Kära Dagbok,

Idag var sista dagen på vår traintrip i Tyskland. Gårdagen var kall, fruktansvärt kall, igen. Vädret var dock något mindre iskallt idag. Det innebar att vi faktiskt kunde gå ute utan att få rimfrost i skäggen. Idag var det ingen fotbollsmatch inplanerad men på agendan fanns resans kanske viktigaste punkt - årsmötet.

Tidigare år har ju årsmötena haft en tendens att bli utdragna och, i takt med att ordsvadan sköljts ner, blivit livligare och livligare. Så blev det dock icke i år. Det har nog två enkla skäl: ett är att det var sista dagen och att många skulle till arbetet dagen efter och det andra skälet är nog det faktum att vi dissekerat samtliga stadgepunkter ingående på de tidigare resorna. Detta hindrar inte vissa att komma med de mest märkliga förslag. Den skäggige korrespondenten med Cockney-brytning föreslog exempelvis något så underligt som att vi skulle utöka klubben till elva personer. Han mumlade något om att 'vi då kunde utmana traktens halvgamla, halvbra, halvnyktra människor på en riktig match'. Gud vad naivt! Jag menar, att vi för det första skulle få ihop ett lag där inte hälften viker ner sig med någon ny krämpa och för det andra skulle hitta motståndare som skulle finna det mödan värt att möta oss i fotboll känns... naivt... Och förresten, elva i klubben skulle göra allting svårare och krångligare och, ja, allt möjligt konstigt. Nej, det går inte helt enkelt och förslaget röstades egentligen aldrig ner eftersom det befanns så orimligt att vi inte ens voterade om det.

Annars är årsmötets viktigaste punkt numera lottningen av nästa års arrangörer. Glädjande är att så många verkligen vill arrangera. Personligen hade jag hoppats på att det skulle blir mitt namn som drogs fram ur den något svettiga mössan. Men, tyvärr, miss igen, namnen som drogs var LångRygg och Berben. Det börjar bli länge sen jag arrangerade nu eftersom jag var med i debutresan för många år sen. Om två år är det tioårs-jubileum och jag hoppas kanske att jag skulle få arrangera en resa innan dess eftersom pressen blir tung på tioårs-arrangörerna.

Efter mötet var vi flera som drog ut på stan för att härja... i närmaste leksaksbutik. I jakten på nya uppfinningsrika leksaker hamnade vi på ett varuhus som var jättestort och märkligt nog fyllt med karnevalskostymer. Det är tydligen nån sorts tradition att tyskarna klär ut sig och partajar under den här perioden. Ärligt talat är det ibland svårt att se om vissa tyskar är utklädda eller inte. Tur att man inte är så vass på tyska eller att tyskarna är vassa på engelska för risken är att man ställer en fråga som man inte borde. Typ, 'what are you dressed up as - Dracula?, a Monkey? Shrek...?' Nu har jag förstått att Stor-Myran och Bullen drog runt sent i Altstadt häromdagen men inte tror jag att någon av dem ställde frågan heller.

Nåväl, jakten på 'den nya uppfinningsrika leksaken' slutade med ett legopaket. Igen, jag drömmer snart lego-klossar.

Efter detta var vi några stycken som pustade ut på en lokal köttkedja och döm om vår förvåning när bordet inte dignade av mat. Helt normalt stora portioner kom in och vi lyckades äta upp maten allihopa utan att stöna självklarheter som 'gud, vad jag är mätt'. Men tre dagars tysk magsäcksträning gjorde att vi nog var lite besviket småhungriga. Detta förde i alla fall det goda med sig att det fanns plats för en lite tradition som jag skapat. Jag brukar nämligen avsluta resan med traktens kaka. Det gjorde jag nu med, och som på så många andra ställen var den alldeles för söt och torr. Grädde nån...?

Våra eminenta reseledare Dan och Patrik såg naturligtvis till att vi var i god tid till flygplatsen. Resan gick utan xanor-hjälp alldeles utmärkt till inflygningen till Arlanda inleddes. Den som kom på det här med 'grön inflygning' skulle jag vilja tala allvar med. Det är fruktansvärt, som att sitta i en tombola och skaka fram och tillbaka. Väl nere är man slut som efter ett dubbelt maratonlopp (nåja, nätt överdrift men ändå).

Hemma i Sverige var vädret nästa lika kallt som i Tyskland. Enda skillnaden var väl att det var väntat. En tacksamhetens tanke vill jag sända till Dan som körde flera av oss ut i obygden ända till dörren, trots att han bor i civilisationens Södermalm. Avslutningsvis vill jag också tacka alla som åkte med och framför allt arrangörer för en fantastisk resa. Jag ser redan fram emot nästa år!