Det är inga viloresor när Bajen International ger sig ut på äventyr i Europa. Det är tempo, engagemang och hårt arbete från start till mål. Belöningen: mycket trevligt samkväm, nya upptäckter och upplevelser som för evigt etsar sig fast i våra minnen. Berlin 2022 är inget undantag.

Det blev som alltid en rivstart. Fråga mig inte hur, men nästan alla hade gissat rätt på resmålet och efter en välavvägd Manhattan i entrén till Arlanda lommade vi i väg mot gaten och en liten frukostöl. Det dröjde inte länge innan vi hade intagit våra flygstolar och strax därpå var vi i luften. En speciell känsla då det var första resan sen pandemin och de flesta restriktioner var på väg att tas bort. Många av oss föll snabbt in i flygdvalan.

Berlin visade ett par timmar senare en mycket angenäm och solig sida och våra bleka ansikten sökte sig snabb till första bästa uteservering. Det blev weissbier och wurst i härliga mängder och livet började sjuda. Snabbstopp på hotellet och sedan vidare till klassisk tysk mat- och öl-fest på Hofbräu Wirtshaus.

Det var buller och slam och ölsejdlar dansade in över borden följt av alla dess köttiga läckerheter. På min plats landade en gigantisk schweinshaxe av vilken jag endast lyckades gnaga i mig knappt hälften. Det märks att åldern tar ut sin rätt även hos mig.

Vi var mycket mätta och belåtna då vi i våra munskydd lämnade restaurangen. Men skulle dagens äventyr sluta här? Det hade varit fullt förståeligt då flera intensiva dygn stod på schemat. Men så icke!

En kvartett bestående av Claes, Patrik, Lasse och undertecknad hoppade in i en taxi. Kör mot klubbarna i Friedrichshain! Så blev det. Det var en spännande och avslappnad stämning på Revelerstrasse och vi slank in på de ställen som verkade trevliga. Vi tänkte att ställen med kö nog höll god kvalitet, ett av ställena visade sig vara ett tillhåll där man tog gratis corona-tester.

Uppmärksamheten vändes snart mot en lokal där skuggor rörde sig i neonljus och där ett besynnerligt sorl av människoröster strömmade ut. Det var mystik och det var show och vår vän Claes skulle om bara en liten stund spela huvudrollen.

Vi hade hamnat på något slag performencetillställning där publiken var högst deltagande och där en kvinna i lätt extas och en man med piercing och tatueringar utförde märkliga uppdrag. Det var tydligen så att publikmedlemmar lottades upp på scenen och fick delta i konstverket och utföra diverse utmaningar till folkhavets jubel. En yngre man dansade till exempel svandansen i full balletutstyrsel och med tillräckligt fin grace för att få godkänt av publiken.

Mörka skuggor rörde sig även runt bland publiken. Märkliga nummerlappar låg utspridda på borden. En av lapparna hamnade i Claes händer. Och nu inträffar det osannolika: kvinnan på scenen ropar upp Claes nummer!

Förvirring i den plötsliga tystnaden, medan Claes med fokuserad blick styr stegen rakt fram mot scenen. Kvinnan, vars självsäkra uppsyn nu har försvunnit frågar vad den nytillkomna gästen heter och snart hörs ett stegrande sus från publiken: Klaus! Klaus! Klaus!

Claes väntar med spänning på vilket uppdrag han ska utföra. Men det blir snart uppenbart att varken kvinnan eller den bröstpiercade mannen vill ha med Claes att göra. Den till en början ändå artiga tonen förbyts till smått otrevlig när Claes vägrar lämna rampljuset. Kanske för att han är nordbo så bjuds han på dricka i utbyte mot att kliva av, publiken ropar Klaus! Klaus! Och till slut ger han med sig och lämnar scenen. Vi insåg att det hela var riggat och det aldrig var tänkt att en vanlig besökare skulle kliva upp på scen.

Kvällen var ändå väldigt lyckad och efter en taxi hem styrde jag kosan upp till hotellrummet och drömde hela natten om Klaus, Klaus, Klaus...

Faaaaaaan! Att man aldrig lär sig. Första kvällen varje resa: Ut i något industriområde, hitta mysko klubb och drick billig öl och GT tills du kryper hem.

Dessutom efter att ha varit uppe i svinottan, suttit ihopvikt i ett flygplan och livnärt dig på salta pinnar. Resten av resan genomförs därmed garanterat med ett konstant lätt illamående...för att inte tala om hur man mår denna morgon... Hur dum i huvudet får man vara!? Nåväl, vi fick i alla fall se födelsen av konstprojektet Claus!

