Ola

Efter varje resa betygsätter vi hotellet som vi bott på. Skalan är 0 till 5, där 5 är det högsta/bästa betyget. Här nedanför ser du hur Ola har betygsatt sina vistelser.

Vaknade upp till en mulen morgon, men vad kunde bli fel en dag som denna: matchdag och även Saint Patrick’s Day som ju brukar leda till bra drag på våra resor. Nåväl, tre snabba taxibilar ut till arenaområdet en bit utanför Las Palmas. Solen gassade på nytt och vi började genast spana efter vätskekontroller där vi kunde hänga med de lokala supportrarna. Ganska omgående fann vi en bar med det för oss bekanta namnet Willis.

Våra upparbetade swishrutiner fungerade mycket bra och snart fann sig alla med en kall öl i handen.

Vi fick känslan av att de unga grabbarna med gula tröjor som hängde vid puben gärna såg sig själva som supportrar i kategori C. Vi blev inte så rädda då vi haft lite andra erfarenheter under våra år på läktarna. Vi berättade för dem om Hammarby och då var det helt plötsligt vi som blev betraktade som ett gäng old school-huliganer. Sådana är vi förstås inte men ryktet om Hammarby och dess gedigna och nyskapande ultraskultur hade tydligen nått Las Palmas. Det var en trevlig stund med killarna och strax därpå begav vi oss in i fans zone bredvid arenan.

Ett härligt varmt hav av gula tröjor och massa familjer mötte oss. Det var en skön avslappnad stämning och ett självförtroende lyste i folks ögon då det var bottenlaget Almeria utan några segrar i bagaget som skulle avhandlas.

Inne på arenan kom båda lagen in i regnbågsfärgade tröjor och det gjordes en gemensam manifestation mot rasism. Ett stort problem inom spansk fotboll som vi lyckligtvis är förskonade från här hemma.

Det var en småtrevlig spansk teknisk match. Dock tog Almeria sin första seger för säsongen vilket nog dämpade stämningen en del.

Efter matchen tog alla taxi tillbaka till Las Palmas utom Fredrik som gick (!) hem. Fredrik ser våra resor som rena hälsoresor.

Vi hade haft trevliga erfarenheter av de två irländska pubarna där vi bodde så vi såg fram emot lite partajande den här kvällen den 17 mars och då helige Patrik skulle firas. Vi blev lite besvikna då inget av ställena tyvärr lyckades leverera av någon högre klass.

Det gjorde däremot en lokal karaoke-bar en bakgata bort som vi slank in på. Glada par och sällskap levererade trevliga spanska klassiker (tror jag…). Flera höjdpunkter skulle snart infinna sig. Ett större sällskap som vid första anblick såg ut som en vanlig större familj började utmärka sig. Det tisslades och tasslades vid bordet och plötsligt ropade en ung man med viss rondör till sig mikrofonen. Vi förstod inte så mycket men plötsligt ljöd en stark och mycket vacker tenorstämma i lokalen. Lasse blev djupt berörd och tackade mannen.

Upprymda av föreställningen tog vi beslutet att slå oss ned vid ett bord nära sällskapet som vi nu förstod var något slags kulturgrupp och dess medlemmar väldigt professionella. Mycket roligare än två sunkiga irländska pubar. Kulturmännen och kvinnorna avlöste varandra i eldiga och känslosamma uttryck. Och då, helt utan förvarning: en av kvinnorna kommer fram till vårt bord och i vad som verkar vara en smäktande spansk kärleksballad vänder hon sig till Patrik. Energin i rummet stegras under 40 sekunder till otroliga nivåer. Det var som i en film! Och det var ju Saint Patrick’s Day.

Hela och rena och utan större skador var det ett mycket nöjt gäng som lämnade Amsterdam för den här gången. Det blev en lugn tågresa till Schiphols flygplats. Inga missöden på flyget hem och alla tog sig igenom tullen på Arlanda.

Anm: Ola kanske var lite packad/bakis på hemresedagen. När vi skulle ta tåget till flygplatsen visade det sig att all tågtrafik var inställd pga en olycka. Lagom stressigt att börja jaga taxbilar m.m.
/Webmajster

Det är inga viloresor när Bajen International ger sig ut på äventyr i Europa. Det är tempo, engagemang och hårt arbete från start till mål. Belöningen: mycket trevligt samkväm, nya upptäckter och upplevelser som för evigt etsar sig fast i våra minnen. Berlin 2022 är inget undantag.

Det blev som alltid en rivstart. Fråga mig inte hur, men nästan alla hade gissat rätt på resmålet och efter en välavvägd Manhattan i entrén till Arlanda lommade vi i väg mot gaten och en liten frukostöl. Det dröjde inte länge innan vi hade intagit våra flygstolar och strax därpå var vi i luften. En speciell känsla då det var första resan sen pandemin och de flesta restriktioner var på väg att tas bort. Många av oss föll snabbt in i flygdvalan.

Berlin visade ett par timmar senare en mycket angenäm och solig sida och våra bleka ansikten sökte sig snabb till första bästa uteservering. Det blev weissbier och wurst i härliga mängder och livet började sjuda. Snabbstopp på hotellet och sedan vidare till klassisk tysk mat- och öl-fest på Hofbräu Wirtshaus.

Det var buller och slam och ölsejdlar dansade in över borden följt av alla dess köttiga läckerheter. På min plats landade en gigantisk schweinshaxe av vilken jag endast lyckades gnaga i mig knappt hälften. Det märks att åldern tar ut sin rätt även hos mig.

Vi var mycket mätta och belåtna då vi i våra munskydd lämnade restaurangen. Men skulle dagens äventyr sluta här? Det hade varit fullt förståeligt då flera intensiva dygn stod på schemat. Men så icke!

En kvartett bestående av Claes, Patrik, Lasse och undertecknad hoppade in i en taxi. Kör mot klubbarna i Friedrichshain! Så blev det. Det var en spännande och avslappnad stämning på Revelerstrasse och vi slank in på de ställen som verkade trevliga. Vi tänkte att ställen med kö nog höll god kvalitet, ett av ställena visade sig vara ett tillhåll där man tog gratis corona-tester.

Uppmärksamheten vändes snart mot en lokal där skuggor rörde sig i neonljus och där ett besynnerligt sorl av människoröster strömmade ut. Det var mystik och det var show och vår vän Claes skulle om bara en liten stund spela huvudrollen.

