av mig, jag tror nämligen att Dan kan varenda pub i hela världen som säljer Spendrups och vad jag förstår exporterar de inte till pubar i England speciellt mycket. Men, säga vad man vill om 'Spendrupsfolket', de har tron på sig själva på sin sida). Jag fick dock vänta ganska så länge på dan innan vi kom ner i lobbyn.

Vi fick med oss de övriga ur det yngre gardet så det var jag, Danne, Ola och Patrik som gick ut och bekantade oss med Liverpool. De äldre var kvar på hotellrummet, förmodligen för att insupa lite brittisk atmosfär...

Vi resonerade som så att de är nog ganska sköna när de äntligen kommer in till stan. Men vi var redan på hugget, inte minst Danne som är Liverpool-fan hade väntat så länge på just den här dagen och jag förstår hans lust att bege sig på upptäcktsfärd i sin brittiska favoritstad när den möjligheten kommer.

Det var otroligt spännande att se hur stan som bombades svårt under andra världskriget har byggts upp sin igen. Riktigt gamla hus varvas med ultramoderna skapelser. Om det är snyggt? Tja, sådär... Men en sak som var solklar direkt är att alla människor är trevliga, vi hörde skrattande barn var vi än gick och alla verkade glada. Vi passerade Beatles-museet och Slavmuseet och vi hörde slussarnas brus mellan Mersey och den inre hamnen. Och efter ett besök på en charmig inrökt pub kändes det som om vi tillhörde de få utvalda i världen som verkligen kunde leva.

Här begick vi dock ett misstag, vi bestämde oss för att bege oss till Cavern Club. Det kanske andra turister också har gjort före oss, det är nämligen klubben där Beatles slog igenom. Men det är nog stans säkraste turistfälla. Klubben ligger i en källare men ända upp till gatan stank det av de där små gula kuddarna som ligger i pissoaren. Trots det gick vi ner för trapporna. Väl därnere satt den tredje (eller fjärde eller femte) brorsan 'Olsen Brothers' och spelade Beatlescovers. Uselt. Jag hörde inre musik där John Lennon sjöng 'A day in Life' eller 'Strawberry fields' men Olsen-brorsans kraxande påminde inte om det. Inte alls. Tyvärr.

Vi flydde illa kvickt. Och det tog säkert en halvtimma innan vindarnas sus fick lukten av de gula kuddarna av avta.

Nu var det dock dags för middag och vi hade bestämt möte med våra äldre kamrater. Vi fick dock ingen rätsida på kartan och av någon outgrundlig anledning lyssnade vi inte på råd från de hyggliga Liverpudlians (de kallas faktiskt så) utan trodde mer på oss själva och våra egna orienterarkunskaper. Nåväl, efter ett visst irrande i kvarteren så lyckades vi återfinna resten av BI och vi gav oss in på en italiensk restaurang. Alla var hungriga och beställde förrätter. Det dröjde. Och dröjde. Vi hade väntat så otroligt länge på mat den här dan men när den skönt nog äntligen kom så insåg vi att 'vi kommer inte ens att kunna orka få i oss förrätten'. Vi åt och åt och fick inte nån större lust att äta huvudrätten när den kom strax efter.

Men just den här dan var vi starka och mådde bra och vi gav oss vidare ut i natten. Vi hittade först en pub kallad O`Neills. Det var hög musik i högtalarna och det blandades dessutom med ett halvknackigt liveband. Ingenting för oss 40-plussare som numer måste sitta ner och dessutom har en generell undran 'varför ungdomarna måste spela så högt'?

Det hade börjat blåsa när vi kom ut och vi gick vidare längs partygatan och fördes framåt av kraftiga vindar till ett ställe som heter Revolution. Vi borde kanske dragit oss hemåt men vi var fortfarande starka och mådde nog ännu bättre nu än tidigare efter någon pint ytterligare och vi trodde på oss själva när vi sa 'kvällen har bara börjat'.

