This i not ok! var förmodligen med lem Kinkans första ord där han låg och mös under tyngdtäcket i trivsamma Tyresö denna svinkalla marsfredag och väckarklockan ringde. Det kan mycket väl ha varit den tidigaste samlingen i Bajen internationals historia och av döma av ansiktsuttrycken på resten av med lemmarna var han inte den ende som, med ålderns rätt, var rejält butter under färden ut till Arlanda. För den som någonsin funderar på att spela in en svensk variant av 'Grumpy Old Men', tror jag att en morgonsamling med BI vid 04:30 är ett bra ställe att börja på.

Två av med lemmarna var dock misstänkt pigga och glada. Ordförandeparet Ola och Danne sken äppelkindat ikapp när de avslöjade resmålet. Undertecknad var den ende med tillräcklig sinnesnärvaro att tippa rätt denna morgon, även om misstänksamt många gissade på vår mellanstation Wien. Kan ana att det googlats en hel del på 'pisstidiga avgångar Arlanda 15/3'. Trots den enorma mängden av ledtrådar kan jag ärligt säga att de, som vanligt, inte hjälpte ett dugg. Lågvattenmärket var nog ändå bilden på tjejen på båten. Mar-a-donna var tydligen svaret och syftade på stadens helgon. Diego Armando Maradona. Den borde man ju fattat. Klart är i alla fall att alldeles för många av med lemmarna lägger allt för mycket tid framför ' På Spåret'

Efter sedvanlig frukost till fyndpris på Arlanda bar det av mot Wien där tre timmar i transit enkelt avklarades med hjälp av det lokala ölutbudet. Tänk vad mycket lättare tillvaron blir när man är på väg mot solen och en iskall dyker upp framför en på bordet. Betydligt gladare miner nu bland med lemmarna kan jag lova.

Väl framme i Neapel möttes vi upp av transferchauffören som snabbt och smidigt tog oss genom de slingrande gatorna till det trivasmma hotellet vid det lilla torget. Väl installerade på rummen var det dags för jakten på den första pilsnern. Vid en annan piazza bara ett stenkast bort föll serveringen, som mer liknade ett röktält, inte riktigt alla med lemmar i smaken. Men ett rådigt ingripande från personalen gjorde att vi fick ett eget långbord alldeles intill vesp-parkeringen. Alla nöjda och glada.

Nu var det dags för även lite mer fast födanoch eftersom vi befannn oss i det som påstås vara pizzans hemstad vad var väl mer lämpligt än att leta rätt på själva orginalrestaurangen. Våra ordförande hade dessutom gjort sin hemläxa väl och tajmat allt så vi anlände vid den tid det var kortast kö. Nu är det i princip aldrig köfritt på världens första pizzaställe så det blev ändå en tids väntan på vår tur, något som hanterdes med hjälp av några Birra Moretti.

Väl inne på pizzerian, var valet enkelt: med eller utan ost. Och trots att några bi-näsor rynkades på åt det skrala utbudet av pålägg (ffa. Efterlystes Banan och Curry) tror jag de flesta var rörande överens om att pizzorna var helt gudomliga.

Nu bar det av ut i Neapels natt och jag tror flera av oss var överraskade över hur stora avstånden var. Vi hittade efter mycket om och men till slut det som flera pekat ut som nöjeskvarter. Och mycket riktigt, visst var det många som roade sig där. På den första cocktailbaren vi besökte pågick födelsedagskalas. Damen ifråga firade sin 60- eller 70-årsdag, vilket i och för sig kanske inte är så främmande för med lemmarna, men kanske inte ringa vad vi tänkt oss. Nu var födelsedagsgänget ett gäng glada typer och bi-med lemmarnas humör steg itakt med att gt-glasen avverkades. Här delades dock styrkan upp sig och några av oss fortsatte ut i Napolinatten. Området, som vi först var lite skeptiska till, hade nu vaknat till liv ordentlgt och i rask takt avverkades bar efter bar. När Kinkans rumskamrat ramlade in på rummet långt efter midnatt, ska en röst från under duntäcket i Napoli ha mumlat. This is not ok!

