Det tog mig exakt ett år att skriva den här dagboken, och ytterligare några veckor att lämna in den... Delvis beror det på att jag till naturen är en lat människa och gärna skjuter upp allt som innebär en ansträngning, men också för att dagen i sig är lite av ett töcken. Det till hör i och för sig nästan till rutinen på dom här resorna att det är lite svårt att komma ihåg vad som utspelat sig, men dagböcker har det på något sätt blivit ändå. Personligen har jag tidigare löst det med hyfsat noggranna anteckningar som blivit allt mindre noggranna och oläsliga i takt med ölintaget, men från den 11 mars 2014 har jag inga anteckningar överhuvudtaget.

Det har nog aldrig hänt tidigare att jag, efter en festkväll, känt behovet av att gå upp tidigt. Men just den här morgonen vaknade jag i ottan. Om det berodde på Avestas snarkningar eller att Rock me like a Hurricane fortfarande ringde i öronen vet jag inte, men hur som helst bestämde jag mig för att ta en avskedspromenad i Lissabon.

Det är svårt att skaka av sig bilden av en Bi-med lem med tårarna rullandes ner för kinden under Winds of Change. Men för att på något sätt bearbeta detta styrde jag stegen mot Parque Eduardo VII, som låg runt hörnet från hotellet. Det var faktisk okaratäristiskt kallt ute. Lite som en sån där sensommarmorgon då daggen nästan är frost och man helt plötsligt inser att; fan hösten är inte långt borta...

Efter en timmes promenad i parken som egentligen mer känns som ett stort fält med lite monument här och där, styr jag kosan tillbaka till hotellet där resten av BI så sakta börjar vakna upp. Utanför en liten tobaksaffär med fantastiska pipor i skyltfönstret får jag telefonsamtalet från en av mina vänner där hemma. I samma ögonblick jag plockar upp luren ser jag att ett antal mess och mejl gått mig förbi under morgonen. Samtalet är kort och krasst.

Jag och Nils var aldrig särskilt nära vänner men hyfsat nära kollegor, om det nu blir begripligt när man beskriver det på det sättet. Vi umgicks aldrig utanför jobbet egentligen. Första gången jag träffade honom var i New York 2002 där han hade en lägenhet och vi åt middag med gemensamma vänner. Sen dess träffades vi i tjänsten för det mesta och nån gång över en öl eller två. Och trots att han for som en skottspole över världen, från den ena brandhärden till den andra, lyckades han på något sätt alltid ta sig tid för den som ville snacka eller be om hjälp. Nils var en oerhört ödmjuk och lågmäld person, förvånande kanske med tanke på hans jobb, men han drevs av en genuin nyfikenhet och vilja att berätta historier snarare än att synas.

Det var ungefär dom omedelbara tankarna som flög genom mitt huvud direkt när samtalet om mordet på honom kom.

Det är smått absurt att få ett sånt besked på det sättet. På nöjesresa i en ganska bekymmersfri stad.