Revolution passade oss mycket bättre, vi fick nämligen sitta ner. Men efter ett tag tyckte vi att vi borde gå vidare. Jag vet, det var kanske ett knasigt beslut men vi hade ju verkligen väntat så länge på den här dan när vi i BI fick träffas igen.

Men då hände nåt otroligt, Danne som är nattdjuret nummer ett tyckte att det var dags att gå hem. Och vi andra höll med. Det var faktiskt riktigt skönt att vi äntligen bestämde oss för det. Vi var ju fortfarande riktigt pigga och fräscha, trots att vi varit uppe sen fem-tiden i morse.

Å efter ett besökt på britternas motsvarighet till seveneleven lommade vi hem genom Liverpools gator. Alla mycket nöjda och med samma känsla inför morgondagen då vi tillsammans skulle få se engelsk fotboll live på Goodison Park. Känslan av att jag har väntat så länge på just denna dag. Den ger lust när den kommer.

Kära Dagbok,

Jag vaknade med ett ryck vid halvsex-tiden i morse. Mina förväntningar var mycket stora inför dagen, äntligen skulle Bajen International göra europa osäkert igen. När jag traskade till bussen genom snögloppet hoppades jag att vi skulle resa till nåt varmt land, Portugal eller Spanien kanske. Varför inte den spanska andraligan och en match med Las Palmas?

Samlingen var vid centralen och väl där fick vi en kylväska i handen. Innehållet var både väntat och oväntat och i nåt fall kanske även otäckt. Öl, juice och en äggmacka med kaviar. Ambitionen var mycket god men det var sannerligen inte doften från mackan. Jag skulle nog slängt mackan direkt, jag tror inte hotellstäderskan uppskattade soppåsen hon fick bära med sig tre dagar senare...

Pajas och Svenne var årets reseledare och förutom färdkosten delades årets klädesplagg ut. En fantastisk grönvit halsduk med klubbens vackra emblem broderat på det nedersta grönvita fältet. Mycket sobert och uppskattat. Arrangörerna var också nöjda med resultatet trots att de tydligen genomlidit svåra parkeringsproblem.

Sen kom den stora överraskningen, var skulle vi? Uzbekistan hotades det med men när vi öppnade resedokumenten insåg vi att årets resemål var vårt grannland Danmark och huvudstaden Köpenhamn. Oturligt nog hade matchen vi skulle se, Bröndby-Köpenhamn, flyttats och vi skulle istället få bevista Odense-Sönderjyske. Vilken otur, visserligen skulle vi få se vår gamle hjälte Björn Runström in action men nog skulle den ursprungliga matchen (med Max von Schlebrügge) smälla högre.

För mig innebar dock resesättet en lättnad, istället för att klamra mig fast i en skakig flygstol kunde jag luta mig tillbaka i en bekväm tågfåtölj. Inga piller idag! Men öl drack vi, några stycken tills vi anlände framåt eftermiddagen i Köpenhamn. Endast två någorlunda dramatiska saker hände (om man inte ska kalla varje öppnande av en kylväska med utsipprande ägg-och-kaviar-macka doft för dramatiskt). Dels höll hela resan på att ta slut i Södertälje på grund av ett elfel, i och för sig har väl Syrianska ett på papperet lika spännande lag som Söderjyske, och dels den stora rumslottningen.

Tidigare år har jag bott med berben Åkerblom, det har funkat bra förutom att karln snarkar så infernaliskt, men i år så skulle lottning ske. Det fanns fyra vanliga rum och ett rökrum att tillgå. Sven och Sippa röker så de var redan förbokade i rökrummet. För de flesta spelar det ingen roll vem man får bo med bara man slipper nitlotten. Nu tänker förvisso inte jag skriva vem som är nitlott men jag kan berätta att Danne, efter lottningen, funderade på att börja röka vid 39,9 års ålder. Själv fick jag Ola Långrygg som rumskamrat.

Hotellet låg oerhört centralt och efter att vi lastat in väskorna drog vi ner mot paradgatan Ströget för att läska våra strupar och smörja våra magar.