Vi hade hamnat på något slag performencetillställning där publiken var högst deltagande och där en kvinna i lätt extas och en man med piercing och tatueringar utförde märkliga uppdrag. Det var tydligen så att publikmedlemmar lottades upp på scenen och fick delta i konstverket och utföra diverse utmaningar till folkhavets jubel. En yngre man dansade till exempel svandansen i full balletutstyrsel och med tillräckligt fin grace för att få godkänt av publiken.

Mörka skuggor rörde sig även runt bland publiken. Märkliga nummerlappar låg utspridda på borden. En av lapparna hamnade i Claes händer. Och nu inträffar det osannolika: kvinnan på scenen ropar upp Claes nummer!

Förvirring i den plötsliga tystnaden, medan Claes med fokuserad blick styr stegen rakt fram mot scenen. Kvinnan, vars självsäkra uppsyn nu har försvunnit frågar vad den nytillkomna gästen heter och snart hörs ett stegrande sus från publiken: Klaus! Klaus! Klaus!

Claes väntar med spänning på vilket uppdrag han ska utföra. Men det blir snart uppenbart att varken kvinnan eller den bröstpiercade mannen vill ha med Claes att göra. Den till en början ändå artiga tonen förbyts till smått otrevlig när Claes vägrar lämna rampljuset. Kanske för att han är nordbo så bjuds han på dricka i utbyte mot att kliva av, publiken ropar Klaus! Klaus! Och till slut ger han med sig och lämnar scenen. Vi insåg att det hela var riggat och det aldrig var tänkt att en vanlig besökare skulle kliva upp på scen.

Kvällen var ändå väldigt lyckad och efter en taxi hem styrde jag kosan upp till hotellrummet och drömde hela natten om Klaus, Klaus, Klaus...

Till synes uppstigen ur dödsriket samlades återigen den trogna BI-truppen på Arlanda en okristligt tidig morgon. Trots blekheten i de nordiska skinnen och spridda gäspningar kunde man bakom de klippande ögonlocken se en glöd av förväntan: vilka nya äventyr stod framför oss detta spännande år? Kanske var det just denna förväntan mitt i det kalla mörkret som fick våra arrangörer att med viss nedstämdhet och frånvaro genomföra den obligatoriska gissningstävlingen där årets kluriga ledtrådar skulle nystas upp och resmålet avslöjas. Dan hade som enda med lem prickat in rätt destination - Aten! Spännande och behagligt tänkte undertecknad och det var först efter några sekunder som jag började förstå den förvirrade stämning som hade infunnit sig vid morgonsamlingen.

Arrangörerna Kinkan och Kenneth - den förstnämnda också känd som de stora matchernas man - hade nog i början av mars smått börjat luta sig tillbaka nöjda i förhoppningen att detta kunde bli en riktigt lyckad resa. Att nämnas är ju att planeringen av våra små utflykter försvåras av de oberäkneliga spelscheman som Europas ligor kör ut. Men just denna helg fanns det många härliga alternativ på heta möten i grekisk fotboll. Chocken som skakade hela fotbollseuropa - och som slog ned som en bomb hos våra arrangörer helgen före resan - var total: den grekiska ligan stängs på obestämd tid! Det som hade hänt var att i mötet mellan AEK Aten och Thessalonikilaget Paok, så hade Paoks ägare efter missnöje med ett bortdömt mål rusat in på planen med en pistol och hotat domaren.

Detta osannolika öde drabbade oss hårt och beskedet var helt enkelt att vi inte hade nån match att se fram emot. Så klart en stor besvikelse, men lika självklart var det att detta inte på något sätt skulle få förstöra vår samvaro under de kommande dagarna. Tidpunkten för våra resor ger oss ypperliga tillfällen att ostört djuploda i vårt kära Hammarby inför säsongsstarten. Vad kunde egentligen gå fel? Vi skulle till Grekland några dagar och njuta av värme och god mat och dryck! Så fyllda av nytt mod knatade vi vidare mot säkerhetskontrollen och snart kunde en kall öl sköljas ner genom våra strupar. Det blev ytterligare ett vätskestopp på Kastrup innan vi vid lunchtid kunde kliva av på grekisk mark.

Det blev lite lunch och lite vila och sen var det dags för ett nu nästan obligatoriskt kulturevenemang. Likt bevingade gudar gav vi oss ut i den varma grekiska kvällen på våra Segways. Aten by night är en mäktig syn och vi guidades runt bland storslagna historiska platser och monument. Ett litet lustigt inslag på vår färd var den grekiska högvakten som vi körde förbi just vid vaktavlösning. Oj vad de resliga soldaterna stolta dansade runt i sina tights, kjolar och knätofsar. Vis av tidigare resors missöden höll Patrik - Bajen Internationals egen Ikaros - sitt högmod i schack, bemästrade sitt fordon, och kunde genomföra kvällens övningar utan blodvite. Även vi andra insåg nog allvaret i att kryssa runt i mörkret, trötta och på gropiga Atengator.

Efter den mycket trevliga rundturen var det dags för lite käk. Det var många som ville välkomna vår hungriga och törstiga grupp. Efter öl och vin och diverse grekiska rätter var vår värd mycket mån om att hålla oss kvar och bjöd på lite småstarkt som vi med viss möda slurpade i oss. Halva skaran lommade upp på rummet medan resten fortsatte dricka färgglad ouzo.

De kulturella inslagen under våra resor är många och så även förstås i Bilbao. Det bestående matminnet är såklart det ständiga smaskandet på pinchos i alla dess former (en baskisk form av smårätterna tapas). Gott men kanske lite väl krämigt. Musik är också för många i gruppen ett viktigt tema utöver fotbollen. Den GT-stinna gårdagskvällen avslutades för BI Yngre på rockklubb med amerikanskt hillbillytema. Skön blandning av hårdrock och 50-tal som faktiskt var nåt av det mest ovanliga jag hittills lyssnat på. (Claes köpte ju visst nån t-shirt så du får påminna vilka banden var).

