Kära Dagbok,

Just idag var jag stark. Och orsaken var naturligtvis att vi äntligen skulle åka iväg med vår famösa reseklubb 'Bajen International'. Just idag mådde jag bra, så pass att jag inte ens kände mig flygrädd.

Det var bagarväckning i morse, redan klockan halvfem ringde klockan. Alltför tidigt för den morgontrötte. Vi dök upp nästan samtidigt på Arlanda, alla nio som skulle åka den här gången. Tyvärr var vi tvungna att lämna vår kära berb hemma. Vi saknade honom redan vid incheckningsdisken.

Bullen och Sven är årets reseledare och allting var välorganiserat. Vi fick ganska tidigt reda på att vi skulle flyga till Manchester. Visserligen är arrangörsparet anglofiler men spekulationerna som varit vilda de sista dagarna har inte kretsat kring den gamla textilstaden alls. Flygbyte misstänktes tidigt.

Nåväl, utan någon som helst självmedicinering fördes vi framåt över nordsjön av kraftiga vindar och vi landade innan tidtabell. Tack någon ickevärldslig kraft för det. Vi landade i Manchester och jag kände mig förvånansvärt stark och jag mådde fortfarande överraskande bra. Trots att jag nånstans insåg att det var osannolikt att vi skulle fortsätta till mitt destinationstips London så hade jag nog fortfarande tron på mig själv på min sida. Men icke.

Arrangörerna ledde oss vänligt men bestämt till tågstationen och då gick det upp för oss. Liverpool. Just det, Sven har kontakter där. Det blev självklart för oss alla. Manchester och Liverpool är grannstäder och det tog inte lång tid innan vi var framme. Därefter avverkades 25 meter (varför så långt?)innan Bajen International kunde göra sitt första officiella pubbesök. Vi pustade ut och eftersom det var ett helt år sen senast vi satt tillsammans och smuttade på varsin öl hade jag väntat så länge på just den här dan. Och det var en otroligt skön känsla att den äntligen var här. Just den här dan gav mig dessutom en oemotståndlig lust att ta en öl till.

Efter en hamburgare och ytterligare en öl (för fem pund tutti, billigt!) var det ett muntert gäng som drog vidare ner mot hotellet. Det enda som lite grann grumlade glädjen var kolonin av skränande vitfjädrande djur. Vi såg måsarnas flykt på alldeles för nära håll.

Hotellet låg precis vid floden Mersey och vi såg hur solglittrets dans speglades i vattnet och såg verkligen framåt mot härliga tider. En sak som slog oss tidigt var att folk inte verkar ha någon som helst uppfattning om kyla i stan. Visserligen åtta grader varmt men när vi gick omkring med halsduk och mössa hade de brittiska männen t-shirt och vi såg allihopa kvinnornas ben.

Jag klarade mig hyfsat i lottningen kring rumsfördelningen och jag och Danne bor ihop. Vi hängde upp kläderna prydligt på galgar och funderade på om vi skulle ta en tupplur. Men jag föreslog att vi skulle gå ut och se vad Liverpools så kallade Docklands hade att erbjuda. Danne var tveksam men när jag kryddade erbjudandet med 'och kanske kolla in om pubarna har Spendrups' såg jag ögonens glans hos Danne. (Det var väl egentligen ganska naivt försök av mig, jag tror nämligen att Dan kan varenda pub i hela världen som säljer Spendrups och vad jag förstår exporterar de inte till pubar i England speciellt mycket. Men, säga vad man vill om 'Spendrupsfolket', de har tron på sig själva på sin sida). Jag fick dock vänta ganska så länge på dan innan vi kom ner i lobbyn.

Vi fick med oss de övriga ur det yngre gardet så det var jag, Danne, Ola och Patrik som gick ut och bekantade oss med Liverpool. De äldre var kvar på hotellrummet, förmodligen för att insupa lite brittisk atmosfär...

Vi resonerade som så att de är nog ganska sköna när de äntligen kommer in till stan. Men vi var redan på hugget, inte minst Danne som är Liverpool-fan hade väntat så länge på just den här dagen och jag förstår hans lust att bege sig på upptäcktsfärd i sin brittiska favoritstad när den möjligheten kommer.