Första chocken kom på en skotsk pub, gräslig öl var kanske inte oväntat (ni skulle höra bryggar-dannes utläggningar om bristen på dansk ölkultur) men notan! Var den verkligen sann? 75 svenska för en öl! Vi insåg allihopa att det nog skulle bli nudelvecka vid hemkomst.

Dags för mat och efter ett par fall av skrämselhicka vid anblicken av menyernas prislistor tog vi oss in på en indisk buffé-restaurang. Maten var alldeles utmärkt, saftig och välkryddad, eller som en BI-medlem uttryckte det: 'It was good fart in this', ja fan är man i utlandet får man väl snacka utrikiska. Om personalen uppskattade berömmet vet jag faktiskt inte, kanske letar de fortfarande i nån ordbok.

Efter en sväng förbi hotellet och en smärre dispyt om var vi skulle drog vi ner mot Ströget. Vi hittade en irländsk pub och föga förvånande beställde vi öl. Servitrisen hette Malin och arbetade i Danmark för att tjäna grova pengar (alla danskar tjänar grova pengar i förhållande till oss svenskar). Vi samtalade också med en skåning. Alla som vi frågade om tips gällande kvällen, Malin, skåningen, hotellpersonalen och folk på gatan sa samma sak: Det är i Nörrebro det händer. Hade vi fortsatt fråga polisen, politkerna, tidningsjournalisterna och skjutglada gangstergäng så hade vi fått samma svar: Det är i Nörrebro det händer...

Det äldre gardet (Sippa, Sven, Bullen och Kinkan) hängde kvar på ströget medan det yngre gänget (jag, Danne, Claes, Pajas och Ola) tog bussen till Nörrebro. Vi hittade strax en halvtom pub som vi gjorde ett pitstop på innan vi ramlade vidare mot rockklubben Rust. Enligt vakterna var det ingen idé att gå in eftersom bandet spelade! så vi gick vidare och hamnade på en drinkbar kallad Mexicana. Där fastnade vi hela kvällen.

Efter en stund började den tidiga väckningen göra sig påminnd (och kanske pina coladan, singapore slingen, gin fizzen, cosmopolitanen, strawberry daiquiren, mai-taien, san franciscon, tom collinsen eller möjligtvis Long island ice tean, eller varför inte det faktum att vi tvärtemot all sans och förnuft svarade ja på frågan: 'extra sprit?') samtidigt som rösten krackelerade så jag beslutade mig för att åka hem.

Efter vissa problem att hitta taxi kom jag till hotellet och efter diverse bekymmer att komma in i rummet (man ska inte bara komma ihåg hotellnamnet utan även våning och nummer och dessutom göra en smidig handrörelse med ett plastkort i ett minipytteglipa) kunde jag mycket trött krypa ner under täcket.

Kära Dagbok,

Det var en fantastisk dag igår, nu återstår tre ångestladdade göromål: Lucköppning, kontokontroll och en titt i tidningen för att reda ut HUR nära vi egentligen var skottlossningen igår... Läs mer

Hej igen dagbok,

Jag vaknade i Amsterdam i morse igen. Det smakade omisskännligt av majonäs i munnen i dag igen. Märkligt hur en stads smaker kan göra sig till känna så där på bara några dagar. På bordet låg en vit pappersrulle med överblivna pommes frites. Det fanns ganska många frittar kvar, men ingen majonäs. Om man känner till hur mycket majonäs som brukar tillhöra rätten kanske man kan förstå hur tydlig majonässmaken var.

Jag vaknade redan klockan åtta. Vi börjar nog bli gamla. Claes var redan vaken. Han är i och för sig några månader äldre än jag. Vi bodde på rena lyxhotellet och det kändes lite trist att packa väskan och checka in. Vid incheckningen var det kaos. Thomas och Sippa hade tydligen problem med räkningen. Sippa hade tydligen tagit en flaska vatten ur hotellbaren. Men tjena! Det hajar ju vem som helst att det kan dra iväg...

Alla var förvånansvärt pigga så här tidigt på morgonen och utan vidare missöden lyckades samtliga komma med på samma spårvagn. Visserligen hade någon glömt nån present kvar på hotellet men det var tydligen ingen fara. Hoppas inte gåvan var dyr.