När heatet samlades upp på morgonkvisten var det en annan kulturell gigant som skulle avverkas: Guggenheim-museet. Denna otroliga byggnad som invigdes 1997 är ju ett mäktigt konstverk i sig och har satt sin prägel på staden. Museet låg på promenadavstånd från hotellet och under vår trip i solgasset längs med floden Nevrion roades vi av stönande styrmän på sina drakbåtar.

När vi närmade oss Guggenheim möttes vi av de för storstäder vanligt förekommande gatukonstnärerna. Originella var de tre burkaklädda figurerna som charmade de förbipasserande turisterna. Väl framme bländades vi av den platinaförsedda fasaden. Några av oss valde att kliva in till utställningarna vilka i ärlighetens namn var snäppet för svåra för att uppskattas av undertecknad - då kan ni ju förstå vad resten av gänget tyckte.

Dagen bjöd inte på någon större dramatik förutom när det var dags att äta mat på kvällen. Då blev jag pålurad restaurangens speciale grande. Det i särklass dyraste köttalternativet. Liknade mer en slemmig bläckfisk och bestod mest av härsket fett, men jag försökte hålla så god min jag kunde och sa att det smakade helt ok.

På ett nästintill äckligt disciplinerat sätt lyckades de båda ordförandena manipulera och vilseleda oss övriga kamrater inför denna historiska tioårsresa. Ledtrådarna, tillsynes svåra och enkla på samma gång, skapade dels känslor av storhetsvansinne, dels besvikelse när det konstaterades att det hemliga resmålet faktiskt hade avslöjats.

Inte undra på att det vid halv sex-snåret på Arlandas terminal 5 uppstod åtta stycken fågelholkar när det så blev känt: Antwerpen... What the f***? Den som låg närmast resmålet i sin ursprungliga gissning var Dan. Men att döma av hans uppsyn var den något han hade reviderat för länge sedan.

I bästa På Spåret-stil gicks alla ledtrådar igenom. Gunilla Persson och Tom Turesson har för all framtid sina givna platser i Bajen Internationals historieböcker.

På ett strålande humör och med en ny läcker BI-tröja bordade ett kickersliknande gubbgäng flygplanet. Ordförande Lars lutade sig nöjt tillbaka efter prestationen och slöt sina ögon. Äntligen var vi på väg! Ett par timmar senare steg vi av i starkölens förlovade hemland.

I bästa VIP-anda gick transfern från Bryssel till Antwerpen där vi inackorderades på högklassiga Hilton Hotel. Kungliheterna i Bajen International rörde sig avmätt i lobbyn bland storögda slipsar och pälsar.

Efter en liten matbit i närheten av hotellet (allt var nära hotellet) bar det av till världens bästa pub - Kulminator (den vinner tydligen omröstningar då och då). Vi klev in i en mycket speciell café/biblioteksliknande lokal som luktade rätt mycket jäst. Till och med bryggarbröderna Anders och Dan såg lite lätt förvirrade ut när de började bläddra i en tjock och vältummad bibba med en enorm mängd olika ölsorter. Som tur var kunde urvalet begränsas till ett 20-tal bira på en griffeltavla som en belgisk ölmadam ställde upp framför oss. Variationen i gruppen var inte så stor när de första ölen ropades in. Stärkta efter första rundan vågade sig undertecknad på att ta in en Guinness bryggd för försäljning i Belgien. En väldigt annorlunda 8-procentig upplevelse!

Ovana vid de extremt starka belgiska ölen var det en lite halvsnurrig skara som någon timme senare lämnade Kulminator och vimlade ut i eftermiddagssolen. Barhoppningen fortsatte och vi började sakta men säkert att vänja oss vid de belgiska läckerheterna.

Nästa punkt på programmet var middag. Sippa som ju inte gillar fisk hade klagat efter förra årets maritima utsvävning utanför Lissabon. Den här gången var det kött på menyn! Vi lotsades in i den ljusa och avskalade argentinska restaurangen El Bife. Det vattnades i munnarna när vi valde bland diverse välhängda köttstycken. Snart hade vi köttfyllda tallrikar framför oss och en påtaglig tystnad infann sig när köttet i Bajen International lassade i sig smältande köttbitar med smarriga såser och friterad potatis i olika former. Det var ett par timmars frosseri och ohämmad njutning i kötthimlen på jorden.

Trötta och belåtna lämnade vi El Bife bakom oss. I sedvanlig ordning gav sig rockfalangen med Claes i spetsen vidare ut på jakt efter livemusik. Vi andra drog oss tillbaka till hotellet och kunde konstatera att en synnerligen god grund var lagd inför ett par dagars spännande samvaro i Antwerpen!

/Ola

Matchdag

Diverse oförutsedda händelser gjorde alltså att vi denna dag siktade in oss på bortamatch i staden Setubal några mil söder om Lissabon. Vittoria-Sporting stod på programmet. Då vi vid det här laget insett att taxi var ett relativt billigt transportmedel förhandlade vi till oss en bra deal och snart så körde tre bilar sponsrade av Bajen International söderut på det portugisiska vägnätet.

Vi var tidigt ute och efter att ha snabbcheckat arenan och köpt biljetter (!) gav vi oss iväg på jakt efter lite mat. Vi hade hört av flera i Lissabon att det serverades utsökt fisk i Setubal och vi blev snart rekommenderade en populär restaurang. På vägen dit blev det några öl och ett kort stopp i en idrottshall där ivriga ungar spelade hockey på rullskridskor. Vi hann även med en vända i stadens saluhall där några fula fiskar fångades på bild.

I väntan på bord tog vi en öl på en uteservering där Lasse och Fredda köpte var sin portugisisk nationalbakelse - pastelle de belemme. Sippas ögon mörknade mer och mer och till slut utbrast han förtvivlat och med darr på rösten: Det här är ingen jävla gourmet-resa! Han ville inte äta fisk heller och när det var vår tur på restaurangen stannade han kvar utanför och tog en öl med fyra äldre Setubal-damer.

Vi andra däremot frossade i havets läckerheter. Undertecknad åt en hel grillad bläckfisk. Vi njöt och efter att ha kopplat upp oss på gratis internet kunde vi dessutom glädjas åt Bajens framgångar mot Degerfors i cupen. Det var en riktigt bra matchuppladdning! Proppmätta rullade vi sen ut ur restaurangen och började vår färd mot arenan. Men var var Sippa? Sippa var borta. Några ringde. Inget svar. Hm... vi tänkte att det var tidigt på dan och att han ändå lyckats ta sig i väg själv till stadion på något sätt.

