Så vaknar vi då till lördagen. Lite sliten får erkännas efter gårdagens sena rundvandring i stan. Och rundvandring stod på agendan på morgonen.

Det var varmt som en svensk högsommardag när vi tog oss ner till de centrala delarna av Lissabon för att ta en av de berömda spårvagnarna upp till den gamla borgen på kullen. Spårvagnsresan var mycket spännande, själva vagnen såg ut att vara hämtad från veteranbilarna på Gröna Lund och det slingriga spåret gjorde att man fick lite yrselkänslor. Men, men, det fanns inga alternativ till att åka spårvagn upp till borgen, Lissabon är nämligen en stad med mycket kullar och backar och gruppen skulle näppeligen orkat släpa sig upp utan maskinkraft. Nåväl, vi anlände helskinnade och tog en kort paus för dagens första öl. En ljus lagom kall lager. 'Ahhh', 'äntligen', 'nu försvinner skakningarna'. Det blev fyra Kenta av fem.

Borgen var häftig. Jag kunde konstatera att jag inte hade varit en speciellt duglig soldat förr i tiden heller. Allting låg ju så in i baljan högt upp och eftersom jag är sjukligt höjdrädd hade jag förmodligen dött av skräck eller bara fått svindel och ramlat ner och slagit ihjäl mig. Jag klamrade mig krampaktigt fast i stenmurarna för att slippa titta ner. Men utsikten var tydligen fantastisk, sa de modiga...

Utsikten fick vi alla oss till livs när vi kunde gå runt borgen och titta ner över den fantastiska staden Lissabon. Dagens stora klo var dock naturligtvis årsmötet. Platsen bestämdes till ett ställe med gudomlig utsikt från en stor men förrädiskt oskyddad terrass. Vi bleka nordbor med ett allt mindre naturligt solskydd i form av avtagande hårsvall var kanske inte helt förberedda på den grillning som inleddes. Vissa kloka drog huvtröjorna över hjässan medan andra ganska snart sportade en lagom sexig vit solglasögonrand i det rödkokta huvudet.

Årsmötet förlöpte i sedvanligt omständligt fantastiskt rolig mak. Allvarliga världsfrågor avhandlades med skärpa och smak. Smaken av restaurangens minimala minutbiff kanske inte föll alla hungriga i smaken dock. Våra reseledare hade bestämt att vi skulle se Benfica på Estadio de Luz på söndagen Arenan tar omkring 60000 människor och det borde naturligtvis inte vara ett problem att få biljetter. Men under årsmötets gång blev vi varse att söndagens match var slutsåld. Vi hade inte räknat med publikinvasionen som sker varje år på den Internationella Kvinnodagen! Ett intensivt ringande tog sin början och ganska snart gjordes det klart att vi istället skulle ta oss till den närliggande staden Setubal för att se Sporting Lissabon istället. Och lika bra var nog det, grönvita Sporting hade varit reseledarnas förstaval och vi såg alla fram emot att göra en bortaresa för första gången.

Balansen hade naggats något i kanten när vi började vår färd ner från berget. Detta gjorde att det tog något längre tid än planerat. Några hade solbränt sig till den milda grad att de var tvungna att ta en tupplur innan kvällen. Detta kan nog anses vara klokt så här i efterhand.

Lissabon är ju en fantastisk stad och i den värmen som var så var vi några som bestämde oss för att göra gränderna osäkra även denna kväll. Gränder har egentligen två kännetecken: det är väldigt mysigt och i det närmaste omöjligt att orientera sig. Lyckligtvis har Lissabons gränder även ett tredje: barer med Mojitos överallt. Mindre lyckligt var kanske det faktum att Lissaboanerna hinkar Mojitos i samma storlek som andra dricker öl vilket kan vara lite lurigt för ovana Mojitosdrickare som oss. Nåväl, vi märkte åtminstone av alla tre kännetecken vilket innebar en mysig, lite lätt förvirrad, rundvandring i en underbar stad innan vi trötta och utmattade tog oss tillbaka till hotellet. Å kanske är vi lite slitna i morgon igen...

/Lillmyran