Dags för premiärfrukost. Trots en ganska tidig revelj kom alla medlemmar förutom Lillmyran upp till hotellets mycket trevliga restaurang. Då denna lördag hade ett späckat program var det lämpligt att börja dagen med att fylla på energidepåerna. Mycket kaffe gick åt, den märkliga glassmaskinen (eller yoghurtmaskinen) utnyttjades nog bara av Ola. Det är fortfarande lite oklart om vad det egentligen var i den där manicken. Den frukoststrejkande Lillmyran blev bortskämd genom att bli serverad kaffe på rummet av hans mycket sympatiske rumskamrat. Vi behöver inte avslöja vem denne samarit är men ryktet säger att det är en riktigt hyvens kille.

Klockan 08:15 var det samling i receptionen. Av respekt för researrangörernas pondus var samtliga medlemmar i tid. Mycket imponerande.

Det bidde en liten promenad, en av väldigt många promenader under denna resa som det skulle visa sig... Målet för denna prommis var tågstationen Porta Nolana. Smart drag av reseledarna att välja startstationen för lokaltågen. Vi bodde ju precis vid Piazza Garibaldi där centralstationen ligger men på den stationen klev det på en massa människor som blev utan sittplats på tåget. Något vi glatt kunde konstatera sittandes på de sköna plaststolarna i tågkupén.

Tillbaks till Porto Nolana. Ingången till tågstationen bevakades av skjutklara militärer med feta vapen. Uppenbarligen har Neapel en hög grad av beredskap för terrordåd. På gator och torg syntes militärer och poliser överallt.

De rutinerade reseledarna Danne och Ola passade på att köpa tågbiljetter för hela dagen. Det innebar tre olika biljetter för samtliga medlemmar.
1. Neapel -> Pompeji
2. Pompeji -> Sorrento
3. Sorrento -> Neapel
Inköpet av dessa biljetter tog lite tid. Bakom Danne och Ola stod några inhemska individer i kö. Italienare är ju inte kända för sitt tålamod så låt oss säga att deras kroppsspråk en aning tydde på att de inte var helt nöjda med tempot på vårt biljettinköp. Samtliga napolitanare i denna kö bytte såsmåningom till annan kassa...

Nåväl. Med biljetterna i hamn en tid senare släntrade vi ned till perrongerna. Där var det en hel del resenärer. En hel del personal. Och vi. Och tvskärmar som visar vilket spår tågen avgår ifrån. I bästa fall alltså. Alla skärmar var tomma på information. Vårt tåg till Pompeji skulle avgå 08:39. Några minuter efter avgångstiden poppade vårt tåg upp skärmarna. Pigga och nytra tog vi oss till rätt perrong och äntrade tåget. Ett helt ok tåg trots sin spartanska design. Vi slog oss ned på de hårdplastiga stolarna och tåget tuffade iväg. Det kan ha hänt att en BI-klibba åkte upp på väggen. Det är dock inget vi kan vidimera eller dementera.

Trettio minuter senare kom vi fram till Pompeji. Tydligen hade vi en bokad guide till klockan 10:00 som skulle ta oss runt ruinstaden Pompeji som ödelades av vulkanen Vesuvius utbrott år 79 efter Kristus. Då tåget stannade väldigt nära själva entrén och vi var lite tidiga bestämde vi oss för att ta en liten öl. Sagt och gjort satte vi oss på närmaste servering. Trots att klockan bara var cirka halv tio var det inga problem att beställa in bira. Och trots turistfällevarning på haket kostade en flaskbira endast tre euro. Sjukt dålig planering av prisansvarig italienare. En bira senare var det dags att gå och möta upp guiden.