Ju närmare vi kom desto mer grönvita halsdukar och flaggor såg vi. Inte så konstigt eftersom både hemma- och bortalag bar grönvitt. Helt plötsligt tvärstannade en bil och någon sprang ut mot oss och ville byta halsduk med Kinkan. Kinkan sa no, no och det blev istället Fredrik som lämnade ifrån sig BI-halsduken. Synbart nöjd sprang mannen tillbaka in i bilen som hade tonade rutor och drog iväg med en rivstart. Det visade sig sedan att Fredrik bytt till sig en halsduk av de mest fruktade Sporting-supportrarna.

Det var lite rörigt att ta sig in på arenan och efter att vi gått fram och tillbaka några gånger utanför stadion hamnade vi till slut i rätt fålla. Efter lite visitering bar det av till biljett-insläppet. Utan att jag han fatta det riktigt så fick jag tillbaka min rivna biljett tillsammans med ett artigt och självsäkert varsågod! Tydligen någon som uppmärksammade min vita t-shirt med ett tydligt Hammarby över bröstet. Och att våra grönvita uppenbarelser inte skulle obemärkta förbi skulle vi snart märka igen.

Sippa hade vi vid det här laget glömt bort helt men vi blev mycket lyckliga då vi fick se honom lugnt sitta på läktaren. Jag fick lift hit med en av tanterna. Jag åkte bak på hennes permobil.

Jag spanade bort mot Sporting-klacken och såg Kinkan i full färd med att sätt upp Bajen Internationals banderoll. Kaxigt och vi möttes som vanligt av lite misstänksamma men nyfikna blickar från övriga fotbollssupportrar. Jag trodde inte mina ögon när sedan en ganska ung kille plötsligt stod framför oss. På hans svarta jacka fanns en broderad Bajen Fans-gubbe. Han verkade mycket glad åt att ha träffat oss och det visade sig att han kände Micke Hellbom och att Kinkan faktiskt haft kontakt med honom inför den här resan.

Det var ganska bra drag på Sportings bortaklack och efter en stund in i andra halvlek började haschdoften göra sig påmind på läktaren. Det hela slutade med ett grönvitt kryss och vi gav oss tillbaka ut i den ljumma marskvällen i Setubal. Trafikkaos och inställda tåg varpå majoriteten fiskade fatt på två taxibilar för hemfärd mot Lissabon. Efter en halsbrytande resa hem i mörkret avslutades kvällen med en stilla drink på lyxhotellet mitt emot vårt. Jag knappade in mina favoritlåtar på mobilen och somnade snart till tonerna av Wind of Change...

/Ola

En befarad kallfront med snö och kyla hade hållit mig som reseledare sömnlös veckan före avfärd. När vi klev ut ur hotellet på hemresedagen var det frost på bilarna och jag kunde nöjt konstatera att vädergudarna hållit sina beskyddande händer över oss fram till nu. Jag såg på en brokig flock med BI-medlemmar som klättrade in i transferbussen (några haltade). Ett stilla lugn rådde på väg ut till flygplatsen. På vägen hem till Sverige drömde jag om hur våra Hammarbykrigare kämpade sig igenom säsongen och att vi under hösten ärofullt kunde konstatera att vi lämnade superettan bakom oss. Jag väcktes av att en stor korp satt i mitt ansikte och med sin stora näbb slet ut mina ögon.

Efter en tidig frukost tog Danne och vår Londonbaserade Yeti återigen kommandot och styrde oss med bestämda steg genom ett kylslaget Düsseldorf mot tågstationen. Matchdag. Destinationen var Dortmund. Förväntningarna skyhöga. Bortalaget Bayer Leverkusen slogs om platsen för europaspel och Dortmund gick mot ligaseger. Och det var jävligt kallt, kallast i Bajen Internationals historia, men stämningen runt arenan var mycket sympatisk.

Vi klev först in på de belgiska Dortmundsupportrarnas speciella fan-pub och beställde in öl och mat. Som vanligt blev vi utstirrade, men misstänksamma blickar utbyttes snart mot glada tillrop och nyfikna kommentarer. Trots frosseriet kvällen innan hade våra stackars magar redan börjat kurra. Återigen chockades vi av de jätteportioner som seglade in, men schnitzlar och wurstar och smarrig bira strömmade snart ner i våra strupar. Det var gott! Det var tyskt!

Det var ett slags omvänt good cop/bad cop-förfarande från servitrisen sida. Hon armbågade Bullen i ansiktet så att ölen åkte ut i knät på honom, fnyste lite, gav sedan Kinkan en stor kram. Märkligt.

Efter att Danne för sjunde gången försökt förklara skillnaden mellan överjäst och underjäst öl drog vi oss vidare mot arenan. Temperaturmätaren hade krupit ner kring minus 8-9 grader och det var strålande sol. Det var fullt med folk och borta- och hemmasupportrar gick sida vid sida. Vi slank in på en uteserveringen och kunde konstatera att Patrik för dagen var synnerligen välklädd i tjocka boots och parka (skägget värmde nog också). Efter en kall (!) bira gick vi vidare och detta var ett perfekt tillfälle med lite glüwein tänkte jag. Fler än jag hade tänkt den tanken så det vara bara att huttra vidare in på arenan.

Förvirring infann sig när jag skulle handla värmande dryck i serveringen. Måste ha kort som ska laddas med euro, en kö. Ny kö när man ska handla, betala pant på muggen. Ny kö för att panta muggen och få mer pengar på kortet. Tillbaka i serveringskön, sen ny kö för att till slut lämna igen kortet och få tillbaka depositionen man lämnade i början. Det var över 80000 på arenan så jag behöver knappast tillägga något om längden på köerna.

Om det var förvirring på födofronten så blev läget mer akut och panikartat när toalett skulle uppsökas i halvlek. Kombinationen kyla och öl skapade hårt tryck i blåsan. Det blev kaos. Toalettsystemen på Westfalenstadion är underdimensionerade. Jag tänkte: det är kört! I sista sekund tog jag beslutet att lämna stadionbyggnaden. Ett fåtal med mig hade trotsat tyska förbudsskyltar och tillsammans stod vi frustande och leende tömmandes våra inre vätskesystem genom säkerhetsstängslen utanför arenan.