Det var otroligt spännande att se hur stan som bombades svårt under andra världskriget har byggts upp sin igen. Riktigt gamla hus varvas med ultramoderna skapelser. Om det är snyggt? Tja, sådär... Men en sak som var solklar direkt är att alla människor är trevliga, vi hörde skrattande barn var vi än gick och alla verkade glada. Vi passerade Beatles-museet och Slavmuseet och vi hörde slussarnas brus mellan Mersey och den inre hamnen. Och efter ett besök på en charmig inrökt pub kändes det som om vi tillhörde de få utvalda i världen som verkligen kunde leva.

Här begick vi dock ett misstag, vi bestämde oss för att bege oss till Cavern Club. Det kanske andra turister också har gjort före oss, det är nämligen klubben där Beatles slog igenom. Men det är nog stans säkraste turistfälla. Klubben ligger i en källare men ända upp till gatan stank det av de där små gula kuddarna som ligger i pissoaren. Trots det gick vi ner för trapporna. Väl därnere satt den tredje (eller fjärde eller femte) brorsan 'Olsen Brothers' och spelade Beatlescovers. Uselt. Jag hörde inre musik där John Lennon sjöng 'A day in Life' eller 'Strawberry fields' men Olsen-brorsans kraxande påminde inte om det. Inte alls. Tyvärr.

Vi flydde illa kvickt. Och det tog säkert en halvtimma innan vindarnas sus fick lukten av de gula kuddarna av avta.

Nu var det dock dags för middag och vi hade bestämt möte med våra äldre kamrater. Vi fick dock ingen rätsida på kartan och av någon outgrundlig anledning lyssnade vi inte på råd från de hyggliga Liverpudlians (de kallas faktiskt så) utan trodde mer på oss själva och våra egna orienterarkunskaper. Nåväl, efter ett visst irrande i kvarteren så lyckades vi återfinna resten av BI och vi gav oss in på en italiensk restaurang. Alla var hungriga och beställde förrätter. Det dröjde. Och dröjde. Vi hade väntat så otroligt länge på mat den här dan men när den skönt nog äntligen kom så insåg vi att 'vi kommer inte ens att kunna orka få i oss förrätten'. Vi åt och åt och fick inte nån större lust att äta huvudrätten när den kom strax efter.

Men just den här dan var vi starka och mådde bra och vi gav oss vidare ut i natten. Vi hittade först en pub kallad O`Neills. Det var hög musik i högtalarna och det blandades dessutom med ett halvknackigt liveband. Ingenting för oss 40-plussare som numer måste sitta ner och dessutom har en generell undran 'varför ungdomarna måste spela så högt'?

Det hade börjat blåsa när vi kom ut och vi gick vidare längs partygatan och fördes framåt av kraftiga vindar till ett ställe som heter Revolution. Vi borde kanske dragit oss hemåt men vi var fortfarande starka och mådde nog ännu bättre nu än tidigare efter någon pint ytterligare och vi trodde på oss själva när vi sa 'kvällen har bara börjat'.

Revolution passade oss mycket bättre, vi fick nämligen sitta ner. Men efter ett tag tyckte vi att vi borde gå vidare. Jag vet, det var kanske ett knasigt beslut men vi hade ju verkligen väntat så länge på den här dan när vi i BI fick träffas igen.

Men då hände nåt otroligt, Danne som är nattdjuret nummer ett tyckte att det var dags att gå hem. Och vi andra höll med. Det var faktiskt riktigt skönt att vi äntligen bestämde oss för det. Vi var ju fortfarande riktigt pigga och fräscha, trots att vi varit uppe sen fem-tiden i morse.

Å efter ett besökt på britternas motsvarighet till seveneleven lommade vi hem genom Liverpools gator. Alla mycket nöjda och med samma känsla inför morgondagen då vi tillsammans skulle få se engelsk fotboll live på Goodison Park. Känslan av att jag har väntat så länge på just denna dag. Den ger lust när den kommer.

Vädret i Liverpool sviker inte. Grådaskigt, lätt regn och tio grader. Men ändå tillräkligt för att ge lite vårkänslor.' Skrev jag på facebook vid tiotiden på morgonen. Då hade veterangänget varit uppe sedan länge och diskussionerna på rum 513 hade redan spårat ur. Av bilderna att döma var det Bompa som drog det kortaste strået när Sippa och Bullen ville fira in våren. Eller var det han som vann lotteriet?