Som om nattens utsvävningar med yngre ligan inte var nog... Tidig samling. Det är ju: MATCHDAG!

De mer omdömesgilla med lemmarna har redan mumsat i sig av 200 kronors-frukosten och sitter förväntasfulla och väntar i de märkliga fotöljerna i foajen. Själv försöker jag också plåga i mig något. Detta eftersom jag vid hemkomsten inatt var så övertygad om att jag skulle vara hungrig som ett troll när jag vaknade, att jag glatt köpte frukost till både Lillmyran och mig.

Lillmyran som sen deklarerade att han inte äter frukost snarkar fortfarande som just ett troll där uppe...

Väl ute i foajen är det lätt att identifiera vilka gick 'all in' igår. Bara att kolla ansiktsfärgen.

Efter att trollet väl vaknat bär det av, med inte så raska steg, mot paradgatan Unter den Linden. Trots klarblå himmel och skinande sol är det svinkallt och i skuggan närmast outhärdligt. Tillslut hittar vi ett café med det passande namnet Einstein. Som tur är, ligger det på solsidan och uteserveringen rymmer gott och väl hela BI, även om några av oss tvingas huttra i skuggan. Ölen hålls ordentligt kall i alla fall...

Efter vätskepausen fortsätter, den inte så raska, promenaden längs boulevarden. Förbi den monumentala ryska ambassaden, med mängder av plakat som protesterar mot invasionen av Ukraina. BI fokuserar istället på andra sidan gatan, där det berömda Bud Spencer Museum ligger. Legenden bakom storfilmer som Storfräsarna, Supersnutarna och Vi håller på flodhästarna. Få vet att han dessutom var olympisk simmare och den första italienaren att simma 100 m under en minut. Inte ett öga torrt, men vi motstår frestelsen att gå in. Vi har ju ändå ett mål i dag.

Promenaden, den inte så raska, fortsätter genom nationalsymbolen Brandenburger Tor där förberedelserna för kvällens stora Ukrainamanifestation är i full gång och vi stannar till en stund vid det enorma och tankeväckande förintelsemonumentet.

Vi börjar nu närma oss tunnelbanestationen, men strupar börjar knarra och magar börjar kurra, så ännu ett depåstopp är oundvikligt. Valet faller på Amrit, den indiska pärlan vid Potzdamer platz. Den visar sig vara perfekt för att väcka liv i de något stela med lemmarna och när lunchen är avklarad är stegen betydligt piggare. Mot Olympiastadion!!

....fast det gäller ju att hitta rätt tunnelbanestation förstås....

...efter lite kartproblem hittar vi dock rätt. Maskerna på och ner i tunnelbanan, där färden ut till arenan blir ganska odramatisk.

Då ölen från Amrit och Einstein nu börjar göra sig påmind omgärdas Olympiastadion i Berlin passande nog av skog, eller vad som skulle kunna beskrivas som världens största pissoar. Inte direkt ett ställe jag skulle välja för en picnic i det gröna, men funkar utmärkt för att lätta på trycket. Uppe på arenaområdet kantas den mäktiga uppfarten mot arenan av öl, korv och souvernirstånd. Några av med lemmarna har ju precis gjort plats för mer öl och fyller på, andra botaniserar bland det ganska trista sourvernirutbudet.

Det är sista helgen med restriktioner i Berlin och Olympiastadion är bara fylld till en tredjedel. Men 25000 tappra håller igång ganska bra och 3-0 till Hertha mot Hoffenheim gör inte stämingen sämre. Resultatet kom efter en längre radda förluster och lättnaden bland Hertha-Supportrarna var påtaglig. Möjligen var det deras protest i början av matchen som gav resultat, eller kanske den sprillans nye coachen. ( som inte blev särskilt långvarig.) Men frågan här om med lemmarna var helt med på noterna där på Olympiastadion då huvudnumret för BI snarare var semifinalen i Svenska Cupen mot Elferna där hemma som gick samtidigt. Med hjälp av modern teknik och god uppkoppling kunde vi se hur våra grönvita hjältar lätt städade av pannbandsgänget, samtidigt som vi blev utfösta av tysk polis som snabbt ville tömma arenan.

Firandet av segern mot postordermeckat inleddes på en pub där vi inte bara kunde kappdricka mot de andra borden på stället utan även bland annat systerhaket i Prag. Ställningen liverapporterades på stora tv-apparater över hela stället. Självklart kunde varken Prag eller de andra borden hänga med i BIs tempo och när det inte längre kändes som en utmaning fortsatte några mot den proppfulla irländska puben där Rugby Six Nations mellan Frankrike och England visades. Till irländarnas glädje vann Frankrike. Kvällen avslutades med fantastisk Döner och färden mot en fortsatt baksmälla var inledd.