Matchinramningen var mäktig, 80000 varav 25000 hoppandes supportrar i den 'gula väggen' skapade rysningar. Tyvärr när You'll Never Walk Alone spelades så dränktes läktarsången av ljudet i högtalarna.

Att det förekommer visst gnissel i det tyska infrastrukturmaskineriet i samband med fotbollsmatcher visade sig även (se ovan) när det var dags att tömma arenan. Som tur är verkar inte tyska fotbollssupportrar vara av aggressivt och våldsamt släkte annars hade det nog kunnat sluta ganska illa i köerna till bussar tåg och spårvagnar som rörde sig väääldigt långsamt. I vimlet sprang vi på en svensk ur ett annat sällskap (möjligen var han ganska ensam). Han var rejält berusad och stod och gapade. På mössan lyste märket av ett djur med lång svans.

Supporterbutiken i Dortmund var välfyld men priset på matchtröjorna var i saftigaste laget. Jag och Patrik gick därför till Intersport och hittade lite billigare tröjor. Framför oss i kassan stod en japan som också hade varit på matchen. Hans engelska var i det mesta obefintlig och han förstod aldrig att det var 15 procent på Borussia-prylar om man visade upp sin matchbiljett. Av någon anledning visade han ändå upp biljetten, betalade och gick därifrån. Inte mindre än 4 gånger sprang vi sedan på den förvirrade 15-procentsmannen i Düsseldorf på olika ställen.

På hemresan hittade Kinkan lite finare sällskap att vara med och vi andra tåg igen oss bäst vi kunde efter en kall men trevlig fotbollsdag Ruhrområdet.

Aldrig tidigare hade spänningen och tröttheten varit så stor som närBajen International i två omgångar ramlade in på Arlandasutrikesterminal klockan 04:30. Allas blickar riktades mot avgångstavlan och spekulationerna om resmålet var sedan länge i fullgång. Bullen, som hade fått rejäl munkavle av Kinkan höll på att spricka av otålighet, han ville så gärna berätta, men då hade han fått jobba som trafikpolis i Sätra fram till pensionen.

De två ordföranden hade ett avancerat upplägg och effektiva rökridåer som lurade de flesta medlemmarna. Paris, Barcelona, Dortmund... var skulle vi ta vägen? Till råga på allt samlades passen in. Efter att ha passerat på led förbi incheckningen delade två nöjda ordföranden ut ett av två boarding card: connecting flight till Amsterdam men slutmålet fortfarande okänt. Snyggt! På planet började medlemmarnas sedvanliga ritualer, någon försökte redan i flygstolen vända sig mot Mecka i hopp om lyckliga starter och landningar, andra insåg glatt att det redan vid frukost gick att vinka in lite starkare drycker än mjölk. Alla föll dock snart in i djupdvala och vaknade först när vi tappade höjd över Schiphol.

På plats i den holländska flygplatsmetropolen fick vi bråttom till nästa flight. Ordförandena som hållit oss på halster avslöjade till slut slutdestinationen: Istanbul! Häftigt tyckte alla - inte minst de två som faktiskt av någon anledning gissat rätt. Efter ytterligare lite sömn och några timmar i luften klev vi så av på turkisk mark.

Hotellfolket hämtade upp oss och jag tror ärligt talat inte att de två turkarna i framsätet upplevt en trevligare transportsträcka än den tillsammans med Bajen International. På hotellet välkomnades vi av synnerligen trevlig och hjälpsam personal. Efter en snabb titt på rummen bar det av till BI-puben The North Shield och hovmästaren Nuri som blev gladare och gladare när han insåg att det skulle bli försäljningsrekord på öl.

Trots påtaglig trötthet efter den långa resan och luftombytet gav sig hela styrkan ut i Istanbulnatten. Ciceron Patrik guidade oss genom gränderna som omslutits av någon slags dimma som nog skapats över Bosporen.

Förväntansfulla och glada tågade hela gruppen ner till hamnen i Istanbul för att åka på en liten båttur på Bosporen. Vi hade inte hunnit stå länge och fundera över val av fartyg innan vi blev uppraggade av en turk som såg till att vi i ilfart blev transporterade till en gammal skorv i en avlägsen del av hamnen. Lätt oroad över att ha blivit shanghaiad klev undertecknad ombord och under en knapp halvtimme fylldes sedan båten av bleka förvirrade nordeuropéer som gått samma öde tillmötes som vi. När vi kände oss som mest ensamma kröp Kenneth upp över relingen med en kasse bira och alla började skina i kapp med den värmande turkiska vårsolen. Vi la ut från kajen och började blicka ut över ett Istanbul fullt av minareter och storavajande turkiska flaggor. Det var en imponerande syn. Patrik som bär på ett omåttligt förråd av allehanda kunskap, upplyste oss om sultanens alla sommarpalats. Efter att ha gjort ett snabbstopp på den asiatiska sidan och käkat kebab bar det av tillbaka till Europa.

Lördagen blev en stor kulturdag på många sätt och efter att ha tagit oss igenom några trånga basargator var det dags för entré till den mäktiga byggnaden Hagia Sofia. Atakink och Büllur poserade villigt framför kameran i ett av arkitekturhistoriens största mästerverk. Lätt berusade av alla intryck fortsatte vi till den Blå moskén. Vi blev både förvånade och lite förnärmade av att vi inte fick gå in genom samma ingång som de andra turkarna när det var bönedags. Vi må vara hundar men vi är absoluti nte otrogna! Efter att ha hedrat islam i några minuter bar det av hemåt till den trygga puben och Nuri som såg till att vi aldrig behövde törsta någon längre stund. Framåt kvällen började våra magar kurra och vi begav oss till restaurangkvarteren. Det turkiska köket hade visat sig från sin bästa sida under fredagskvällen och viss besvikelse infann sig hos någon när serveringspersonalen blandade ihop maträtter som fort kallnade. Bullen tyckte om mat och dryck, men fick sin skjorta nerspilld av kyparen som kompenserade med lite glass.