Tack vare lågsäsong gällande turister var det överkomligt med just sådana vid entrén till Pompeji. Här var det avtalat att vi skulle möta vår svensktalande guide som reseledarna hade bokat. Klockrent i tid så dyker hon upp. Tarja. En riktigt skön dam i 70+ ålder, född i Rovaniemi, talandes en massa språk och boendes i Italien sedan en hejdundrande massa år. Efter att artighetsfraserna var avklarade delade Tarja ut varsin walkie-talkie med öronsnäcka. De som vi hade gick inte att tala i men man hörde ju Tarja klockrent en bra bit ifrån. En mycket bra attiralj att ha under en guidad vandring.

Tarja körde igång direkt. Tyvärr hade hon gjort något med munnen som gjorde att hon sluddrade en anings ibland men det var inget som påverkade henne eller oss nämnvärt. Besöker man Pompeji ska man absolut göra det med guide. Staden är riktigt omfattande trots att hela inte är utgräven och det finns oerhört mycket att berätta om den vilket vi blev varse. Vår vandring varade i tre timmar med Tarja som en alldeles utmärkt guide. Hon var överhört charmig och lite lagom kinky. Hon berömde Daedalus rumpa och menade att en sådan vacker sak var det länge sedan hon själva fick uppleva. Daedalus är en staty gjord av polacken Igor Mitoraj och den är belägen i Pompejis södra del.

Som sagt. Tarja guidade oss runt i Pompeji i tre timmar. En fantastiskt fascinerande och fasansfull historia poppar fram om vad som hände här. Inte bara år 79 e.k. då allt ödelades utan också från att staden grundades ca 500 år före kristus och fram till ödeåret. På en av våra medlemmars begäran (ingen nämnd, ingen glömd, men hen är lång) besökte vi även bordellen i Pompeji. Det enda ställe det var ordentlig kö till trots lågsäsong. Typiskt.

När det började närma sig avrundning undrade Tarja stilla om vi var hungriga. En bra fråga. Vi var nog alla hungriga, aningens trötta och sjukt stumma i benen. Kanske inte alla men undertecknad var sjukt trasig efter de tre timmarna på Pompejis kullerstenar. Tarja rekommenderade en lunchrestaurang i närheten, en lunch bestående av sallad, varmrätt, dessert samt vin utlovades till det sjangdobla priset 15 euro. Vi anade att Tarja hade en viss provsion av ditstyrda turister till denna restaurang men det spelade ingen roll. Vi var mycket nöjda med hennes guidning och vi kunde alla tänka oss att chilla lite på en lunchrestaurang efter dagens strapats. Dock grymtade Danne lite grann. Han var väl sugen på att gå på nåt yogapass eller nåt istället för att käka lunch... Tji fick han.

Lunchen inmundigades i lagom takt. Kinkan vägrade vin och beställde öl istället. Lillmyran vägrade sallad men beställde inget annat i dess ställe. Svagt. Som varmrätt kunde man välja pizza eller pasta. Vilken högoddsare... Undertecknad tog en pasta med chiliflakes. Helt ok. Desserten var någon slags kaka. Den var god. Kommer inte ihåg vad den hette eller smakade men den var ok. Vi blev inte jättelångrandiga på detta ställe utan begav oss till tågstationen ganska omgående efter att alla var färdigdinerade.

Då vi var i Italien kände vi att det bara var att gå till tågstationen oavsett när det var tänkt att vårt tåg skulle komma. Så gjorde vi. Vi behövde inte vänta jättelänge på tåget till staden Sorrento. Tåget till Sorrento tog cirka tjugo minuter. En fantastisk vy var det när vi började närma oss. Fantastiska höjdskillnader med citrusodlingar m.m. poppade upp lite här och var.