Matchdagen skulle inledas med sedvanligt pubbesök. Vi skulle möta vår Evertonkontakt Heidi vid 'half twelve' på vad som sas vara en Evertonpub några kvarter från arenan. Direkt uppstod förvirring då half twelve tydligen tolkas olika i den norra respektive södra delen av den brittiska ö-världen. Liverpool ligger ju någonstans i mitten...

Efter rådslag med några Liverpodlianer kom vi fram till att 12.30 var den tolkning som gällde, vilket innebar att vi avbrutit festligheterna på rum 513 en timme för tidigt, helt i onödan. Men en eftersom gänget redan var samlat hoppade vi in i ett par taxibilar mot Everton-land för att fortsätta festen där.

Det grådaskiga vädret var som bortblåst när vi anlände till puben The Selwyn på Selwyn street. I strålande solsken och perfekt matchväder bultade vi på dörren till puben. The Selwyn såg väl inte ut att vara den mest blomstrande afffärsrörelsen i Liverpoolområdet och skylten 'for sale' på ett av fönstren skvallrade om att krisen slagit hårt mot puben. BI:s egen pub-, öl- och cigg-expert förklarade för den som ville lyssna, att hela pub-branschen i Storbritannien befinner sig i kris, då alkoholskatterna höjts kraftigt. BI:s räddningsaktion för den brittiska pubnäringen fick däremot vänta ett tag då en yrvaken pub-värdinna förklarade att man inte öppnade än på någon timme. Istället hänvisade hon till en konkurrent längre ner på gatan. Kanske fick vi där en av förklaringarna till The Selwyns knackiga ekonomi.

Längre ned på gatan låg mycket riktigt ytterligare en igenbommad pub. Men på The County hade man för säkerhets skull också skrivit 'A warm welcome' på skylten ovanför dörren. Och när värdinnan såg nio, vid det här laget törstiga Bi:are komma, öppnades dörrarna på vid gavel. Bi-falangen 'Längre' hjälpte gladeligen till med öppnandet.

Efter några malt på puben på hörnet återvände vi till The Selwyn där Heidi och Nick väntade på oss med biljetterna i högsta hugg. Det som först slog undertecknad var bristen på halsdukar eller övrig Everton-symbolik. När puben så småningom började fyllas på och klientelet fyllna till, förstod man att Everton supportrarna hellre har sin lagtillhörighet närmare skinnet. Det var ingen ände på förevisandet av gaddningar och Bi stod sig väl i konkurrensen. Men faktum kvarstår. Everton-supportrarna hör inte till de mest högljudda anhängarna i fotbollsvärlden. När BI stämde in i 'Skål för Bajen' var det en hel del roade och några oroade ansikten runt om i lokalen. De två ynglingar som faktiskt försökte stämma upp i någon scouser-sång såg mest rädda ut när de tog i.

Matchen mot Sunderland ansågs vara viktig för hemmalaget eftersom man släpade i tabellen och en seger skulle flytta upp Everton på säkrare mark. Sunderland är något av en drömmotståndare för 'the Blues'. - Vi slog dom med 7-1 för några år sen och sen dess vinner vi alltid, sa en av grabbarna på The Selwyn.

Utifrån är Goodison Park är en märklig blandning av verktygsskjul i korrugerad plåt och ett stridsvagnshinder i betong. Inne på arenan vindlar smala gångar, som i kombination med trästolarna på läktaren väcker en del frågor om brandsäkerhet och utrymningsvägar. Söderstadion är ett under av modernitet i jämförelse.

När BI väl passerat spärrarna spred sig en känsla av saknad i gänget. Alla började nervöst känna på fickorna för att se om plånböcker, nycklar och telefoner låg där dom skulle. När alla konstaterat att allt var i sin ordning utbrast någon.

- Var är Sippa?

Sippa var försvunnen och det var först efter ett rådigt ingripande från en av stadiumvakterna och Kinkan som vi hittade den förlorade sonen på hittegodsavdelningen utanför arenan.