BI:s rock and roll-falang hade rekat nattklubb kvällen innan och med fyllda magar hoppade vi in i två taxi för transport down town. Vi hade svårt att hitta rätt adress och plötsligt befann vi oss på en liten bakgata i ett hav av dansande turkar. Ur ett litet hål i väggen strömmade skön turkisk pop. Även om några i BI såg till att höja medelåldern något blev vi snabbt välkomnade och dansade snart i kapp med lokalbefolkningen. Som sagt, en kulturdag i Bajen Internationals historia, att minnas!

Pigga och utvilade lämnade tio BI-medlemmar hotellet den tidiga söndagsmorgonen. Glatt avvinkade av Bullen tog vi spårvagnen till centralen för vidare färd ut till arenan. Matchstart var först 12:30, men den vid det här laget högt hyllade reseledningen hade föredömligt bokat in en rundvandring på arenan. Efter några minuters iakttagelser i entrén insåg vi att det var ganska mycket svenskar på plats. Några insåg att det var dags att börja bete sig lite anständigt eftersom hela styrkebidraget (förutom Lasse) mest liknade ett gäng råbarkade slagskämpar än städade fotbollssupportrar. Vår fotbollsvän och ledsagare Jaap de Koch tog oss stolt runt i arenans alla skrubbar och vi nickade instämmande när han förklarade den osämja som ibland uppstår när olika fotbollslag möts. Våra två representanter från polismyndigheten imponerades av säkerheten på arenan. Nere vid gräsmattan ryckte gruppen till när en ung men välljudande grupp Ajaxfans ropade ut sitt lags namn uppe på läktaren på den ännu folktomma arenan.

Det var en magnifik stadion tyckte väl de flesta, men vid fotograferingen nere vid gräset fick vi bekräftat att Söderstadions frodiga matta väl kunde mäta sig med den i Amsterdam. Lite lätt upprymda efter rundturen var det så dags att få lite mat i magen. Vi vallades vidare till träningsanläggningen och klubbrestaurangen. Drinkbiljetterna yrde in som värsta kaostifot över baren och de som inte hade ilningar i tänderna njöt till fullo av gammeldansk och jäger. Tre daggmaskätare från Solna slog sig ner vid vårt bord. Enligt ryktet var de ganska trevliga och föreslog att vi skulle träffas en stund ute på parkeringen. Ölen serverades i flourmuggar men vad gjorde det när klockan snart började närma sig tolv. I spridd formering drog sig medlemmarna till arenan. Kinkan var som vanligt sen och höll på att missa matchen. Väl på plats förundrades någon av att arenan nu bar drag av Colosseum. Planen skyddades av en jättelik vallgrav runt vilken bombkastande Ajaxfans vrålade ut sin kärlek till laget.

Den stackars kvinnliga funktionären tog sig till slut in bakom den skyddande plåtporten till fansens stora glädje. Feyenoord bjöd på svagt motstånd, men trots stark support från läktaren lyckades kung K inte prestera på topp. Bättre gick det däremot för unge Rasmus L som gjorde succédebut. Läcker lobbpassning punkterade matchen och fastställde slutresultatet 3-1. Efter ett par snabba flour-öl begav vi oss in till de centrala delarna igen. Ena halvan av gruppen valde att besöka den trevliga irländska puben som vi lärde känna under lördagen. Andra vill äta pizza. Ankan och Pajas tyckte att de var förtjänta av lite lugn och ro och avslutade kvällen tillsammans med Ola med en stilla promenad genom stadens skimrande kulturkvarter.

Så var det äntligen dags! Premiärresan för Bajen International. Åtta förväntansfulla medlemmar, och två påtagligt nervösa reseledare var samlade på Centralpuben i Stockholm. Målet för resan var fortfarande inte känt och det spekulerades vilt om vad som skulle bli slutdestinationen. Lasses små rökridåer lurade en del, men enligt vad Kinkan berättade senare hade Lasse råkat försäga sig i ett stressat ögonblick och då avslöjat resmålet för Kinkan. Lite unprofesional, som vi i BajInt numera säger. Men stämningen var hög och tio Bajenhunkar spottar inte i glaset.

Efter en snillrik frågesporttävling på flygbussen till Skavsta antog de flesta att vi skulle till London. En viss besvikelse över detta spred sig då i bussen. 'London, dit kan man ju åka lite när man vill', var det någon som muttrade. Men alla höll skenet uppe, man ville ju inte klanka ner på reseledarna, som ändå lagt ner ett hästjobb på att fixa resan.

Whisky och bira fortsatte att flöda i ymniga mängder och alla var ändå glada. De flesta tänkte att London kunde nog bli ganska lyckat ändå. Flera heta matcher fanns på Londonschemat och London är ju alltid London...

Då slog det till vid incheckningen. De flesta av medlemmarna är begåvade med en ganska snabb slutledningsförmåga. Dessutom var alternativen ganska få. Men nu förstod vi glatt överraskade: Vi ska till Glasgow!

Korrigerings-SMS:en skickades ut i rymden och Pajas som hittills haft en ganska undanskymd roll i sällskapet började febrilt ringa efter sina kiltbeprydda vänner i Bajenklanen. Vi andra brydde oss nog inte riktigt när han sa att han hade kontakter på en pub i Glasgow dit vi skulle gå sen. Så här i efterhand kan vi konstatera att Pajas pub var en av de absoluta höjdpunkterna på resan!

Glasgow...

Flygplatsmaten och ölen var inte någon av resans gastronomiska höjdpunkter, men vi insåg att vi efter vårt digra alkoholintag nog behövde lite fast föda i magen. Personalen på pris- och tidspressade Ryan Air upplyste oss plötsligt om att det var dags att gå ombord. Utan att förstå varför såg jag att Lasses ena ögonbryn började rycka okontrollerat, varpå han snabbt stjälpte i sig det sista av ölen. Tänkte inte mer på det då, men funderar än i dag på om den stora rostiga fällkniven ursprungligen faktiskt tillhörde någon i resesällskapet i så fall tippar jag på finnen med det långa håret.

På planet började de sedvanliga lustigheterna sippra fram när tio salongsberusade grabbar ska upp i luften. En del, som är vana att ta lite plats i samhället, började hänga över stolsryggarna och snart hördes kommentarerna om de nätta flygvärdinnorna och den homosexuelle stewarden. Det var lite lumpen över det hela. Det var roligt.