Framme i Sorrento kunde vi snabbt konstatera att denna stad skiljer sig markant från Neapel, här var det rent och snyggt. Medlem Ola visade sina gangstergener och pallade en apelsinliknande frukt från en högt hängande gren (Ola är lång). Efter avskalning och en första tugga konstaterade han att det inte var värt besväret, stöldgodset spottades ut i närmsta soptunna. Vi började strosa omkring och riktningen var ner mot havet. Givetvis blir man törstig av att strosa så vi tog ett depåstopp på en restaurang. Här märkte vi också att det var skillnad mot Neapel. Pris på sponken var aningens högre här. Då vi insåg att vi var i hjärtat av Limoncelloland var vi givetvis tvungna att avnjuta denna ädla dryck. Några av oss beställde Limon Spritzer (Limoncello, Prosecco samt clubsoda) och andra tog en straight Limoncello i frostigt snapsglas. Gott är det i alla fall. Säkert var det någon bakåtsträvare hos oss som bara beställde en öl eller kaffe men av detta har jag inget minne.

Efter avslutade förfriskningar gick ned till View-point Sorrento. Det är ett litet torg där man har utsikt över hela Neapelbukten. Det är en ordentlig höjdskillnad från detta utkiksställe och ned till havsnivån. Det fanns trappor ned men ingen av oss hade minsta tillstymmelse av att vara intresserad av att gå dessa ned till havet. Det fanns hissar men dessa dissades också. Vi höll oss på samma höjdnivå och strosade vidare i staden. Det fanns ett antal riktigt schyssta takserveringar runtomkring i staden men tyvärr pga lågsäsong så var de givetvis stängda. Surt sa räven (eller Limoncellon...).

Då vi gick bet på takterasshak nöjde vi oss med lyxhotellet Hotel Bellevue Syrene och dess uteservering. Denna var läckert belägen precis utmed klippan som gick ned till havet. Lillmyran med viss höjdrädsla valde att sätta sig lite längre bak/in på uterserveringen. Ola som showman han är utförde en galant pantomim och låtsades att uteserveringen var inglasad. Tror nästan han fick en och annan spontanapplåd för uppträdandet. Vi roade oss med att kolla vad en övernattning skulle kosta på detta hotell. Lite dyrare än vårt hotell i Neapel kunde vi lugnt konstatera. Har för mig att en svit kostade ca 17000 per natt. Som hittat. Medans vi avnjöt vår dyröl och de obligatoriska snacksen uppmärksammade vi ett sällskap på hotellet. Ett mycket välklätt sällskap. Dock hade vi problem. Vi kunde inte avgöra om det var gäster på ett bröllop eller deltagare på en begravning. Vad jag minns kom vi inte fram till något svar på den frågan. Ölen kostade lite mer än vanligt. För att kompensera detta gick flera av oss in på deras flotta spa och kissade. Undertecknad gjorde ej detta och jag hoppas innerligt att de kissade i toaletten och inte på spa:ets golv.

Strosandet i Sorrento stad fortsatte. Danne hade scoutat en riktigt bra ölpub men väl framme vid den kunde vi konstatera att vi var för tidiga. Den skulle först öppna om någon timme eller så. Aningens modstulna gick vi vidare. Vi kom upp på stora gå/shoppinggatan i Sorrento och hittade Chaplin Bar. Äntligen kunde vi ta en ny drickapaus, vi hade trots allt strosat minst i en kvart. Denna pub var av irländsk kvalité. Givetvis var det främst rugby på tv-apparaterna, några få visade lite fotboll. Vi såg bl.a. Kristoffer Nordfeldt och hans Swansea ta en 2-0 ledning på Manchester City. Detta innebar tyvärr att Nordfeldt kommer bli dyr för Bajen att lösa. Matchen slutade 2-3 till City. Nordfeldt sedemera billig. Vi som försökte titta på tv:n hade jämnt sjå med att försöka sjasa iväg Fredrik. Hans omfångsrika huvud har alltid en förmåga att skymma tvskärmen. Trist historia tycker jag. Jag tror att samtliga otränade medlemmar var lagom möra i benen vid detta laget. Det blev rast, vila på denna pub ett tag och några öl hann dessutom slinka ned innan det var dags att ta sig mot tågcentralen för återfärd mot Neapel.

