kära dagbok,

i morse vaknade jag upp och frös, vi skulle kanske ha stängt fönstret men det hade nog varit ännu värre att genomlida röklukten i rummet hela natten. Tyckte först att det vara konstigt att det luktar rök när det första man ser när man kommer in i hotellobbyn är rökning förbjuden- skylten, men sen såg jag hotellägaren sitta och kedjeröka på sitt kontor som ligger precis utanför vårt rum. Kontor förresten, när Kinkan frågade om frukost så visade sig att rökrummet/kontoret även fungerade som kök.
Breakfast, sa Kinkan undrande?
- yes, sa hotellägaren.
- Breakfast, sa Kinkan igen, ännu mer frågande.
- yes, yes sa ägaren.
- But where, frågade Kinkan.
- Here, sa ägaren med en svepande rörelse över rökrummet/kontoret/köket.

Kinkan ville byta hotell, han tyckte inte att frukosten motsvarade ett enstjärnigt hotell. Inte heller det faktum att det inte fanns nån enskild lite droppe varmvatten i duschkranarna. Claes åt frukost, en espresso och en vaniljcroissant som marlboromannen skakade ur en vakuumförpackning av plast. Jag äter inte frukost, det här är ett av skälen.

Bullen, Sippa och Pajas har berikat frukosten med nån finsk smörjolja, eller nåt. Det heter Saarenpää, kan det förresten vara nån typ av smörjolja, det är helt fruktansvärda ljud som kommer ur deras strupar. Ankan fanns inte på plats i morse heller, jag undrade om han verkligen hade brutit benet. Trist, höll båren?

Igår var det varmt, det var det inte idag. När de andra drog iväg mot domen var jag tvungen att vända tillbaka till hotellet för att hämta pengar och jackan. Det var inte svårt att hinna ikapp de andra. De går inte så fort längre. Men det är klart, är man tvungen att gå sick-sack över gatorna för att försöka få tag i en öppen bar går det kanske lite långsamt. Vi hittade till slut en bar där vi kunde dricka öl, surprise, surprise. Alla tog vanlig krantappad öl, bryggar-danne glassade med nåt annat. Mörkt och australiensiskt tror jag det var. Alla gjorde likadant igen, sen började årsmötet. Det var mycket lugnare än förra året, tror jag. Alla drack mer öl. Vi höjde avgiften och vi lottade nästa års reseledare. Det blev Danne och Ankan, som inte var där än, märkligt.

Vi köpte en öl och satte oss i solen, den gick i moln, vi gick in och köpte en öl till.

Dags att gå vidare, flera hade blivit hungriga och vi gick in på första bästa pizzeria. Den var nog varken eller. Pizzorna smakade väl ungefär som hemma fast sämre och ölen kändes som...alla andra...

Vi bestämde oss för att dra vidare och barhoppa. Vi fick tag på en ställe rätt nära hotellet som nog mest försörjde sig som ett café. Ölen var hemsk, den var förmodligen dansk. I går hade vi fått reda på att socialt liv inte existerar i Milano under eftermiddagen. Vi beslöt oss därför att gå hem och vara kontinentala och ta en eftermiddagslur innan vi skulle ge oss ut på äventyrligheter i milanonatten. När vi väl kom tillbaka till hotellet, stod mannen med det brutna benet, frisk och kry, i hotellobbyn (om man nu kan kalla en inrökt soffa och en lite glasburk med en alldeles för stor sköldpadda i för lobby). Han hade inte brutit benet. Ankan mottogs med stoj och glam och välkomnades med lite sömn.

Det var ett ganska segt uppvaknande men alla hade det tydliga målet att vi skulle bege oss till de bohemiska kvarteren som heter Navigli. Alla kastade sig in i taxibilarna och åkte de 1000 metrarna framåt. Efter en stunds dividerande kastade vi oss in på en restaurang som höll på att plocka ihop. De flesta beställde pasta men hade missat det faktum att pasta räknas som en primo piatti, typ. Alltså nånting som man äter som förrätt. Bistert för ett gäng hungriga män. Ännu bistrare var det för Pajas och Sippa, de beställde oxfilé, eller nån typ av kött, eller köttslamsor snarare. Gräsligt. Jag vet, man kan undra hur Pajas som är i köttbranschen kan gå på en sån nit. Att Ankan och Kinkan överhuvudtaget lyckades beställa var starkt. Ljuset var så skumt att de inte såg vad det stod i menyn. Som om det spelade nån roll.

Nåväl, ölen var god och vi drog vidare till nästa pub, som faktiskt var en pub. Vi drog nog flera öl innan de började blinka i taket och vi var tvungna att förflytta oss hemåt. När vi i samlad tropp var på väg beslutade jag, claes och dan att rusa in på en märklig bar som låg i flera plan mitt i en korsning, typ norrtulll med bacchi wapen i mitten. Vi släpade oss upp för trapporna och det var min uppgift att beställa drinkar. Det gick inte i baren eftersom man först måste beställa av en kassörska som står med en kassaapparat och sedan gå och beställa. Det var inte så lätt heller eftersom de inte kunde växla och inte kunde engelska. Det tog tid, till slut fick vi vår grogg. Då började de blinka med lysena i taket igen. På vägen ner blev vi nästan omkullsprungna av den högsta kvinna jag sett. Två gånger. Utanför lyckades hon återigen rusa på oss och hon började prata engelska, eller nåt. Hon var jättestolt över sin dialekt. Jag var jätterädd för henne.

När blomsterförsäljarna började slåss utanför baren bestämde vi oss för att dra vidare. Taxiyrket verkar inte var populärt i Milano men till slut kunde vi bege oss iväg till stan hetaste kvarter. Hollywood skulle vara stans bästa ställe dit alla kändisarna gick. Vi kom in ganska snabbt och det var lätt att förstå. Det var rena bunkern, downtown på 80-talet eller nåt liknande. Men det lär ha funnits ett vip-rum vi inte kom in i. Det måste varit fantastiskt.

Vi gick ut och hamnade på en nattöppen pizzeria istället. De sålde öl och slicar och vi träffade en riktig stekare från Sverige där. Han glassade med både kläder, stil och italiensk dialekt och lovade att visa oss runt. Han försvann nånstans, jag vet inte vart.

Kära dagbok, vi var rätt nöjda när vi drog hem sen. Dagen har varit riktigt bra trots att det inte hänt nåt dramatiskt. Det är värre nu, Claes ligger och sover i sängen bredvid och han snarkar nåt fruktansvärt. Hjälp mig!