En som däremot höll en låg profil var Lasse. Jag undrade först vad det var för fel på honom. I vanliga fall krävs en kudde över ansiktet för att få tyst på honom. Nu stirrade han med tom blick rak in i stolsryggen framför och höll krampaktigt i en whisky (whisky i plastpåse var för övrigt en ny kul företeelse för några i gänget, någon spillde ut det mesta i knät). Vi taxade ut på startbanan, Lasse slöt ögonen och tänkte: 'Jag kan flyga...' Hans vapenbroder Claes viskade till mig att Lasse har en väl tilltagen flygrädsla. Intressant tänkte jag och upplyste sällskapet om att det nog rasslade lite väl mycket innan planet skulle lyfta...

Något stela, ett par timmar senare, steg vi ut i den ljumma glasgowluften. Sippa var lite nervös för att han skulle åka på en rejäl kroppsbesiktning. Tulltjänstemännen på Prestwick har rykte om sig att vara nitiska och smått brutala i sin kontakt med utländska besökare. Allt gick bra och efter att alla hade fått sitt bagage satt vi helt plötsligt i två taxibilar på väg in till city.

Undertecknad hamnade i den snabba bilen och tog inte så lite stolt på sig ansvaret att tolka chaffisens obegripliga svada. Vi började direkt med att identifiera vilket lag mannen höll på. Det visade sig att vi blev körda av en av vad celticsupportrar kallar för 'a royalist bastard'. Helt förståeligt reagerade han något negativt på våra grönvita attiraljer och sa att vi borde ta det försiktigt om vi ville klara oss helskinnade under vår semestervistelse i Skottland. Lite ölfryntliga svarade vi att det skulle vi nog göra. De flesta av oss kände nog ingen vidare samhörighet med rangerchauffören. Vi checkade in på hotellet och såg fram emot en skön natts sömn... men...

...det blev en intressant - och kanske för en del rätt stimulerande - natt för det opolerade grabbgänget från det kalla Norden. Klubbens budget är, som alla inblandade vid det här laget är fullt medvetna om, inte så stor. Reseledarparet hade därför valt att boka enkelrum i stället för - dubbelrum. Inget fel på de brittiska måtten i fråga om säng i enkelrum, men det blir aningen trångt när brandmän, poliser och en och annan vältränad journalist ska dela säng. Det var en del skamsna blickar som möttes över frukostbordet morgonen därpå, men efter vad som framkommit av den officiella versionen verkar allt ha gått lugnt till.

Ett aningen bakfullt gäng lämnade hotellet för att fullgöra plikterna i en fototävling utlyst av researrangörerna. Ambitionsnivån hos samtliga deltagare var till en början oroväckande hög. Bullen och Kinkan kysste varandra och Pajas höll fast en vettskrämd student, varpå alla snabbt brände av fotoblixtarna. En Volvo och en Saab senare insåg den lite vilsna ligan att tävlingen kanske inte var så viktig ändå. Fokus lades i stället på att förse våra uttorkade kroppar med lite bira. Klockan började trots allt närma sig elva.

Eftersom vi rörde oss i undertecknads gamla studentkvarter föll lotten på mig att guida gänget till bankomater och pubar. Insåg ganska snart att lejonparten av gruppen varken lyssnade eller brydde sig särskilt mycket när jag försökte återspegla gamla fina minnen från förr. Någon visade spelat intresse när jag pekade ut mitt sovrumsfönster med utsikt över River Kelvin och en parkeringsplats som närmast liknade ett skrotupplag.

Iakttagna av lokalbefolkningen spatserade vi glatt vidare på gatorna i Glasgows West End. I ett tappert försök att höja nivån på allmänbildningen i gruppen började jag förklara de uråldriga motsättningarna mellan skottar och engelsmän. Efter att Svenne fullt ut börjat förstå vad 'a noble's right' var började han lystet kasta oanständiga blickar mot damer vi mötte. Någon frågade varför så många skottar haltade. 'Det beror på kosthållningen och klimatet', svarade jag.

Eftersom reseledarna hade fullt sjå med att ro hem lördagens matchbiljetter var vi lite utan styrning så här på förmiddagen. Alla fann sig dock ganska snabbt när klockan slog elva. Molnen skingrades för ett ögonblick och folk omkring oss brast ut i små leenden. Denna själsliga och klimatmässiga förändring berodde förstås på att pubarna hade öppnat! Vi var så klart inte sena att rida på glädjevågen och kastade oss in på första bästa ölservering.

Imponerande nog så var puben redan halvfull. När vi trängde oss fram till bardisken möttes vi av både nyfikna och lite misstänksamma blickar. Vissa i gruppen sken upp då de såg att det serverades Foster's. Andra slickade sig om munnen och tänkte att för första gången på ganska länge skulle det ges tillfälle att avnjuta en färsk och krämig Guinness. Angus läppjade girigt på sin whisky och såg ut att njuta i rampljuset. Cheers bhoys!

Det var inte bara Guinness som lockade i denna avlägsna del av världen. Nu var det även dags för lite legendarisk fish and chips. Halva styrkan tog steget in en underbar värld av fettdrypande fiskpanering och pommes frites - allt översköljt med 'lots of salt and vinegar, please'... Danne (fortfarande något öm och omtumlad efter nattens bravader...) var som vanligt lite sent ute med sin beställning, men såg sen mäkta belåten ut efter att tryckt i sig en stadig portion brittisk nationalföda.

Regnet och blåsten tilltog under vår vandring mot stadens centralare delar. Ingen var därför sen att acceptera ett nytt besök på puben. De flesta hade vid det här laget morskat upp sig och skakat av sig en stor del av den blyghet som lätt infinner sig då man upplever en annorlunda kultur. Under glatt intagande av en wee dram togs därför ett enhälligt beslut om att vi skulle göra ett litet myteri mot våra kära reseledare. Elakare hjärnor ville till och med att vi inte ens skulle meddela våra frånvarande arrangörer om att vi bestämt oss för att strunta i att dyka upp på samlingspuben vid utsatt tid.

Riktigt så illa blev det förstås inte. Men under nästa pubbesök bestämdes att vi skulle bege oss till den nu smått legendariska The Pot Still, som Pajas hade pratat om under flygresan. Ankans självförtroende som hittills varit på ganska låg nivå fick en rejäl boost när han blev ombedd att bli fotograferad jämte en stor staty av en brandman. Det verkade som om Ankan ville stå kvar där hela eftermiddagen och han kom hela tiden med förslag om nya vinklar han kunde bli plåtad i. Vi andra lät honom hållas ett tag, men sen tröttnade vi och begav oss till dagens stora delmål - The Pot Still.