Vi lämnade Chaplins bar och vandrade längs med huvudgatan, Corso Italia, mot centralstationen. Vi gick i god tid så det var ingen stress att hinna med tåget. Väl framme på centralen var det fyra medlemmar som hade ett trängande behov att uppsöka herrummet. Givetvis var det en spärr med myntinkast till muggen. Oklart varför men dessa fyra kissnödiga herrar tog sig alla in via spärren på ett mynt. Sjukt snabbt och hetsigt trängde de sig in tillsammans och ingen fastnade som tur var. Att ta sig ut från muggen var som tur var inget problem. Det gick lugnt och städat till.

Vi var som sagt i god tid innan vårt tåg till Neapel skulle avgå. Färden skulle ta cirka femtio minuter och detta tåg skulle vara ett snabbtåg?!? Vi äntrade tåget i vagnen längst fram och alla gamlingar fick sittplats. D.v.s. vi. Sedan kom lokföraren och en till. Nu hade vi behövt ha med oss vår motortekniker Sippa för tåget hade ingen ambition att starta. Föraren och den andra slirade på startmotorn och tågets motor vägrade hoppa igång (allt detta tekniska snack uppsnappade jag bland de andra i klubben, som sagt, Sippa var inte med så troligtvis var detta bullshit...). Vi började se fram emot att spendera ytterligare några timmar i Sorrento. Varför inte, det var ju en trevlig stad. Dock som genom ett mirakel började tåget rulla medans motorn sakteliga började puttra. Hemfärden gick hyfsat snabbt trots att lokförarens kompis manuellt fick stänga vagnsdörrarna på varje station. Och tåget stannade inte på alla stationer vilket faktiskt gjorde det till ett snabbtåg som utlovat. En annan anledning till att tågfärden gick snabbare var att vi försökte följa semifinalen i Svenska cupen mellan diffen och BK Häcken. Ola och Anders försökte följa sändningen på deras respektive telefon. Ute på den italienska landsbygden är radiovågorna aningens svajiga och det laggades friskt i telefonerna. Dock fick vi till slut avnjuta att skansenöns cupäventyr var över, trist historia...

Tillbaks i Neapel var det dags för att dinera middag. Reseledarna hade fått tips om en lysande restaurang som hette Da Donato (Antica Trattoria e Pizzeria da Donato är dess fulla namn). Vi begav oss dit med höga förväntningar. Väl där insåg vi att vi inte var ensamma om att vilja käka middag där denna afton. Det var tvärfullt. Att få ett bord för nio personer var en utopi. Danne som snackade med personalen fick lite andra tips på ställen som vi kunde gå till. Dock skulle vi absolut inte gå till restaurangen som låg bredvid då maten där var urusel. Bra tips ändå...

Sagt å gjort. Nobbade på Da Donato gick vi gatan Via Silvio Spaventa tillbaka mot Garibalditorget. Strax innan torget såg vi restaurang La Brace (och de såg oss). De lovade att det fanns plats. Gött tänkte vi. Nu började blodsockret sjunka på vissa i gänget. Vi gick in på restaurangen och personalen började ratta med bord och stolar till oss. Vi fick ett långbord mitt i lokalen så där härligt trångt. Kinkan var tyvärr sist in i restaurangen (pga av lågt blodsocker?) och fick tyvärr ingen plats. Han muttrade och gick utanför för att invänta en stolsplats i restaurangen. THIS WAS NOT OK. Som tur var så lämnade ett större sällskap med asiatiska turister restaurangen vid denna tidpunkt. Nu fanns det gott om plats och även Kinkan fick sitta med oss vid bordet. Denna restaurang bjöd på standardutbud av dryck och mat. Jag tror de flesta körde på pizza. Ola som alltid ska avvika i matbeställningarna festade loss och tog en Pizza Fritta (hans uttal av denna rätt var något oklar...). Undertecknad (och Patrik) tog en kryddig pizza som var helt ok. Lagom spicy. Vad Ola tyckte om sin friterade pizza är något diffust, tror inte den fick några högre poäng. Alla blev i alla fall mätta. Jag var belåten, hur det var med alla andra vet jag inte. När det var dags att betala kom ett skönt handskrivet kvitto in. Inget en revisor från Pricewaterhouse Zürich skulle göra vågen för. Dock påverkade detta inte oss nämnvärt så vi betalade och lämnade restaurangen vid gott mod.