Matchen är det inte mycket att orda om. Everton lunkade hem det hela och vann med bekväma 2-0. Det som jag däremot tror slog alla i BI, var bristen på stämning. Nästan fullsatt och en viktig match i en av världens bästa ligor borde inneburit bättre tryck. I stället var det i princip tyst hela matchen. Det var först i matchminut 57 som de tillresta sunderlandsupportrarna lyckades hetsa hemmapubliken tillräkligt för att få fram en läktarsång. Under de 30 sekunderna fick man i alla fall en liten förnimmelse om hur det skulle kunna vara på Goodison Park när det är lite drag. Som vi konstaterat tidigare: Söderstadion är unik när det gäller stämning och tryck på läktarna.

Annat minnesvärt från själva matchen var de meterlånga varmkorvarna, everton-kaklet på muggen och bytandet av halsdukar efter matchen. Själv minns jag pappan till de två smågrabbar som fick var sin Bi-halsduk, som snabbt tömde sin Everton-ryggsäck för att erbjuda i utbyte. Familjen såg ut att ha ett större behov av ryggsäcken själva och Bi:s med lemmar avböjde generös gåvan.

Efter matchen bar det av till puben igen, men först efter en fotosession på den beryktade 'Bullens Road'.

Puben The Abbey låg några kvarter från arenan och var packad till bristningsgränsen. Stämningen var på topp och BI minglade friskt bland segerrusiga Evertonsupportrar. Kvällen fortsatte senare på en annan pub med namnet The Abbey inne i Liverpool där också Hedis pojkvän, liverpoolsupportern Iain anslöt. Man kan väl säga att han hyste blandade känslor kring Heidis tatuering: Nil Satis Nisi Optimum - Evertons valspråk som betyder, inget förutom det bästa.

Efter middag fortsatte nästan hela gänget vidare till det nya favoritstället Re:volution där drinklistan gicks igenom. Ett antal pitcher i glada färger provades och BI-favoriten denna kväll blev Directors pitcher en blandning av vodka och champagne. BI fortsatte ut i natten och Liverpool visade sig vara en riktig feststad. I kvarteren runt Re:volution var det packat med folk och nattklubbarna låg vägg i vägg.

Kvällen avslutades med en traditionell barrunda och först tidigt på morgonen lunkade ett slitet gäng tillbaka till Jurys inn.

Söndagsmorgon, känner att det var fotbollsmatch igår med mängder av öl, huvudet bankar, någon sitter på axeln och undrar hur många öl det blev igår, kollar hur mycket pund som försvann från plånboken och in i pubarna men man känner sig helt säker på att man inte drömmer detta, min rumspolare Ola har snarkade sig igenom natten och det har inte gjort det lättare att sova, men det visar sig att stackaren är krasslig. Ner till frukosten medans Ola fortsätter att snarka.

Nere i matsalen hittar jag inte på en enda av mina kamrater utan käkar en bakfyllefrukost. På väg tillbaka mot hissen kommer en nyduschad Patrik . Efter att ha konsulterat ordförande på rum 513 har de tagit beslut om att vi ska träffas klockan 12 nere i receptionen för avfärd mot puben The Crown där vi skulle ha vårt årsmöte.

Jag kliver upp och hämtar datorn för att surfa lite och eventuellt skicka in något till 'molnet', Då jag sitter i ensamhet nere i receptionen kommer en parant dam runt dryga 75 år och undrar vilket rum VI har, när jag tittar lite misstänksamt uppmärksammar hon att det är fel person hon frågat och ursäktar sig och menar att jag är lik hennes man. Nog om detta men när hennes eventuella man börjar vinka på henne kan jag konstatera att han absolut inte var under 80 år, självförtroendet för den dagen försvann. För att ytterligare förstärka situationen berättade hon att hennes man blivit magsjuk och hela rummet skulle saneras. Härligt att bli gammal

En nyhet delgavs när vi samlades i receptionen, när Lill Myran och Danne skulle kliva in i hissen med varsin kraftig betongkeps och röda ögon då öppnas hissdörren och en snygg kvinna kliver ut och säger till grabbarna utan att se dem i ögonen 'rough night ladies'och går sedan bara iväg. Grabbarna fattar absolut ingenting, kan detta bero på betongkepsen?