Efter frukostspisning på centralen så åkte vi tåg genom de mest vattensjuka landytor jag sett. Eller är det egentligen grund i vattnet? Svårt att säga.

Incheckning, taxfreeköp och flygplatsångest löpte utan större besvär. Visserligen blev några hånade av personalen vid securityn för sitt råbarkade utseende. Märkligt, jag tyckte nog att vi så ganska snälla ut. Efter den obligatoriska förseningen blåste planet iväg. Eftersom jag har vissa besvär att koncentrera mig på flygningar då min prioritering är att överhuvudtaget överleva så tyckte jag att det var en underbar resa. Alltså jag överlevde! Igen.

Claes och jag tog oss igenom tullen utan besvär. Värre var det för ordningsmakten. Deras väskor var genomsökta. Undrar om nån hittade nåt. Ingen sa nåt till mig i alla fall.

Elin kom och hämtade mig och claes och efter det så åkte jag hem till familjen. Ludde fick en ajax-kepa, ett flygplans-kit med en concorde och en tröja med nummer 7 - Kennedy. Reaktionen blev kansken en liten besvikelse för luddes pappa. Tröjan är för stor och tur är väl det, för just nu är en concorde mycket coolare än samtliga fotbollsspelare (som inte heter zlatan) i hela världen för en tre-åring.

vi hörs om ett år kära dagbok...

kära dagbok,

i morse vaknade jag upp och frös, vi skulle kanske ha stängt fönstret men det hade nog varit ännu värre att genomlida röklukten i rummet hela natten. Tyckte först att det vara konstigt att det luktar rök när det första man ser när man kommer in i hotellobbyn är 'rökning förbjuden'- skylten, men sen såg jag hotellägaren sitta och kedjeröka på sitt kontor som ligger precis utanför vårt rum. Kontor förresten, när Kinkan frågade om frukost så visade sig att rökrummet/kontoret även fungerade som kök.
Breakfast, sa Kinkan undrande?
- yes, sa hotellägaren.
- Breakfast, sa Kinkan igen, ännu mer frågande.
- yes, yes sa ägaren.
- But where, frågade Kinkan.
- Here, sa ägaren med en svepande rörelse över rökrummet/kontoret/köket.

Kinkan ville byta hotell, han tyckte inte att frukosten motsvarade ett enstjärnigt hotell. Inte heller det faktum att det inte fanns nån enskild lite droppe varmvatten i duschkranarna. Claes åt frukost, en espresso och en vaniljcroissant som marlboromannen skakade ur en vakuumförpackning av plast. Jag äter inte frukost, det här är ett av skälen.

Bullen, Sippa och Pajas har berikat frukosten med nån finsk smörjolja, eller nåt. Det heter Saarenpää, kan det förresten vara nån typ av smörjolja, det är helt fruktansvärda ljud som kommer ur deras strupar. Ankan fanns inte på plats i morse heller, jag undrade om han verkligen hade brutit benet. Trist, höll båren?

Igår var det varmt, det var det inte idag. När de andra drog iväg mot domen var jag tvungen att vända tillbaka till hotellet för att hämta pengar och jackan. Det var inte svårt att hinna ikapp de andra. De går inte så fort längre. Men det är klart, är man tvungen att gå sick-sack över gatorna för att försöka få tag i en öppen bar går det kanske lite långsamt. Vi hittade till slut en bar där vi kunde dricka öl, surprise, surprise. Alla tog vanlig krantappad öl, bryggar-danne glassade med nåt annat. Mörkt och australiensiskt tror jag det var. Alla gjorde likadant igen, sen började årsmötet. Det var mycket lugnare än förra året, tror jag. Alla drack mer öl. Vi höjde avgiften och vi lottade nästa års reseledare. Det blev Danne och Ankan, som inte var där än, märkligt.

Vi köpte en öl och satte oss i solen, den gick i moln, vi gick in och köpte en öl till.