Pubens ägare, samt den sympatiske kiltklädde bartendern Frank, är hängivna beundrare av Sverige - och Hammarby. Claes och Lasse, duktiga som vanligt, var ute i god tid och satt redan och smuttade på var sin half pint lager då huvudstyrkan dundrade in. Det utbröt kramkalas mellan Frank och Pajas och Pajas berättade att Frank under sommaren 2005 besökt den soliga svenska huvudstaden, och i samband med en Bajenmatch gått klädd i läderkilt och Hawaii-skjorta. Nyfikna kvinnor hade på kvällen på Kvarnen fått känna efter vad som egentligen fanns under den ogenerade Franks kjoltyg. Rosenkindade och upprymda sprang de alla därefter omkring i lokalen likt backantinnor under en offerfest till guden Dionysos.

På puben förklarades årsmötet öppnat med en imponerande Bajenskål. Första rundan bjöd Frank på. Pubägaren bjöd oss dessutom på små fina whiskyflaskor. De hamnade alla i Kinkans ryggsäck och sen såg vi inte några flaskor mer.

Hela styrkan var alltså samlad igen och nu var vi hungriga. Frank rekommenderade en riktigt bra italiensk restaurang som låg alldeles runt hörnet. Även där möttes vi till en början av en del oroliga blickar, men snart nickade alla gästerna menande till oss när vi sjöng och skrålade. Maten var utsökt. En del som hade tänkt komma lite billigare undan genom att beställa något enklare rätter fick bita i det sura äpplet då notan delades lika mellan oss.

Styrkta av maten var vi nu sugna på att umgås lite närmare med Glasgowborna. Den så kallade celticpuben i kvarteret visade sig vara en flopp och något stukade började vi gå till nästa ställe. Vilken hit! Rockklubben the King Tut's Wah Wah Hut var bland det bästa de flesta av oss någonsin upplevt i fråga om livemusik i det mindre formatet. Alla utom Lasse föll pladask för den grymt tighta trion Girls Play Boys.

Upprymda då stället stängde beslutade sig en mindre del av styrkan att gå vidare till den heta dansklubben The Garage. Men en liten person (utan att nämna namn) hade tyvärr druckit sig allt för berusad och hela sällskapet blev därför bryskt nekat inträde. Det fick bli taxi hem till hotellet i stället, men alla var ändå helnöjda med kvällen.

Ytterligare glädje infann sig då jag och min rumskamrat Danne upptäckte att vi under dagen inkvarterats i ett nytt stort fint rum med tre (!) sängar. Vi hade visserligen börjat gilla varandra ganska bra sen den lite oroliga föregående natten, men det kändes rätt skönt att nu få sova själv. Det mest lustiga med felbokningsfadäsen var nog ändå de relativt konservativa skottarnas reaktion när de upptäckte att flera vuxna män skulle dela säng med varandra.

Dag tre, fredagen den 13:e, blev lite utav en mellandag och alla insåg nog att det inte var värt att utmana ödet mer än nödvändigt. Det hade varit en tuff natt med mycket hud, sprit och pennor.

Efter att ha inmundigat en torftig indisk frukost drog styrkan vidare genom ett kylslaget och regnigt Glasgow. Det blev hyfsat många pubar under dagen. Upprymda efter gårdagens lyckade rockkonsert letade vi oss fram till vad vi trodde skulle bli ett nytt succéställe. Det visade sig mest vara ett tillhåll för fjortisar. BI:s äldre falang (Kinkan, Sippa och Sven) kände sig mest utstirrade och gnällde högljutt och krävde att få gå tillbaka till pubvärlden, vars spelregler man kände sig mer bekväm med.

Under natten ändrade Sippa hårfärg efter att ha blivit skrämd av Claes i berberdräkt. Danne-banan sov oroligt i sin nya stora säng.

Stort grön-vitt tema på matchdagen och alla utom möjligtvis ordningsmaktens företrädare kände hur det ryckte i rebell-tarmen. Alla var dock mycket förväntansfulla i taxibilarna på väg ut till Parkhead och besöket på Celticanhängarnas klassiska pub Bairds Bar.

Stämningen var hög (!) och atmosfären laddad. Ur spruckna högtalare ekade kampsånger och runt om mig mötte jag granskande och misstänksamma blickar. Vi högresta nordbor (hm ja vi som inte är en myra) verkade ha gjort en uppmärksammad entré, men efter att stolt och rakryggat beställt öl och skålat till Henke och Bhoysens ära blev Bajen Internationals besök både accepterat och uppskattat. Misstänksamheten förbyttes i stor nyfikenhet, flera var de som skröt över sitt irländska påbrå och känningar inom IRA. Men de flesta ägnade största delen av tillvaron med att dricka bira. Då och då stämde hela styrkan upp i allsång när bartendern satte på The Fields of Athenry. Undertecknad reflekterar ibland över varför vi i Hammarby baserar vår nationalsång på Pomp and Circumstance March.

Vi fick mycket fina minnen med oss från Bairds Bar där det i dag vajar minst två Bajen-halsdukar i taket, en ära för både oss och skottarna! Matchen blev succé även den, grön-vit seger på Celtic Park och det var en upprymd skara julgranar som tågade in mot centrala Glasgow. Återsamlingen var på BI:s officiella pub Pot Still och det skålades och vrålades bajensånger hela kvällen.

Det är fel att kalla Pot Still för fotbollspub och det var en del överraskade och överseende rugbymänniskor som gjorde vår bekantskap under kvällen. Vi blev varnade för att våra fina färger kunde väcka anstöt hos stadens rajalaktiska anhang, vi var aldrig riktigt oroliga.

Söndag och hemresedag på Bajen Internationals lyckade premiärresa.

Vi checkade ut från vårt mycket hemtrevliga bed-and-breakfast. Personalen har nog aldrig haft mer skötsamma gäster. En sista tur i Glasgows imponerande lilla tunnelbanenät varpå Ryan Air fraktade oss åter till svensk mark. Något vilsna och trötta landade vi och föreberedde oss på våra vanliga liv.