Då undertecknad har problem med knät så blir det en taxi till puben medans de andra väljer att ta en promenad, Bullen som känner medlidande väljer att ändra sig och ta taxi med mig. På plats kan vi konstatera att övervåningen passar perfekt för vårt årsmöte, helt tomt och ingen hög musik. Inom någon halvtimme har alla anslutit och den ordinarie ölen har beställts in.

Till mötet väljs Svenne till ordförande och Bullen till sekreterare, ett alldeles utmärkt val och de sköttes sig med bravur, det enda vi behövde säga till om var att sekreteraren glömde bort att skåla, till skillnad från vår ordinarie sekreterare som brukar skåla så vi blir fulla som fan. Men Bullen fick viss snits på detta efter en stund.

Efter ett lyckat årsmöte styr vi mot Abbeys för att följa Carlington cup finalen mellan Arsenal-Birmingham, en tillställning som framförallt Lill Myran led av, slutresultatet var inget han firade, något som däremot firades var SMS:et från Klabbe som undrade om vi skålade för Runströms påskrift. Ett helt underbart besked till oss och gissa om detta firades. Efter ett antal öl startade en medlem upp någon form av sanningsspel där vi skickade ut diverse frågor fritt om händelser som vi varit med om, det kan avslöjas att vissa svar överraskade medans andra kändes ganska solklara. Vilka som var med och vilka svar som inkom lämnar vi därhän eftersom ingen kom ihåg något av detta när vi var klara. Det blev en hel del goda skratt. Det hade varit intressant att få ta del av hur stor konsumtionen varit av alkoholhaltiga drycker.

Vi ramlade över till nästa ställe som var ONeils där vi var tämligen överens om att öl spelat ut sin roll och nu gällde drinkar. Kändes som om kvällen hade ett litet stänk av 10 små negerpojkar då den ena efter den andra lunkade tillbaka till hotellet.

När jag, Sippa och Bullen fått nog blev det en burgare innan vi klev in i taxin, det visade sig att taxichauffören var stenhård Liverpool fan (rednose) och han beklagade sig för hur uselt hans lag var i år, MEN NÄSTA ÅR DÅ JÄVLAR. När vi var framme på hotellet var vi riktigt bra polare och han körde en Liverpool sång som skulle symbolisera hur dåliga de var i år men nästa år skulle de börja klättra över bergen. Sippa körde igång 'här e Hammarbys a-lag med stor support av Bullen och mig. Taxifärden slutade med stor kram.

När vi kom upp till 5:e våningen hörde jag förslaget att ta en sängfösare men tackade för mig, vilket beslut de andra fattade i den frågan blir en gissningstävling.

God natt viskade jag till Ola men hörde bara de berömda snarkningarna. Funderade en stund på vart våra nya ordföranden skall ta oss ut i Europa nästa år. Somnade därefter ovaggad efter en kanondag.

Ser redan fram mot nästa års resa och de här två grabbarna känns fullständigt oförutsättningbara.

Kinkan vid pennan

Vaknar upp efter en sliten weekend i Liverpool.

Men med ett brett leende efter den härliga nyheten från Sverige att Runström har skrivit på för bajen.

Tar en dusch sen träffar jag några Pigga BI och käkar Frukost.

Vi är några, Kenneth, Ola, Patrik och Kinkan som tänkte gå på Beatles Museum.

Några tar igen sig och gubbgänget i rum 513 sitter o pratar om livet.

Ska öppna 0900 men öppnar 1000, så vi tar en kort tur till Everton och Liverpool Souvenir Butiker.

Köper en t-shirt till en Polare.

Sen tillbaks.

Det var intressant med all historia o läsning.

Men tiden räcker inte till.

Måste tillbaks till hotellet för utcheckning.

Vi går i samlad trupp till stan men splittras.

Gubbgänget går åt ett håll och de yngre åt ett annat.

Vi ska träffas på stationen för tåg till Manchester flygplats.

Väl på flygplatsen är först incheckning och sen taxfree.

Några tar en öl.

Flyget går 1835.

Det var tyst och lugnt av förståliga skäl.

Väl framme splittras vi.

Tar en taxi med Bullen, Zinkan och Sippan.

Somnar ovaggad.

Tänker på nästa år.