Klockan var nu en bit efter tio på kvällen. De flesta av oss var slut efter denna långa dag så det blev hemgång till hotellet. Några tappra individer gjorde ett ryck och tog tunnelbanan upp till Vomero området för lite nattsudd. Dock blev nattsuddet endast kvällssudd. De drack typ en öl på ett ställe innan de tog en taxi tillbaks till hotellet.

En mycket lång och oerhört givande dag var till ända. Over and out.

Idag var det sovmorgon och tiden för att träffas var 10.00, på frukosten var det flera som klagade på stela muskler efter gårdagen då vi haft en riktig bra dag i Pompeij, men ingen visade någon form av baksmälla. Imponerande att alla återigen är i tid för samlingen. Några av oss visade att vi är vikingar så våra shorts kom till användning.

Ut från hotellet och mot Bar Nilo som har gjort sig ett känt namn då de framställer sig som en bar som Maradona står bakom, på vägen träffade vi en gubbpajas som spökat ut sig och vår fotograf Anders fångade genast upp gubben för att ta ett foto, gubbtjuven skulle sedan ha betalt av Anders och så blev det. Vår första ölbeställningen gjordes 10.20 och fram kom Birra Napoli, ett känt ölmärke här i Neapel. Ägaren undrade lite vilka vi var och vart vi kom ifrån och när han fick syn på våra klibbor så satte han självmant upp dem i baren och de hamnade väldigt nära Maradonas foto samt hans hårsnutt som prydde väggen. Vädergudarna log mot oss och därför blev det ytterligare en öl i solen på detta ställe.

Vi drar sedan vidare men kommer inte speciellt långt (ca 32 meter) innan vi hittar Cafe Kenon som erbjuder de flesta av oss en plats i solen, något tacksam över en sol som verkligen värmer men i takt med att solen flyttar sig så ser det snart ut som om vi är ute och åker buss då alla vill ta för sig av solstrålarna. Tyvärr så visar det sig att ryktet om att Neapel är en ruffig och kriminell stad sant då en av med lemmarna blir bestulen av 2 romska tjejer, de kör det fula tricket att de delar ut små lappar och i samband med detta så stjäl de hans telefon.

Nu är det dags för lite käk då det gäller att fylla på magdepån och inte bara öldepån och vi landar på ett ställe som heter Tandem och undertecknad får in den mäktigaste pizzan jag käkat men som tur är så har vi unga med lemmar som erbjuder sig att smaska i sig det som gubbarna inte orkar. Efter käket tar vi oss tillbaka till hotellet för att sminka och klä oss för kvällen. Vi hinner trots detta med att landa på hotellets takterras för en egen inköpt öl och köra ett upp surr inför vår match.

Mot Garabaldi och tunnelbanan går vi med raska steg och ordförande Danne fixar biljetter av en kvinna som fullständigt negligerade 2 svarta killar som var klart före oss, nere på perrongen så visar det sig att vi väcker en del uppmärksamhet och trots språkbarriärer så försöker några Napolifans prata med oss, trevlig stämning på väg ut mot arenan och några klibbor delades ut i bästa samförstånd.

Anländer till Campi Flegrei station där vi tar oss ut från tunnelbanan, våra nyfunna vänner visar oss vägen mot arenan och på vägen passerar vi en bar där det från början känns som om vi skulle kunna gå in för att ta några öl och träffa Napolifansen men det visar sig att detta ställe visar sig från sin värsta sida då ett gäng huliganer kommer ut och undrar vilka vi är. En av oss har en Bajenhalsduk och flera har lite Bajen attiraljer på sig, vi förstår ganska snart att vi definitivt inte är välkomna och de säger dessutom att de inte gillar andra supportrar och säger till oss att täcka för allt som påminner om ett annat lag än Napoli, dessutom blir vi tillfrågade om vi vill slåss vilket vi avböjer på ett bestämt men artigt sätt.