Dagbok söndag 20 mars: Årsmöte & kulturellt inslag

Man skulle kunna tro att det var två ungtuppar som var ordförande för resan när den första samlingstiden för dagen var klockan10:00 men inget kunde vara mer fel. Nytt för denna resa var att det inte ingick någon frukost på hotellet, tydligen var det något vi bestämt på förra årsmötet, vilket ingen förutom våra eminenta ordförande kom ihåg. Beslutet skapade lite grupperingar, några köpte till frukost för 240kr/dag på hotellet, andra gick runt hörnet på det lokala cafét och köpte frukost för en 1/3 av kostnaden och sen fanns som alltid Larsianerna som sov så länge det bara gick och skippade frullen.

När klockan var 10 slagen så möttes gruppen upp utanför hotellet. Till vår förvåning stod där två Trabant limousiner, en vit och en blå, och två chaufförer tillika guider där och väntade på oss. Dagens första två timmar skulle spenderas med en guidad limotur runt centrala Berlin. Detta visade sig bli ett väldigt uppskattat äventyr. Sällan har vår reseklubb fått så mycket uppskattade blickar och tillrop ute på stan och utan tvekan aldrig blivit mer fotograferade. Resan kröntes med att vi tömde en flaska tysk sekt per bil och limoturen var komplett.

När vi blev avlämnade vid hotellet så körde hälften av gänget klassikern, 'jag ska bara' och gick upp på sina hotellrum. De på gatan kvarvarande, ledsnade att vänta och gick iväg som förtrupp och tog dagens första efterlängtade öl. Vi landande på Biergarten Mutter Suppe där vi inte togs emot med öppna famnen direkt utan de placerade oss vid ett bord under en trappa innan själva restaurangen. Det blev en öl och sedan iväg för att möta upp eftersläntrarna som hade hittat en annan lokal som skulle husera vårt årsmöte. Den mer passande Georgbrau Brauhaus beläget vid floden Spree. Vi blev placerade på restaurangens 'stamtische' och kunde ostört hålla årsmötet. När vi insåg att vi kunde köpa öl på meter så var det inget svårt beslut att ta. En meter öl bestod av 12 stycken 20cl glas med öl och man betalade bara för 10 öl.

Årsmötet öppnades klockan 13:13 med en skål. Utöver den fastställda agendan så hade det inkommit en motion från undertecknad. Den gick samma öde som mina motioner vanligtvis gör, fett nedröstad med andra ord. I övrigt var det gamla vanliga som avhandlades, ekonomin, tippsklubben, frukostens vara eller icke vara mm. Nästa resas ordförande lottades och vår utomordentliga servertris drog Avesta och Patrik som kommer att axla ansvaret för resa 17 efter Adell och Kenneth. Årsmötet avslutades 18:14 ganska exakt 5 timmar och 220 öl (18 meter) senare.

Kvällen avslutades på olika håll, en kebabgruppering och en vi-tar-en-till-öl gruppering. Det ryktas om att den sistnämnda grupperingen ovetandes tog en springnota men blev påkomna och fick betala ute på trottoaren.

Sista dagen och tidig väckning för samtliga. Gårdagens årsmöte satte sina spår i gruppen och inte minst hos de som gick vidare och försökte barhoppa runt i en flermiljonersstad efter en 200-öls middag. Tydligen var det problem med hur mark, euro och kronor fungerar på pubarna också...

Nåväl, samtliga lyckades släpa sig upp samtidigt som bagarna tog sig till jobbet. Resa till flygplatsen och hemfärd var allt som stod på agendan. Vad som inte stod var 'vänta i flera timmar på flygplatsen'. Vilket det blev. Med åldern verkar vi bli allt mera i tid och med tanke på hur tidiga vi var till flygplatsen där här gången verkar vi vara drygt pensionärer. Den stigande åldern hindrar dock inte de flesta från att prioritera pub och taxfree medan man väntar på avgången. Som vanligt hördes gänget komma klirrande på hundra meters avstånd längs flygplatsens charmiga korridorer.

Lång väntan innebär också doseringsproblem för flygrädda. Inte blir det bättre av att flygresan är så kort att det är så små flygplan det går att få tag i. Långskånkarna fick ducka för att komma in i kabinen.

Väl hemma var alla oerhört nöjda med dagarna, undertecknad dessutom för att ha överlevt flyget, och hälsade varandra med ett piggt vi ses! Det kan man väl kosta på sig när man varit på Olympiastadion, åkt Trabantlimousin och slagit ölrekord på ett Brauhaus!