Dags att gå vidare, flera hade blivit hungriga och vi gick in på första bästa pizzeria. Den var nog varken eller. Pizzorna smakade väl ungefär som hemma fast sämre och ölen kändes som...alla andra...

Vi bestämde oss för att dra vidare och barhoppa. Vi fick tag på en ställe rätt nära hotellet som nog mest försörjde sig som ett café. Ölen var hemsk, den var förmodligen dansk. I går hade vi fått reda på att socialt liv inte existerar i Milano under eftermiddagen. Vi beslöt oss därför att gå hem och vara kontinentala och ta en eftermiddagslur innan vi skulle ge oss ut på äventyrligheter i milanonatten. När vi väl kom tillbaka till hotellet, stod mannen med det brutna benet, frisk och kry, i hotellobbyn (om man nu kan kalla en inrökt soffa och en lite glasburk med en alldeles för stor sköldpadda i för lobby). Han hade inte brutit benet. Ankan mottogs med stoj och glam och välkomnades med lite sömn.

Det var ett ganska segt uppvaknande men alla hade det tydliga målet att vi skulle bege oss till de bohemiska kvarteren som heter Navigli. Alla kastade sig in i taxibilarna och åkte de 1000 metrarna framåt. Efter en stunds dividerande kastade vi oss in på en restaurang som höll på att plocka ihop. De flesta beställde pasta men hade missat det faktum att pasta räknas som en primo piatti, typ. Alltså nånting som man äter som förrätt. Bistert för ett gäng hungriga män. Ännu bistrare var det för Pajas och Sippa, de beställde oxfilé, eller nån typ av kött, eller köttslamsor snarare. Gräsligt. Jag vet, man kan undra hur Pajas som är i köttbranschen kan gå på en sån nit. Att Ankan och Kinkan överhuvudtaget lyckades beställa var starkt. Ljuset var så skumt att de inte såg vad det stod i menyn. Som om det spelade nån roll.

Nåväl, ölen var god och vi drog vidare till nästa pub, som faktiskt var en pub. Vi drog nog flera öl innan de började blinka i taket och vi var tvungna att förflytta oss hemåt. När vi i samlad tropp var på väg beslutade jag, claes och dan att rusa in på en märklig bar som låg i flera plan mitt i en korsning, typ norrtulll med bacchi wapen i mitten. Vi släpade oss upp för trapporna och det var min uppgift att beställa drinkar. Det gick inte i baren eftersom man först måste beställa av en kassörska som står med en kassaapparat och sedan gå och beställa. Det var inte så lätt heller eftersom de inte kunde växla och inte kunde engelska. Det tog tid, till slut fick vi vår grogg. Då började de blinka med lysena i taket igen. På vägen ner blev vi nästan omkullsprungna av den högsta kvinna jag sett. Två gånger. Utanför lyckades hon återigen rusa på oss och hon började prata engelska, eller nåt. Hon var jättestolt över sin dialekt. Jag var jätterädd för henne.

När blomsterförsäljarna började slåss utanför baren bestämde vi oss för att dra vidare. Taxiyrket verkar inte var populärt i Milano men till slut kunde vi bege oss iväg till stan hetaste kvarter. Hollywood skulle vara stans bästa ställe dit alla kändisarna gick. Vi kom in ganska snabbt och det var lätt att förstå. Det var rena bunkern, downtown på 80-talet eller nåt liknande. Men det lär ha funnits ett vip-rum vi inte kom in i. Det måste varit fantastiskt.

Vi gick ut och hamnade på en nattöppen pizzeria istället. De sålde öl och slicar och vi träffade en riktig stekare från Sverige där. Han glassade med både kläder, stil och italiensk dialekt och lovade att visa oss runt. Han försvann nånstans, jag vet inte vart.

Kära dagbok, vi var rätt nöjda när vi drog hem sen. Dagen har varit riktigt bra trots att det inte hänt nåt dramatiskt. Det är värre nu, Claes ligger och sover i sängen bredvid och han snarkar nåt fruktansvärt. Hjälp mig!