Jag undrar om inte huliganerna hade procent på Napoli attiraljer för de flesta av oss köpte både halsdukar och matchtröjor på vår väg mot arenan. Utanför arenan så har de mobila barer där man kan köpa sig en 60 cl ölflaska för endast 2,50 euro, rena fyndpriset så det måste testas. När vi dricker vår öl kan man se betongarenan San Paolo som en gång i tiden hade plats för 76 824 men efter vissa ombyggnationer så är dagens maxkapacitet endast 60 240. Den störste som spelat för klubben är givetvis en viss Maradona som anslöt till Napoli 1984 från Barcelona och för första gången vann man Scudetton (liten sköld) 1987. Vi tar oss in på arenan och den här dagen kan man få sig en öl inne på arenan vilket inte fungerade när jag var här sist. Vi hamnar på ganska bra platser men är lite utspridda på långsidan, kan konstatera att Napoli har hemmaklackar på båda kortsidorna, dagens publiksiffra stannade på 25 718 personer, borta klacken från Udinese var riktigt liten och hölls i strama tyglar. Matchen slutade 4-2 efter 2-2 i halvtid.

Efter matchen så vandrade vi ner mot tunnelbanan men då det rådde rena Kalle Anka hysterin så beslöt vi oss för att ta en taxi, vi hittade en som med lite vilja stuvade in oss nio men då taxibassen hittade på en Holländare så stuvades han in honom i bagage utrymmet. Väl framme så blev vi som vanligt lurade på lite euron men alternativet gjorde att det ändå kändes bra att landa inne i Neapel igen.

Väl tillbaka i stan så kända vi nog alla att lite käk skulle inte sitta fel så vi styrde mot pizzeria Agora Life för att smörja kråsen. Inne på restaurangen fick vi frågan om vi ville ha lite tilltugg som förrätt och Lill Myran var genast på, öl beställdes och även vårt käk, döm om vår förvåning när det rasade in tallrikar med diverse godsaker på. Man kan väl ganska enkelt förstå att vi blivit lite lurade för andra gången inom loppet av 30 minuter, men vafan vi käkade så det nästan kom ut genom öronen, förutom en med lem som bara petade i sin pizza och han var tvungen att beställa en doggybag för att det inte skulle vara pinsamt att han lämnade pizzan i det närmaste orörd, han tyckte nog inte att det var riktigt juste att behöva betala 27 euro för en ¼ dels pizza och 1 öl. När vi lämnade stället så ställde han doggybagen på ett elskåp för att någon stackare skulle slippa somna hungrig.

Mot hotellet för en tidig kväll då våra ordförande signalerat att klockan 07.15 var det samling dagen efter.

Vid pennan /Kinkan

Vaknar upp efter några underbara dagar.

Tidig uppstigning pga vi ska ta båten till den ön Capri.

En rask promenad till färjeläget för att ta båten.

När vi kommer fram tar vi en buss upp till Anacapri

Efter en hisnade färd på slingrig väg uppför bergen kommer vi fram.

Några satt med hjärtat i halsgropen när vi åkte nära stupen.

Väl framme gick vi runt och kollade lite.

Planen var att ta kabinbana som man kunde ta och åka upp för se utsikten.

Lillmyran var lite nervös skruvade sig lite.

Först tar vi en ölpaus på Lollos bar.

Där får vi veta att dom har ej startat kabinbanan för säsongen.

Då sken Lillmyran upp från vit till röd färg i ansiktet.

Nu slappnar han av.

Då säger ordförande att vi ska besöka Villa San Michele

skapad av Alex Munthe.

Blev mycket imponerad måste jag säga.

När vi tar en öl på cafet kommer Kristina Kappelin som är vd och intendent

över Villa San Michele.

Blir en stunds prat och gruppfoto. Efter tar vi bussen till Capri.

Där går vi runt en stund men bestämmer vi att gå ner till Marina Grande för mat och årsmöte.

Vi bestämmer oss att för resturang Lapprodo först äta och sedan ta årsmötet där.

Efter lugnaste årsmötet i BI historia på 2,5 timme så tar vi båten hem.

Där går vi till hotellet.

En del stannar kvar trötta efter tidig uppstigning.

Några går och tar en hamburgare och någon öl.

Men det blir tidigt sängläge för dom flesta.

Capri är en väldigt vacker ö.

Imorgon hemfärd.

Dagbok Tisdag,

Så var det dags för det sista dagen i den här fantastiska staden. Fantastisk på så många sätt, att den är så stökig, så full av liv och att den överhuvudtaget finns kvar. Ibland när man går igenom Neapel känner man att det nästan är bättre standard i Pompeii. Nåväl, relativt tidig morgon igen, vilket i mångt och mycket beror på att vi gått och lagt oss alldeles för tidigt vilket i sin tur kan bero på bristande form samt det faktum att vi genomfört närmast ett träningsläger under helgen. Vi har gått miltals och istället för att folk, likt tidigare resor, försöker räkna ihop hur många öl man drack dagen innan är det allmänna samtalsämnet siffrorna i telefonens Hälsoapp. Detta är naturligtvis en märklig utveckling av klubben där hälsoaspekterna genom åren varit aningens försummade om man ska uttrycka det försiktigt. Så här kan det naturligtvis inte fortgå och krafttag måste snarast tas till för att vända denna utveckling.

Det är som ni förstår med ömmande vader och nästan kramp i både kända och okända muskler jag med knarrande steg går trapporna upp för att äta frukost. Hårdkörningen har visserligen gjort att jag sovit hyggligt trots att min rumskamrat (inga namn) tränar på sitt extraknäckande som mänsklig motorsåg men jag unnade mig sedan en halv tupplur på hotellets fantastiska takterrass. Jag var inte ensam i detta ärende och därefter bestämmer sig gänget för lite olika saker. Några vill utforska mer aktivt ännu mer av Neapel (de fysiskt starka, som tränar inför sommarens maratonlopp, fjällmarscher och Ironman + 50), några tar sig ner i Neapels underjord (de äventyrliga med lite halvknackigt omdöme) medan jag och Claes bestämmer oss för att granska mode- och kaffeutbudet.

Det blir en lång modejakt efter ingenting och istället blev vi alltmer inriktade på att caféhoppa. Detta är en fascinerande sysselsättning då staden har ett enastående folkmyller, bilar och vespor om vartannat. Och kombinerar man det med en avsevärd brist på regler blir det naturligtvis väldigt spännande.

Efter ett flertal stopp med drickande av kaffe (och kanske någon öl slank ner) tar vi oss med viss möda tillbaka till hotellet. Det är ju gubevars inte lätt att navigera igenom Neapels smala gränder.

Tillbaka på hotellet berättar underjord-människorna om hur de fick krypa ihop i mörka gångar samtidigt som de spänstiga mäter Hälsoappssiffror. Vi skryter inte, vi är bara glada att vi hittade tillbaka.

Taxifärden till flygplatsen var lugn och behaglig vilket man inte kan säga om alla flygningar som sedan skulle genomföras. Men med lite hjälp av receptbelagda tabletter kunde även detta överlevas och vi kunde slutligen landa på Arlanda sent på kvällen. En synnerligen välplanerad resa till en fantastisk stad var över och visst har upplevelserna satt sina spår. Nu är man exempelvis helt enkelt tvungen att radera Hälsoappen på telefonen. För tänk om nån får reda på att man fyra dar i sträck gått över 17 000 steg och tio trappor...

Lillmyran